Det här är femte delen i en artikelserie om personlighetsutveckling och personlighetsstörning, med tonvikt på hur man känner igen och skyddar sig mot psykopater. Tidigare artiklar kan läsas här, här, här och här.
Personlighetsstörningarna, äntligen!
Sent omsider kommer vi nu till pudelns kärna, personlighetsstörningarna. Man brukar räkna tio varianter som delas in i tre grupper, ”cluster”, i psykiatrin skämtsamt benämnda ”mad”, ”bad” och ”sad”.
Cluster A: Avvikelser av kognitiv-perceptuell struktur. Enstöriga, avvikande, udda, excentriska personer med sociala kontaktsvårigheter. Till denna grupp hör schizoid, schizotyp och paranoid personlighetsstörning.
Cluster B: Svårigheter med impulsivitet och beteendekontroll. De drabbade är vanligen utagerande, stökiga, dramatiska, färgstarka och instabila. Hit hör narcissistisk, histrionisk, borderline och antisocial personlighetsstörning.
Cluster C: Ångestbenägenhet är det dominerande draget. De drabbade är ofta ängsliga och undvikande. Hit räknas osjälvständig, tvångsmässig och fobisk personlighetsstörning.
Jag vill här komma med en brasklapp. Det diagnostiska systemet för klassificering av personlighetsstörningar har på goda grunder kritiserats och kommer sannolikt att revideras inom kort. Själv tycker jag att det hela blir alltför veckotidningsmässigt i sin fyrkantighet. Dessutom är det vanligt med flera personlighetsstörningar samtidigt, och många har en uppenbar och allvarlig personlighetsstörning som inte stämmer särskilt bra överens med någon av de diagnostiska grupperna. Ofta har man litet av varje. Det viktigaste är inte huruvida en person uppfyller kriterierna för en viss diagnos utan hur stora svårigheter han faktiskt har med att klara sina relationer, sina studier och sitt arbete och hur mycket han lider p g a sina avvikande drag och de svårigheter dessa genererar. Emellertid kan de diagnoser jag snart ska beskriva vara ett sätt att strukturera sitt tänkande om svårigheterna, till hjälp för den som har att hjälpa den drabbade. En bra fråga för den som vill förstå och hjälpa är: Vilka är personens mest uttalade och besvärande drag, och på vilket sätt ställer de till det för honom?
Narcissism, borderline och antisocial personlighetsstörning/psykopati ställer i högre grad än de övriga till besvär inte bara för personen själv utan också för människorna i hans omgivning. Av den anledningen är dessa kanske viktigare att känna till och jag kommer därför att fördjupa mig i dem.
Narcissistisk personlighetsstörning
Denna störning utmärks av ett genomgående mönster av grandiositet, behov av att bli beundrad och brist på empati. Personen ifråga är fåfäng, självbelåten, inbilsk, har en grandios känsla av att vara betydelsefull, tror sig vara speciell, förmer och intellektuellt överlägsen.
Narcissisten framhäver sig själv med sitt utseende, sina ägodelar och sina förmenta talanger.
Han har vanligen orimliga förväntningar om särbehandling. Han är ofta upptagen av utseende, makt och framgång och kan fantisera om obegränsad framgång och makt. Han vill bli uppmärksammad och beundrad och kräver därför detta från andra. Personen inte bara vill ha utan är direkt beroende av beundran. Andras gillande är det enda som får honom att må bra. Trots sin ytliga självsäkerhet, arrogans och högdragenhet behöver han likväl andra människor som en spegel för att läsa av sitt eget värde. Han utnyttjar gärna andra för att nå sina mål. Vanliga regler gäller inte narcissisten, han kan tillåta sig mer än andra. Han är ofta avundsjuk och anses ha låg förmåga till empati. Han är oförmögen och ovillig att bry sig om andra, allt kretsar kring honom själv. Han klarar inte kritik då han ser den som ett angrepp och som tecken på bristande lojalitet. Kritik eller brist på beundran kan framkalla starka negativa känslor och beteenden. En aggressivt laddad narcissist kan bli ilsken och farlig vid kritik eller motgångar.
