Detta är andra delen i en artikelserie om personlighetsutveckling och personlighetsstörning. Första delen kan läsas här.
Vad menar vi med personlighet? Hur är du? Extrovert och social eller introvert och tillbakadragen? Har du lätt eller svårt att få kontakt med andra? Trivs du med, skyr du eller rent av måste du ha ständig uppmärksamhet? Spontan och impulsiv eller blyg och försiktig? Säker eller osäker? Vänlig eller lättstött? Kritisk eller godmodig? Pedantisk eller slarvig? Energisk eller astenisk? God eller svag självkänsla? Underdånig och självutplånande eller dominant och grandios? Osjälvständig eller självtillräcklig? Rigid och tvångsmässig eller ostrukturerad och impulsiv? Misstänksam eller godtrogen? Ängslig eller full av tillförsikt? Lättstressad eller robust? Jordnära och konkret eller i det blå?
Det samlade mönstret av dessa och många fler personlighetsdrag utgör din personlighet, som kan beskrivas som ett relativt stabilt mönster av karaktärsdrag, temperament och emotionella drag. WHO definierade 1993 personlighet som ”det inrotade mönster av tankar, känslor och beteenden som karaktäriserar en individs unika livsstil och anpassning, resulterande från konstitutionella faktorer, utveckling och sociala erfarenheter”. Det kan vara värt att nämna att våra personlighetsdrag sällan är helt fristående från varandra. Vissa drag har en benägenhet att hänga ihop inbördes. Så t ex är det inte ovanligt att en människa som plågas av blyghet också har låg självkänsla, är osäker på sig själv, ängslig, lättstressad och osjälvständig.
Frågorna ovan är emellertid exempel på falska dikotomier. De låter antyda att svaret skulle vara antingen ja eller nej – till exempel är du antingen extrovert eller introvert. I verkligheten är våra personlighetsdrag inte kategoriska utan dimensionella, kontinuerliga variabler. Man kan ligga var som helst på ”skalan” för varje personlighetsdrag, från litet till lagom till mycket. Detta är lätt att glömma. Den socialt osäkra önskar kanske bli av med all sin osäkerhet. Men då glömmer hon att vår sociala osäkerhet fyller en viktig funktion. Det är värdefullt för oss att känna av hur andra uppfattar oss, och vår sociala känslighet är vårt instrument för detta. I det andra ytterläget hittar vi personen som obekymrat kan ställa sig upp och orera en halvtimma på någons bröllop utan att alls känna av eller ana att övriga gäster är uttråkade, uttröttade och förbannade. Inte mycket att stå efter.
Var istället glad för din sociala osäkerhet, din benägenhet för tillagsbeteende, ditt behov av att vara omtyckt och dina övriga sociala behov och beteenden. Jag säger inte att det är lätt alla gånger, men det är en del av att vara människa bland andra människor. Vilket naturligtvis inte hindrar att man på olika sätt försöker dämpa sina överdrivna känslor och beteenden en smula ibland. Den helt utan intresse för och förmåga till social ömsesidighet har förmodligen någon form av autistisk problematik, t ex det psykiatrin kallar Aspergers syndrom. Och den som inte alls bryr sig om frågan utan kör sitt race och ger f-n i andra har troligen en narcissistisk eller antisocial personlighetsproblematik. ”Take me or leave me!” är en utmärkt inställning, men bara om man befinner sig på ”rätt” sida om mitten, dvs bland de som är alltför osäkra och tillagsinställda. En psykopat blir med samma inställning en ännu värre psykopat eftersom han redan har för mycket av denna vara.
Man kan i princip grafiskt illustrera sin personlighet genom att i en kolumn med horisontella linjer, där varje linje illustrerar en personlighetsvariabel, ange ytterlägena för respektive personlighetsdrag och sedan pricka in var man själv befinner sig. Till sist drar man en vertikal linje genom alla punkterna och har där gjort en enkel personlighetsprofil. Det framgår tydligare på bild men tekniska begränsningar i denna hemsida medför att dylika illustrationer inte går att visa här. Det finns datorbaserade personlighetsinventorier som utifrån dina svar på en mängd frågor om din personlighet gör samma sak på ett bättre och mer sofistikerat sätt. Alla inventorier lider emellertid av samma fundamentala problem, nämligen att de är helt i händerna på inmatade data. För att du ska få ut en korrekt beskrivning av din personlighetsstruktur måste du känna till var du befinner dig på de olika personlighetsvariablerna, och det är just det du sällan gör om du är som folk är mest. Att vara medveten om sin egen ”profil” och om hur andra uppfattar en är, som förhoppningsvis framgått, en viktig del av självkännedom, av att ”känna sig själv”.
