DEBATT – av Lars Heuman, professor emeritus i processrätt och författare till boken ”God advokatsed”
Advokatsamfundets disciplinnämnd ska se till att advokater och deras biträdande jurister fullgör de plikter som följer av God advokatsed och Vägledande regler om god advokatsed.
God advokatsed utgör ett dynamiskt begrepp som kan få en successivt förändrad och förnyad innebörd med hänsyn till den samhälleliga och rättsliga utvecklingen. Disciplinnämndens tolkningar av de Vägledande reglerna kan av samma skäl behöva modifieras och förses med tillägg. Nämndens beslut kan endast få en rättsutvecklande funktion och bli vägledande för advokatkåren om de innehåller tillräckligt utförliga och principiella beslutsskäl.
Sedan en långt tid tillbaka uppfyller inte nämndens beslut dessa krav. Av de över trehundra publicerade fallen under de senaste femtio år som jag undersökt i boken God advokatsed (Jure förlag 2013) är få motiveringar principiellt utformade och endast något enstaka fall från de senaste tjugo åren.
Tidigare ansåg man inom samfundet att publicerade nämndavgöranden skulle avse principiellt intressanta frågor. Nämndens tidigare ordförande intog under början av 1990-talet en annan uppfattning och ansåg att besluten endast skulle utgöra bedömningar som tog sikte på konkreta fall. Därmed kom besluten så gott som undantagslöst att sakna principiella beslutsskäl.
JK ansåg 1997 att det inte var möjligt att bedriva någon effektiv granskning med den utformning besluten fått. Advokatkommittén delade denna uppfattning och hävdade två år senare att JK:s granskning var alltför summarisk för att vara ändamålsenlig. Denna allvarliga kritik medförde inte att beslutsmotiveringarna förbättrades. De publicerade disciplinavgörandena saknar fortfarande principiellt vägledande domskäl.
Advokaterna och deras biträdande jurister ställs inför stora svårigheter då de ska bilda sig en säker uppfattning om olika typer av åtgärder är förenliga med disciplinnämndens avgörande. Varje advokat måste ta reda på vilka konkreta nämndbeslut som kan vara av relevans för hans eller hennes specifika situation. Därefter måste advokaten som regel göra en recitbaserad tolkning.
En sådan tolkning innebär att advokaten först måste studera anmälarens uppgifter och det yttrande som den anmälde samfundsledamoten avgett. Med ledning av dessa sakuppgifter måste advokaten sedan försöka bedöma vilka (bevisade?) omständigheter som varit avgörande för disciplinnämndens beslut. Advokaten måste utföra ett rättsutredande arbete som nämnden borde ha utfört och redovisat i sina beslut. En recitbaserad tolkning kan aldrig ge samma säkra svar som ett principiellt välmotiverat nämndbeslut skulle ha gjort.
Nämndbesluten innehåller så gott som aldrig hänvisningar till tidigare nämndavgöranden, HD-fall eller litteratur som rör advokatetik. En advokat får själv söka efter ledning i litteraturen. Peyrons deskriptivt och kasuistiskt präglade sammanställning från 2009 kan vara till viss hjälp liksom Ebervalls framställning från 2008. Behovet av principiella förklaringar kan kräva att en advokat går tillbaka och studerar Wiklunds omfattande framställning som nu är femtio år gammal och inaktuell på en del punkter.
Nämndens principfrånvända sätt att utveckla det disciplinära ansvaret på ett kasuistiskt sätt innebär att det metodologiska tänkesättet lyser med sin frånvaro. I många fall är just det metodologiska angreppssättet av störst betydelse, till exempel i fall som rör frågan om en advokat bedömt en rättsfråga på ett felaktigt sätt.
En advokat kan dra på sig en disciplinär sanktion enbart på grund av att han eller hon hävdat en oriktig rättsuppfattning. Det kan vara av långt större betydelse hur advokaten nått fram till det felaktiga resultatet. Beror den oriktiga rättsuppfattningen på att advokaten struntat i att studera rättskällorna och att rättsuppfattningen har sin grund i en intuitiv åsikt eller en personlig rättskänsla finns det skäl för nämnden att påtala detta och ange hur analysen bort utföras. Detta gäller också fall då advokatens yttrande visar att hans eller hennes undersökningar av rättsläget grundats på användningen av en felaktig metod.
I disciplinärenden som rör oriktiga rättsuppfattningar berör inte nämnden metodologiska frågor. Nämnden redovisar inte hur den kommit fram till sin rättsuppfattning. Eftersom nämnden inte förklarat hur den nått fram till sitt resultat i rättsfrågan är det fullt möjligt att en advokat tilldelas en sanktion i fall då nämndens uppfattning är felaktig och advokatens riktig. Jag har redovisat två sådana fall i boken.
De vägledande reglerna anger inte alltid vilka subjektiva krav som ställs för att en advokat ska ådra sig disciplinärt ansvar. Ibland uppställs uttryckligen ett vetskapsansvar som utgör en form av uppsåtsansvar och i andra fall ett culpaansvar som i många fall följer av omsorgsplikten mot klienten.
De vägledande reglerna innehåller bestämmelser som förbjuder en advokat att kränka motparten och ett vittne. Vidare följer det av lojalitetsplikten att en advokat inte får göra klientskadliga uttalanden.
Ett fall tyder på att en advokat inte bär något ansvar för kränkande och klientskadliga uttalanden om han förklarar att han inte haft för avsikt att skada klienten på det sätt som hans uttalande förmedlat enligt ett objektivt synsätt. Nämndens överslätande uppfattning kan knappast anses etiskt godtagbar och andra fall ger uttryck för en annan uppfattning. Nämnden bör för framtiden tydligare klargöra de subjektiva ansvarsförutsättningarna.
Nämnden kan numer enligt RB 8:7 st. 4 göra uttalanden om att en advokat handlat på ett felaktigt eller olämpligt sätt utan att tilldela honom eller henne en erinran. Efter det att nämnden förklarat att en advokat handlat felaktigt kan man fråga sig om inte motiveringen kan vara sådan att det klargjorts för andra advokater att de i framtiden inte får handla på detta felaktiga sätt. Det som var ett försvarligt handlingssätt i ett tidigare etiskt oklart rättsläge kan vara otillåtet i framtiden i och med nämndens klargörande.
Det kan emellertid också vara så att handlingssättet varit olämpligt men också förenligt med god advokatsed i framtiden. Detta innebär att de så kallade kritiska uttalandena inte klargör om ett visst handlingssätt framdeles är förenligt eller oförenligt med god advokatsed. Denna rättsosäkerhet är besvärande för en advokat eftersom denne i enlighet med sin lojalitetsplikt kan vara förpliktad att till förmån för klienten företa en handling som nämnden betecknat som felaktig under förutsättning att den är förenlig med god advokatsed.
* * * * * * *
Lars Heuman gav förra året ut boken ”God advokatsed” (Jure förlag) som grundar sig på en genomgång av 300 disciplinavgöranden från de senaste 50 åren.