Liksom vid psykopati så ”finns” inte andra människor, dessa är bara en förlängning av personen själv.
Andra personer är instrument för att uppfylla egna behov av exempelvis beundran och makt. Narcissisten tar gärna kommandot och styr och ställer. Han förväntar sig perfektion från alla (och att förvänta sig perfektion är ett säkert sätt att göra sig besviken och olycklig på).
Narcissim kan uppträda under många förklädnader. Man finner dem ofta i positioner som innebär status och makt, t ex i politiken, företagsledningar och i media, områden där man kan finna en scen för sitt behov av att bli sedd och få uppskattning. Det uppstår lätt en ond cirkel där positionen och upphöjelsen i sin tur göder den narcissistiska självbilden så att personen blir ännu mer uppblåst och självupptagen.
Men vad är problemet med att vara narcissist? Att man måste få all denna uppmärksamhet och beundran för att må bra. Utan den mår man dåligt. En narcissist utan tillräckliga talanger för att ta sig fram och ”bli någon” blir lätt bitter och olycklig. Ett typexempel är ”den fallne narcissisten” med svårbotad depression som jag beskrev tidigare i artikelserien. Den sorgliga sanningen om narcissism är att en människa för vilken allt är en rättighet inte känner glädje eller tacksamhet för något av det livet ger – allt tillkommer en ju – och därför i psykologisk mening är en fattig människa som inte kan bli annat än olycklig på djupet. Det finns ett fenomen som jag valt att kalla ”den narcissistiska paradoxen”. Narcissisten är i autopilotläget – och det är där han brukar befinna sig – övertygad om att graden av lycka är direkt avhängig graden av självupptagenhet. Illustration nedan, om webbsidan lyckas få till det grafiska. På y-axeln graden av lycka och på x-axeln grad av självupptagenhet. Narcissisten föreställer sig en rak linje från origo och snett uppåt höger.
I verkligheten går linjen uppifrån vänster och nedåt höger. Med självupptagenhet bygger vi vårt fängelse. Narcissism är inte bara ett moraliskt utan också ett praktiskt problem – det fungerar helt enkelt inte särskilt bra om avsikten är att bli lycklig.
Hur uppstår narcissism? Detta är dåligt känt, men några tänkbara mekanismer är att barnet haussas för mycket alternativt uppmärksammas alltför litet, ”curling” samt egofixering i form av överdrivet fokus på ”självförverkligande”. Helt klart utvecklas grundproblematiken redan under barndomen. Ett barn behöver hjälp med att finna en lagom balans mellan att bry sig om sig själv och andra, lära sig samarbeta och mycket annat som gör att vi blir goda lagspelare och trivs i gruppen. Låt oss utveckla detta litet. Det finns både en sund och en sjuklig narcissism. En positiv självbild med god självkänsla och gott självförtroende är värdefull för oss alla, men hos narcissisten har det vid en ytlig betraktelse blivit för mycket av den varan. Många menar att den höga självuppfattningen bara är ett omedvetet försvar, en mask för att dölja en i grund och botten svag och skör självkänsla. Narcissistens skrytsamma sätt kan då uppfattas som en kompensation för bristande självkänsla och självförtroende. Det centrala är således en falskt förhöjd självbild och förväntningar på förment välförtjänt ”special treatment”. En del blir Casanovor i sin jakt på den ständiga bekräftelse de kräver för att värja sig mot den hotande insikten om sin litenhet, mot sprickan i självbilden.