”Duger” min personlighet?
Systematiserade personlighetsinventorier kan vara en väg, men det finns enklare sätt till ökad självkännedom. Den väsentligaste frågan är: Fungerar mitt sätt att vara? Tycker jag om de flesta människor jag har kontakt med? Tycker jag om mig själv? Har jag de relationer jag vill ha? Är mina relationer trivsamma och närande eller konfliktfyllda och destruktiva? Kan och vågar jag göra det jag verkligen vill i livet? Är jag på det hela taget nöjd med livet jag lever? Dina svar beror mer på dina egna övergripande mönster för känslor, tankar, reaktioner, beteenden, impulskontroll och relationer – din personlighet – än på de människor och levnadsomständigheter som omger dig.
En främling i en svunnen tid nådde på sin vandring en stad där han aldrig varit. Vid stadsporten stannade han upp och frågade stadsvakten hur människorna var i denna stad. Vakten svarade med en motfråga: ”Hur fann du människorna i den stad du nu kommer från?”. Efter att ha lyssnat på främlingens svar sa han: ”Just så kommer du att finna människorna även i vår stad”.
En liten genväg för bedömning av människors personlighet – din egen eller andras – kan vara följande fråga. Hur reagerar personen när han eller hon inte får som han vill? Somliga är bara trevliga så länge de får som de vill. Men hur trevlig är man då, egentligen, och vad säger det om ens underliggande syn på sina medmänniskor? Det pratas mycket om olika ledarstilar i våra dagar men just denna stil tycker jag inte har uppmärksammats tillräckligt. Ledare som har ett ”trevligt sätt” mot sina medarbetare; vänliga, roliga, förstående. Men bara så länge galoschen passar och medarbetaren lyder. Men om denne skulle bli besvärlig av någon anledning och ifrågasätta ett direktiv eller på annat vis misshaga chefen så svänger denne omedelbart i sitt bemötande och blir sur, otrevlig, nedlåtande och arrogant. Somliga chefer är möjligen omedvetna om denna sin ledarstil men jag har sett andra som använder sitt humör och sitt undandragande av gillande fullt avsiktligt. Få medarbetare orkar med den sortens bemötande, många mår direkt dåligt av det, och de flesta gör därför sitt yttersta för att behaga chefen genom att kväva sina egna önskemål och idéer. Med engelska termer en chef som styr med ”intimidation” och en medarbetare som på grund av sitt tvångsmässiga behov av ”approval” inte kan stå emot utan låter sig styras av fruktan för chefens misshag och situationsberoende otrevlighet. Frågar man mig så är folk inte trevligare än de är i sina sämsta stunder, när de inte får som de vill eller det på annat sätt går dem emot. Det är då man ser vad folk egentligen går för. Att befinna sig i en situation där man ofta tvingas ge upp sin integritet för ett icke likvärdigt samarbete är destruktivt och skadar ens integritet och självkänsla.
Vad kan man göra om man har en chef som styr och kör över en på detta vis?
Viktigast är att vara medveten om vad som pågår. Sätt sedan stopp på något vis. Tala om hur du uppfattar situationen och att du bestämt dig för att inte längre låta dig styras av vederbörandes humörsvängningar men att du gärna ska lyssna på respektfullt framförda synpunkter och önskemål. Undvik att prata för mycket om chefen eller hans syfte med sin stil. Prata istället om dig själv. ”Jag kan inte ha det så här för jag mår inte bra av det, så jag behöver hitta ett annat sätt som vi kan relatera på, för min egen skull”. Jag är inte dummare än att jag inser att detta är oerhört svårt för de flesta människor. Vanligen finns det ju djupt liggande förklaringar till att man tillåtit situationen att uppstå och vidmakthållas. Dock – priset för att inte lära sig hävda sig på ett sunt sätt är högt. Vi befinner oss alla i en existentiellt betingad konflikt mellan å ena sidan vårt behov av att höra till, samarbeta och anpassa oss och å andra sidan vårt behov av att värna våra gränser, vår integritet, våra behov, det som är jag. Alla måste vi hitta en balans mellan dessa poler som fungerar för oss. De allra flesta prioriterar samarbete alltför mycket och får betala ett pris i form av skadad integritet och sviktande självkänsla. Att hävda oss på ett bra sätt – vänligt, icke kränkande, icke nedlåtande, t o m godmodigt, men tydligt – är det viktigaste vi kan göra för vår självkänsla och vår självrespekt. När vi lär oss konsten rätar vi på ryggen och börjar ta ansvar för oss själva och våra liv. Att vara vuxen är att ta ansvar, om inte för andra så åtminstone för sig själv.
Detta sagt så finns det som alla vet de som intagit en position alltför nära den egna integriteten och som närmast principiellt förefaller vägra samarbeta på ett rimligt vis. Dessa gör sig naturligtvis omöjliga på arbetsplatsen och blir inte lyckliga – vi behöver alla goda relationer till våra medmänniskor för att må bra, och det får vi varken om vi anpassar oss för litet eller för mycket till andras önskemål om hur vi ska vara.
Detta med ledarskap kan vara värt en kommentar. Jag har träffat fantastiska ledare som aldrig satt sin fot på en kurs i ledarskap och jag har träffat hopplösa ledare som gått och läst allt möjligt. Jag vet att det finns tusentals böcker på temat, men frågan är hur stor skillnad de egentligen gör? Ibland kan jag undra om inte allt det tekniska avleder läsaren/kursdeltagaren från det riktigt väsentliga. En egoistisk, uppblåst skitstövel som skickas på kurs kommer att vara sig helt lik vid återkomsten. Vill man ha en bra en bra chef så anställ en sådan från början. Och vill man ha bra medarbetare så anställ sådana från start. Det finns en övertro på att man kan utveckla chefer och medarbetare. De flest vill inte ens ändra sig, och av de som vill är det inte många som lyckas i någon högre grad. Hur vet man då i tid vem man har att göra med? Inte lätt att svara på, det finns inget säkert sätt att undvika att gå på en blåsning. Mitt bästa tips för chefsrekrytering – ett ämne som jag inte ägnat mig åt och inte vet något om – är att ta många och noggranna referenser. Från underställda medarbetare i första hand, för det är dessa som bäst kan bedöma chefens sämre sidor. Det sägs att man kan känna igen en ”stor” människa på hur denne behandlar de ”små”, och det ligger mycket sanning i det. Den som behandlar sina underställda med lika mycket respekt, allvar, vänlighet och kärlek som han eller hon behandlar alla andra, även sin chef… den tar vi! Jag föreställer mig att vi med enkla principer för våra ledares agerande skulle få det mycket bättre på våra arbetsplatser, vare sig de därtill erhåller ledarskapsutbildning eller inte. En lista på tio grundläggande saker varje ledare bör beakta för ett gott ledarskap vore trevligt att sätta ihop vid tillfälle, och inte vore det särskilt svårt heller. I´ll be back… Uppfatta inte mina rader som kritik mot allt i ledarskapsutbildningsväg för så menar jag det inte, men jag kan inte komma ifrån att ett gott ledarskap förefaller mycket närmare kopplat till ledarens personlighet än till vederbörandes kurser hit och dit. Och personligheten ändrar man inte i brådrasket. De kurser som jag tror har bäst förutsättningar att tillföra något är de som fokuserar på att deltagarna ska få en tydligare bild av sig själva och hur de ter sig i andras ögon, dvs kurser som ger deltagarna en tydligare karta över världen (så var vi där igen!). Jag tror att åtminstone vissa UGL-kurser bygger på detta.
I den zenbuddistiska litteraturen har jag funnit följande berättelse, här återgiven fritt ur minnet: En lärljunge vände sig till sin mästare och frågade hur han skulle lära sig att måla vackra tavlor. Mästaren svarade: ”Gör först dig själv vacker. Måla därefter naturligt”.
Hur ”ska” vi då vara, dvs vad utmärker en sund, harmonisk och mogen person?