Vad gäller empatistörningen kommer jag att beröra detta utförligare när jag kommer till den psykopatiska personlighetsstörningen. Redan här kan emellertid sägas att empati och empatibrist är vanskliga begrepp som ofta används felaktigt. Vad menar vi egentligen med begreppet empati? I olika sammanhang har jag sett det användas för så sinsemellan olika fenomen som inlevelseförmåga, faktisk inlevelse (inkännande), medkännande, medlidande och sympati. Man bör skilja på att förstå att en annan har det svårt, att förstå hur det känns, att faktiskt känna samma känsla som den andre och att bry sig om den andre och dennes känslor. En psykopat har vanligen en viss om än ytlig inlevelseförmåga, dvs förmåga att förstå hur den andra känner och tänker – en framgångsrik sol- och vårare bygger sin karriär på denna förmåga – men bryr sig däremot inte alls om hur det blir och känns för den andre, dvs han saknar sympati. Detsamma gäller naturligtvis också psykopaten, som i ännu högre grad struntar i hur andra har det. Man kan grovt dela in personer med allvarliga ”empatisvårigheter” i två grupper. I den ena har vi narcissister och psykopater med en viss insikt i hur det känns för den andre men som likväl inte bryr sig. I den andra gruppen har vi människor med Aspergers syndrom och andra former av autistiska svårigheter, där själva kärnan i tillstånden är en nedsatt förmåga att förstå andras inre liv och svårigheter med ömsesidigt socialt samspel och kommunikation. Dessa förstår ofta inte alls hur en annan människa känner det och därmed har de en mer ”äkta” empatistörning. Däremot är det i deras fall inte nödvändigtvis något fel på förmågan till sympati. Om de bara förstod den andre skulle de i normalfallet bry sig och försöka ändra sitt beteende. Innan jag strax går vidare till borderline personlighetsstörning behöver jag göra en utvikning om förståelse och tänkande.
Att ”förstå” andra är en komplex företeelse
Betrakta dessa cirklar, de ”fem världarna” som jag brukar kalla dem.
• Den innersta cirkeln föreställer och representerar ”terrängen”, världen så som den faktiskt är, ser ut och fungerar. Med världen avser jag inte bara den fysiska världen utan också allt immateriellt – det psykologiska, våra inre världar, hur allt hänger ihop och fungerar.
• Den övre vänstra cirkeln är ”kartan”. Den representerar min bild av världen, den föreställer världen så som jag själv tror att den ser ut, Som synes överlappar cirklarna till en viss del, men det är uppenbart att min bild alltid kommer att vara delvis felaktig. Så är det ju, vi kämpar hela livet med att förstå världen och justera vår världsbild allteftersom. Helt färdiga blir vi aldrig så en viss förskjutning mellan cirklarna kvarstår.
• Den nedre vänstra bilden representerar världen så som jag skulle vilja att den ser ut. Min vision om man så vill. Hur medveten jag är om dessa tre världar och hur jag hanterar diskrepanserna avgör till stor del hur bra liv jag får. Om detta skulle jag gärna skriva en egen artikel vid tillfälle, men här får jag försöka begränsa mig till det elementära. Låt oss nu betrakta även de högra cirklarna:
• Den övre högra cirkeln föreställer den andres bild av världen, hans karta, och den nedre hans vision, världen som han skulle vilja ha den.
För att ”förstå” en annan människa behöver vi se och förstå dennes cirklar fullt ut. För att två ska förstå varandra behöver båda ha en tydlig bild av samtliga fyra perifera cirklar. Man frestas säga att båda behöver förstå alla fem cirklarna, men om vi verkligen skulle se den femte och innersta cirkeln helt korrekt så skulle ju vår egen övre cirkel, vår bild av världen, samtidigt komma att sammanfalla med den inre cirkeln. Så när du försöker förstå en annan människa – hur ser hans ”cirklar” ut? I besvärliga mellanmänskliga situationer kan man sätta sig med ett papper, rita fem cirklar och försöka strukturera upp läget.
Sanningen om vår hjärna
Man läser ibland om vetenskapsmännens ambitioner att skapa en ”intelligent” dator. Detta skulle vara en dator som fungerar mer som den mänskliga hjärnan med dess förmåga till variation och någon form av inbyggd slumpgenerator. Och man hör ibland att hjärnan skulle vara en oerhört komplicerad dator. Men hjärnan är lyckligtvis inte alls någon dator. Av samma dator förväntar vi oss samma resultat av samma input, varje gång. Samma input i två datorer ger samma bearbetning och samma output i båda. Det spelar ingen roll vilken dator man stoppar in sina data i, de kommer alla fram till samma resultat. Gör de det inte så lämnar vi in dem för reparation. Likväl envisas alltså somliga med att vilja göra datorerna mer lika vår mänskliga hjärna, ”artificiell intelligens”. Jag har svårt att se poängen med det. Vem vill ha en dator som är lika nyckfull, lynnig och opålitlig som en genomsnittlig hjärna? Samma input i två olika hjärnor ger garanterat olika utfall. Hjärnan är som ett stort filter och en inbiten förvrängningsmaskin. Hjärnan räknar inte ut och den beskriver inte. Den tolkar, bearbetar, färgar, förvränger, ljuger och gör så helt egenmäktigt och egensinnigt. Hjärnan målar som den vill. Resultatet kan bli precis hur som helst beroende på vilken hjärna som tolkar, och hur denna hjärna tolkar beror i sin tur på denna hjärnas förhistoria, vad den varit med om, lärt sig och fått för sig genom livet. Inte nog med det; samma hjärna kan också producera helt olika bilder av samma input/händelse, beroende på en mängd faktorer som hur trött den är och vilket sinnestillstånd den för tillfället befinner sig i. Föreställ dig en dator som ger olika resultat beroende på dagsformen! Ett intryck, en händelse, något man hör… allt pytsas in i hjärnans smältdegel av känslor, minnen, instinkter, sinnesintryck och förväntningar och modelleras om till en helt egen bild. Hjärnan är sant kreativ. Den förändrar data och skapar nya mönster, teman och historier. Den skapar porträtt, tavlor, drama, triumfer och tragedier. Olika tavlor genererar i sin tur olika känslor, och därigenom olika handlingar och beteenden. Världen skapar inte våra känslor, vår hjärna gör det. Om vi ska känna oss glada, ledsna, upprörda eller förälskade avgörs inte av vad som händer utan av vilka bilder vår hjärna målar utifrån dessa händelser. Tusen hjärnor målar tusen olika tavlor av samma motiv. Det innebär till exempel att om mina artiklar verkligen har tusen läsare – jag tvivlar på det – så föreligger det också tusen versioner av varje artikel. När jag föreläser blir det av frågorna alltid snabbt uppenbart för mig att det försiggår väldigt många föreläsningar parallellt. Frågan blir – kan vi lita på vår hjärna? Svaret är, som du vid det här laget anar, att det kan vi ofta inte. Än mindre om hjärnan är trött, deprimerad, förälskad eller på annat vis i olag, för då förvränger den värre än vanligt.
Varför blir det så här? Varför förvränger vår hjärna världen? Världen är komplex och svår att uppfatta i sin helhet, och det kan vara praktiskt och underlätta snabb handling att göra sig en förenklad och mindre komplicerad bild av världen. Till detta kommer att vi är utrustade med psykologiska försvarsmekanismer för att slippa den ångest som följer av att se den osminkade verkligheten – särskilt oss själva – i alltför klar dager. En ogynnsam uppväxt med dåliga förebilder, stress och påfrestningar, upplevelser av hot mot självbilden med åtföljande aktivering av försvaren, konflikter, psykisk sjukdom och personlighetsavvikelser tenderar samtliga att öka glappet mellan den upplevda världen och den sanna världen. All psykisk sjuklighet försämrar vår förmåga till adekvat verklighetstolkning. Depression medför svartsyn, pessimism, hopplöshetskänslor och självhat. Mani innebär överoptimism och omdömeslöshet. Ångestsjukdomar medför ängslan, oro, uppförstoring och förlorade proportioner. Autismspektrumstörning innefattar per definition svårigheter att ta andras perspektiv och att se saker ur deras synvinkel. Problemet med förvrängningarna är naturligtvis att ju sämre karta vi håller oss med, desto större lidande riskerar vi i det långa loppet, eftersom det är svårt att hantera en värld som vi inte ser klart. Vi reagerar på, förhåller oss till, agerar utifrån och svarar på en verklighet som helt enkelt inte finns. En smärre klyfta mellan den inbillade och den faktiska världen kan emellertid vara av godo för självkänslan. Det är för de flesta inte så kul att se sig själv precis som man är. Det är här som de psykologiska försvarsmekanismerna griper in, i syfte att skydda vår ömtåliga självbild. ”Man ska inte tro att man är så jävla underbar” som jag har för mig att Ulf Lundell sjöng i ett tillfälligt anfall av självinsikt för länge sedan. Samtidigt får vi betala ett pris för vår bristande självkännedom. Står vi ut med arbetet och plågan i att till exempel i en psykoterapi konfronteras med oss själva så är det troligt att vi vinner något med det. En bättre självinsikt gör oss bättre rustade att hantera omvärlden på ett mer förnuftigt sätt. Mer härom senare. Om vi vänder på resonemanget så uppenbarar sig ett antal möjligheter att reducera diskrepansen mellan världarna – se till att ge våra barn får en god uppväxt med goda förebilder, goda samtal människor emellan, reducerad stress, information och utbildning, psykoterapi och behandling av psykisk sjukdom.