En som förmår älska och arbeta, ansåg Freud. Kanske glömde han förmågan att leka, men det var nog inte en förmåga som låg nära till hands för en arbetsnarkoman som han. Det finns många fler rimliga förslag – förmåga till nyanserad verklighetsuppfattning, effektiv och ändamålsenlig hantering av tankar och känslor, god självkänsla, förmåga till inlevelse och medlidande, god impulskontroll (men inte för god för då lär livet bli tråkigt – litet spontanitet är sällan helt fel), förmåga att uppleva glädje och ta tillvara livets glädjeämnen, förmåga att skapa och upprätthålla goda och närande relationer, förmåga att skapa och upprätthålla en lagom balans mellan de påfrestningar vi låter utsätta oss för och vår förmåga att hantera dem (vilket är liktydigt med att kunna reglera sin stressnivå på ett bra sätt) och förmåga att uppleva KASAM (Känsla Av SAMmanhang, begrepp myntat av Aron Antonovsky i ett försök att förklara varför vissa håller sig friskare och lever längre än andra, nämligen de med en hög känsla av sammanhang vilket byggs upp av att tillvaron upplevs begriplig, meningsfull och hanterbar) – för att nämna några. Det är också så att vårt moderna samhälle och de stora förändringar som ägt rum i våra livsbetingelser de senaste århundradena ställer delvis nya krav på oss, krav som vi evolutionärt sett ännu inte hunnit anpassa oss till eftersom den genetiska anpassningen tar tiotusentals år. Det är idag viktigt med en god ”exekutiv” förmåga vilket enkelt uttryckt betyder att kunna ta sig ”från a till b” på ett målmedvetet och strukturerat sätt. Vi behöver kunna planera, organisera och genomföra saker på ett systematiserat sätt. Det ställs stora krav på vår förmåga till koncentration, impulskontroll, att reglera vår uppmärksamhet och att reglera vår aktivitetsnivå. Det är, trots den debatt som varit i media på senare år, för en kliniskt verksam psykiater – och för de drabbade – uppenbart att ADHD (allvarliga svårigheter att reglera uppmärksamhet och aktivitetsnivå och nedsatt förmåga till impulskontroll) verkligen finns. Men samtidigt är det riktigt att en del av dem som lider av detta skulle ha mindre besvär om inte livet i vårt moderna samhälle ställde så höga krav på just de förmågor som sviktar vid ADHD. De svårast drabbade får uttalade svårigheter oavsett vilken miljö de lever i och vilka krav som ställs, medan de som har lindrigare tillstånd märkbart kan minska symtom och svårigheter med en miljö som är bättre anpassad till deras svårigheter.
För att vi ska må bra och fungera väl fordras huvudsakligen två saker. För det första att vi kommer bra överens med oss själva och vårt inre, för det andra att vi kommer bra överens med och kan glädjas tillsammans med andra. Dessa förmågor sammanfattas ibland med uttrycket emotionell (känslomässig) intelligens. De utgör en viktig del av vad vi betraktar som vår personlighet, samtidigt som det är uppenbart att det rör sig om egenskaper och förmågor som man åtminstone delvis kan lära sig. Vilket inte alls är konstigt, vår personlighet är en kombination av nedärvda drag och sådant vi lär oss huvudsakligen under uppväxten. Med möda och målmedvetenhet kan den motiverade åstadkomma en värdefull justering av sin personlighet även i vuxen ålder, även om större omvälvningar i praktiken synes höra till ovanligheterna. För att komma väl överens med och ha ett utbyte av andra människor behöver vi kunna kommunicera, förstå och förmedla förståelse av andras inre liv samt känna och förmedla sympati. Sympati innebär att faktiskt bry sig om det man med sin (eventuella) empatiska förmåga uppfattar om den andres känslomässiga tillstånd. Empati och sympati är grunden i våra möjligheter till ett gott ömsesidigt samspel. Det är just ömsesidigheten som är det viktiga och svåra i sammanhanget och det som avgör interaktionernas kvalitet och den tillfredsställelse de ger de inblandade. Interaktion utan någon större ömsesidighet är vanligt förekommande – betrakta en genomsnittlig arbetsplats och många av ledarnas beteende – och bidrar sällan till de inblandades glädje eller utveckling.
Mitt eget försök till sammanfattning skulle kunna vara att en sund personlighet tar sig uttryck i att personen trivs med sig själv och livet, kommer väl överens med andra, hittar en hälsosam balans mellan egna och andras behov samt tar fullt ansvar för sig själv, sina tankar, ord, känslor och handlingar. Kanske skulle jag vilja lägga till en viss godmodighet och flexibilitet, en förmåga att slappna av och ta saker som de kommer. Ni har nog stött på typen någon gång ibland. Man utsätter honom för det värsta tänkbara svensexeskämtet. Sätter honom på ett flygplan, tar ifrån honom allt han har och droppar honom pank och näck i en fallskärm över inre Kina. Och man vet att det bara är en tidsfråga innan han dyker upp igen, vid god vigör och på gott humör, och låter meddela att inte bara har allt gått utmärkt, det var verkligen kul i Kina. Sedan finns det som vi alla vet betydligt fler som är tvärtom. Det spelar ingen roll vad man gör och det hjälper inte att de får allt de pekar på, de kommer ändå inte att trivas eller vara nöjda. Lycka är mer en inlärd förmåga i kombination med vissa gynnsamma personlighetsdrag, och mindre en fråga om att finna de rätta levnadsomständigheterna, än vad många inser. I ännu större sammanfattning: en mogen person har god självinsikt – är medveten om sig själv, sina bättre och sämre sidor och har en adekvat bild av hur andra uppfattar honom – och tar fullt ansvar för sig själv – sina känslor, tankar, handlingar och den inverkan han har på andra. Alla som känner igen sig räcker upp handen!