Det finns studier som visar att något deppiga och pessimistiskt lagda personer uppfattar världen mer korrekt än genomsnittet, vilket torde sammanhänga med att de inte orkar upprätthålla de rosafärgande försvaren i samma grad som andra. En smula verklighetsförvrängning – inte för stor – kan således, trots allt, vara av godo för vårt välbefinnande ibland. På tal om självuppfattning kommer här en illustration av min tes: 90 % av svenska folket anser enligt en undersökning att de kör bil bättre än genomsnittet. Bara 10 % skulle alltså köra sämre än snittet (häribland tyvärr jag själv).
Utifrån resonemanget om de fem världarna följer att när vi har problem eller inte mår bra finns det strängt taget bara tre olika angreppssätt. Notera att samtliga kräver att man ändrar på något. Vi kan för det första försöka ändra den befintliga världen/situationen/omständigheterna. För det andra kan vi ändra vår tanke/bild/uppfattning/tolkning av världen. Till sist kan vi rucka på vår önskan/vision/förväntan på världen, vår uppfattning om hur det borde vara. Ingen av ansatserna är i sig bra eller dålig, rätt eller fel. Snarare handlar det om att välja rätt förhållningssätt i varje enskild situation. I en viss situation bör jag kanske ompröva min tolkning, en annan gång kan det vara lämpligare att ändra något i den faktiska världen. Ett exempel från min psykiatriska praktik är den inte helt ovanliga situationen att någon att människor söker hjälp p g a vad han beskriver som mobbing och trakasserier på arbetsplatsen. Så visar sig ibland vara fallet, men andra gånger förefaller det vid närmare utredning inte alls röra sig om mobbing även om personen tror det. I stället är det kanske personen själv som utan att inse det tolkar arbetsledningen och kollegorna inadekvat och agerar utifrån detta. Det föranleder naturligtvis en helt annan insats om personen verkligen är trakasserad än om det är han själv som beter sig oacceptabelt eller t o m är paranoid. Somliga gånger blir jag knappt klok på hur det förhåller sig, att skapa en tillförlitlig bild av förhållandena på någons arbetsplats kan emellanåt vara nästan omöjligt.
Borderline personlighetsstörning (BPS)
Kallas även emotionellt instabil personlighetsstörning. Tillståndet har en påtaglig inverkan på den drabbades liv. Personen känns vanligen igen på att hon – för det är vanligen en hon – har ett kaotiskt inre och ett självdestruktivt leverne. Så här beskrivs tillståndet i psykiatrins diagnosmanual DSM-IV:
Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:
• Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer.
• Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
• Uppvisar identitetsstörning, dvs varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
• Visar impulsivitet i minst två olika avseende som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).
• Uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar.
• Är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämning (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar).
• Känner en kronisk tomhetskänsla.
• Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
• Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.
1-2 % av befolkningen, 11 % av öppenvårdspatienterna i psykiatrin och 19 % av psykiatrins slutenvårdspatienter anses lida av BPS. Två av tre förbättras i 30-årsåldern. Var tionde dör i självmord. Det är vanligt med samsjuklighet i missbruk, depression och annan form av personlighetsproblematik. En borderlinestörning kan vara mer eller mindre uttalad. Det är inte ovanligt med personer som har en ”borderlineorganiserad” personlighet, med lättare inslag av ovan beskrivna drag som i det vardagliga livet kanske inte märks särskilt mycket. Vid påfrestningar och kriser kan de problematiska dragen komma att förstärkas och personen uppvisa en mer tydlig och manifest personlighetsstörning där kardinalsymtomen – lidande och funktionsnedsättning – för tillfället är mer uppenbara. Den oförstående undrar naturligtvis vad som ”tog åt” personen ifråga, och svaret är att vi alla i stressade situationer kan rasa ihop, mer eller mindre, och då släppa fram våra sämsta och besvärligaste sidor, sidor som vi i bättre tider lyckas hålla i schack så att de inte märks så tydligt. Beträffande borderlinepatienter är det en vanlig erfarenhet att de förbättras och mognar med åren. Frågan är emellertid hur mycket av detta som är uttryck för en äkta mognad och hur mycket som snarare handlar om att personen med åren, trots sina svårigheter, skaffat sig en yttre ”korsett” i form av jobb, bostad och familj som håller den inre svajigheten hjälpligt på plats, åtminstone under direkt symtomnivå. När det händer något som förstör en del av ”korsetten” faller personen lätt ner i sitt tidigare och svårare borderlinetillstånd.
Med patientens egna ord: ”För mig är i stort sett allt antingen svart eller vitt! Jag är antingen god eller ond, duktig eller oduktig, hemsk eller bra. Antingen är livet bra eller så finns bara döden som kan ta bort smärtan det innebär att leva. För det mesta kan jag inte ens finna en god anledning att leva, men jag är för feg för att avsluta det!”
En utvikning om känslor och emotionell intelligens
För att förstå vad denna problematik handlar om behöver vi först göra en utvikning om känslor och hur vi förhåller oss till dessa. Våra känslor är något bra, åtminstone så länge de fungerar som de ska. De fyller en viktig funktion. De ger oss information om hur livet ser ut just nu, om det är bra eller dåligt, om vi behöver ändra kurs. De påverkar och styr vårt handlande. Utan känslorna vore det svårt att räkna ut vad som är bäst att göra. Så det vore dumt att göra sig av med dem ens om vi kunde. De är ett viktigt instrument för att vi ska känna av vår situation och veta när vi behöver ändra något i vårt liv, och de ger oss ledtrådar om vad som behöver ändras. Har vi ett uselt äktenskap så ska vi må dåligt. Illabefinnandet fungerar då som en signal om att vi behöver förbättra vårt äktenskap eller skilja oss. Känslan ger oss alltså en handlingsberedskap. M a o är känslorna vårt roder i tillvaron, värda att noga lyssnas till och handla efter.
Mycket talar för att vår förmåga att hantera och reglera våra känslor och deras uttryck är den viktigaste faktorn för hur lyckliga liv vi får. Ett sunt känsloliv kännetecknas av känslor och affekter som, utifrån situationen och den kulturella kontexten, är rimliga och adekvata samt ”lagom” lättväckta, starka och långvariga. Till detta kommer en förmåga att uppfatta och tolka sina känslor samt kunna dra slutsatser av dessa (kallas ibland självkännedom), och att kunna reglera och uttrycka känslorna på ett funktionellt sätt. Detta bukar sammanfattas som EQ, emotionell intelligens. Även den nära besläktade förmågan social kompetens är på stark frammarsch idag. Ofta är frågan: hur adekvata är egentligen känslorna och de uttryck de tar sig? När humöret fungerar som det ska följer det omständigheterna och upplevs därför begripligt. Vår förmåga att reglera negativa känslor har mycket stor betydelse för vårt välbefinnande. Många psykiska sjukdomar kan delvis ses som överdrivna och okontrollerbara känslotillstånd. En synnerligen läsvärd bok om emotionell intelligens är Känslans intelligens av Daniel Goleman. En sammanfattning av vad EQ innefattar:
• Förmåga att förstå och reglera våra egna känslor.
• Förmåga att förstå och hantera andras känslor.
• Har en viss likhet med forna tiders ”karaktär” – ”den psykiska muskel som krävs för moraliskt beteende”.
• En ”metafunktion” som avgör hur väl vi kan utnyttja våra övriga mentala förmågor.