Hur blir vi de vi blir, och varför utvecklar somliga en personlighetsstörning?
För att svara på hur en personlighetsstörning uppkommer börjar man lämpligen med varför vi blir som vi blir så där i största allmänhet, personlighetsstörda eller inte. Det finns betydligt fler hypoteser och tvärsäkra åsikter än det finns vetenskapligt förankrade svar. Som så mycket annat förefaller vår personlighetsutveckling bero på litet av varje. Orsakerna är vanligen av både biologisk, psykologisk och social karaktär, men i varierande proportioner vid olika former av personlighetsstörning och för olika individer. Få förklaringar är helt fel, men de bidrar inte heller med mer än bitar av pusslet. Några förklaringsmodeller är:
• Biologiska teorier – genetik, medfött temperament, anknytning till den primära vårdgivaren.
• Psykologiska teorier – inlärningsteori, kognitiv teori, psykodynamisk teori.
• Sociala teorier.
• Integrativa modeller – ”passform” mellan individ och miljö. Ett exempel på detta kan vara ett barn med stort behov av närhet som har oturen att ha föräldrar med svag förmåga att ge närhet och näring. Barnet blir frustrerat av sitt otillfredsställda behov och reagerar med att resignera och dra sig undan, eller kanske kämpar barnet för att tillfredsställa sitt behov och blir i sin fruktlösa kamp alltmer krävande och utagerande.
Några faktorer som uppenbart bidrar till att forma vår personlighet är gener, hjärnskador, uppväxtmiljön (som består av många andra faktorer utöver föräldrarna), tidiga psykologiska trauman – särskilt påtagliga sådana som övergrepp, våld, incest och föräldrars missbruk – sociala katastrofer, eget missbruk och långvarig psykisk sjukdom – t ex depression och ADHD som ju båda påverkar hur man upplever tillvaron. Beträffande hjärnskador kan jag nämna två exempel på förvärvade sådana, laddstake genom hjärnan och lobotomi. Ingen av de personlighetsförändringar som uppstod härav räknas egentligen som ”äkta” personlighetsstörning, eftersom de uppstod senare i livet och som följd av påtaglig hjärnskada, men de illustrerar ändå sambandet mellan hjärnan och personligheten. Berömd i sammanhanget är Phineas Cage, en välfungerad familjefar som arbetade som sprängare på 1800-talet. Han råkade vid en sprängning få en tung laddstake tvärs genom huvudet och främre delen av hjärnan. Han överlevde mirakulöst och till en början tedde han sig överraskande okay. Efterhand blev det emellertid uppenbart att det var något som inte stämde; han blev lynnig, omdömeslös, ansvarslös och klarade inte längre sina sysslor. Han blev med psykiatrins terminologi ”frontal”. Omdöme, planering, ansvarstagande och socialt samspel sköts från den främre del av hjärnan som här hade skadats, och utan den gick det som det gick. Förändringen var stor men själv föreföll Phineas inte märka sin förändring och slutade sitt liv i arbetslöshet, skilsmässa och armod. Det är som bekant idag mycket diskussioner om vad som ska räknas som arbetsskada och berättiga till ersättning enligt den lagen, men Phineas Cage hade rimligen passerat nålsögat även idag. Ett annat exempel är doktor Freeman som på 1950-talet åkte runt som en artist med ishacka och hammare och lobotomerade schizofrena patienter. Han t o m direktsändes i amerikansk TV vid något tillfälle. De schizofrena symtomen minskade förvisso vanligen, men mycket annat förändrades eller försvann också, t ex patientens personlighet. Inte ägnat att förvåna egentligen, det är rätt länge sedan nu som personligheten flyttade ut från hjärtat och in i hjärnan som den förblivit beroende av sedan dess.
Michael Rangne
michael.rangne@telia.com