Mer utförligt innebär god emotionell kompetens förmåga till själviakttagelse (att veta vad man själv känner), självkontroll (av impulser, humör, tankar och beteenden), att kunna skjuta upp behovstillfredsställelse, att kunna kontrollera och styra sitt humör, förmåga att entusiasmera sig själv och andra, förmåga till självmotivation och ihärdighet (även vid motgångar), medkänsla, att kunna handskas med andras känslor, att kunna samarbeta och lösa konflikter och att kunna skapa fungerande mänskliga relationer. En diger men angelägen lista över vad vi behöver lära våra barn – och bygga upp hos oss själva där så fattas. Undersökningar har enligt Goleman visat att de unga över hela världen har fler känslomässiga problem än tidigare generationer. De är mer ensamma, deprimerade, nervösa, ängsliga, arga, aggressiva, upproriska och impulsiva. Åtminstone i Rosengård och Södertälje, frestas man tillägga. Visste du att ett barns popularitet i tredje klass säkrare förutsäger hur barnets psykiska hälsa ska bli vid arton års ålder än någon annan känd faktor – inklusive lärares och skolsköterskors bedömningar, skolprestationer, begåvning och psykologiska test? Undersökningar visar att barns förmåga att hantera frustration, kontrollera sina känslor och komma överens med sina kamrater har större betydelse för hur det går för dem i livet än deras IQ. Detta oavsett om man mäter lön, produktivitet, yrkesmässigt status, hur man trivs med livet eller hur lycklig man är med vänner, familj och i kärleksförhållanden. Några faktorer som visats öka risken för att ett barn blir socialt utstött är om barnet är försagt, ängsligt och blygt, om det får vredesutbrott, om det uppfattar oskyldiga situationer som hotfulla, om det är ”udda” (andra känner sig besvärade), om det har svårt att avläsa och reagera på känslor, om det inte vet hur man gör för att andra ska känna sig väl till mods och om det inte kan leka.
Carl Hamilton ger i sin tänkvärda bok Det infantila samhället en dyster bild av oss vuxnas oförmåga att skydda våra barn från de sämre inslagen i vår kultur och se till att de istället får det de verkligen behöver. Han menar att vi vuxna inte längre är vuxna och att vi sviker barnen på många sätt:
• Den kommersiella masskulturen är inriktad på yta, utseende, ytliga framgångar och pengar.
• Barn görs tidigt till konsumenter.
• Barnen berövas sin barndom, tvingas in i vuxenvärlden alltför tidigt.
• ”Supandet, knullandet, pratandet, intrigerandet normaliseras och blir en accepterad del av barnens miljö”.
”Det bästa… är ett samhälle som har femtiotalets struktur och trygghet och nittiotalets tolerans för olikhet och autonomi” (Mary Pipher). En utopi?
Känner du till att det är vetenskapligt visat av bland annat Martin Seligman att man effektivt kan såväl förebygga som behandla depression hos barn och ungdomar genom att hjälpa dem till bättre vardagliga färdigheter som att
• Lära dem ifrågasätta depressiva tankegångar.
• Lära dem skaffa sig vänner.
• Lära dem komma bättre överens med sina föräldrar.
• Engagera sig mer i aktiviteter de tycker om.
• Lära dem grundläggande emotionella färdigheter som att hantera konflikter, tänka innan de handlar och ifrågasätta pessimistiska tankar?
Låter inte detta som ett utmärkt program för oss alla?
Hur och var lär vi oss de färdigheter jag beskrivit ovan? Det diskuteras ofta vems ansvar våra barns fostran och känslomässiga mognad är. Först och främst är detta naturligtvis någonting som utvecklas i relationerna inom familjen. Det är där inlärningen lättast sker. Men en del familjer har av olika skäl sämre förutsättningar än andra, och oavsett hur väl familjen fungerar finns det ett behov av känslomässig utveckling i alla barnets relationer, så enligt min uppfattning det är en uppgift för alla som kommer i kontakt med våra barn – förskola, skola, socialtjänst, psykiatri.
Michael Rangne
michael.rangne@telia.com
