REPLIK – av Niklas Beijar Loeber, skoljurist
Lasse Reuterberg, nämndeman vid Södertörns tingsrätt, skriver i Dagens Juridik att debatten om nämndemännens varande eller icke varande är ett felspår, att det är en självklarhet att nämndemännen bidrar med ett värde som juristerna inte kan tillgodose, och att lösningen snarare borde vara att nämndemännen bör bli bättre utbildade.
Det är givetvis alltid positivt att se ett erkännande att rollen som domare är något som kräver utbildning, men den självklara motfrågan blir då: hur mycket utbildning krävs för att kunna axla rollen att döma sina medmänniskor? Vi kan väl tolka in att det som avses här inte är en 4,5 år lång svensk juristutbildning, utan det som menas är antagligen något mindre krävande än så. Särskilt då Lasse Reuterberg säger att en lösning på problemet är att nämndemän till viss del bör bli utbildade av andra nämndemän: inte i juridik, utan om andra frågor såsom uppdragets balans, ansvar och verklighet. Han säger att nämndemän ska bidra i rättssalarna, men de ska inte försöka bli jurister.
Av intresse kan nämnas att inom juristväsendet har det förts en annan intern debatt i över hundra års tid, som handlar om just utformningen av juristutbildningen. Kritik har riktats mot att den är för teoretisk, inte innehåller tillräckligt många praktiska element, och inte utgår från vad som kommer att vara vardagen för de flesta yrkesverksamma juristerna. Resultatet blir att produktionen av nya jurister blir ineffektiv och att många av oss faktiskt blir överutbildade för de roller vi senare kommer att inta. Konkretiserat ner till sin kärna kan kritiken uttryckas: “Vi utbildar alla till att bli domare, trots att de flesta juristerna inte kommer att arbeta med juridik på en så komplex nivå i sina yrkesliv”.
Orsaken till att jag delar med mig av denna anekdot är för att det är så vi jurister ser på domarrollen: för oss innebär det att arbeta med renodlad juridik på den högsta nivån man kan tänka sig, undantaget professorer som ägnar sig åt juridisk forskning. Domarrollen är på många sätt förunnad de bästa och skarpaste av oss. Utöver den 4,5 år långa juristutbildningen, där det krävs mycket höga betyg för att ta sig vidare på domarbanan, kommer sedan ytterligare en flerårig domarutbildning under överseende från mer erfarna domare, innan man ges ansvaret att själv sitta som ordförande i domstolsförhandlingar där svåra rättsfrågor hanteras.
För oss är det naturligt att det förhåller sig på det sättet, för vad är det en domare gör? De beslut som tas i rättssalarna har en omedelbar och ofta livsavgörande påverkan på de individer som hamnat där, vare sig de är åtalade för brott, tvistar om pengar, är inne i en djup konflikt om vårdnaden av deras barn, är föremål för konkurser eller utmätning hos kronofogden, blir placerade under förvaltarskap, eller något annat av de otaliga och högst ingripande svårigheter en människa kan befinna sig i. Det är en självklarhet att den som ska avgöra vad som ska hända med dessa människors liv bör vara den mest skärpta, den mest klarsynta och den bäst utbildade av oss alla.
Domaren har ett samhällsansvar som få andra, och dessutom ett väldigt personligt sådant: olikt en politiker som sitter i ett sammanträdesrum och fattar beslut som påverkar tusentals anonyma människor, måste domaren titta rätt in i ögonen på varje person som blir dömd. Det är ett tungt ansvar, och det räcker inte med ett seminarium om bevisvärdering och sen är man klar för rollen. Det krävs ett årtionde av förberedelser och att man tar sig igenom de högst ställda kraven på kompetens som finns inom den juridiska professionen.
Något jag personligen kan tycka saknas i debatten är förståelsen för tyngden i det ämbetet, respekten för det ansvar domaren har, och ett erkännande av vad som rätteligen bör krävas för att ha en trovärdighet inför landets invånare i att bära den rollen. När jag ser ett motstånd mot juridiska utbildningskrav från nämndemannahåll, så undrar jag ibland om domarämbetet verkligen har samma dignitet för dem som det har för oss.
Här menar dock Lasse Reuterberg att nämndemännen tillför något helt annat i rättssalen, som endast de och inte juristdomaren kan bidra med: folklighet. “Representation”. Att värdet ligger i att bistå med “omdöme, livserfarenhet, samhällsförankring och ett självständigt medborgarperspektiv” som juristdomaren då rimligtvis inte besitter, och att nämndemannainstitutet därför inte ska ses som enbart en dekorativ rest från äldre tider.
Jag skulle vilja vända på det, och säga att Lasse Reuterbergs syn på juristdomaren kanske är vad som är en rest från äldre tider. En gång i tiden må det ha varit sant att juristerna var sitt egna lilla underfundiga skråväsende, med högutbildade lagvrängare sittandes i sina elfenbenstorn långt bort från småfolket, en dammig och ålderdomlig profession av teoretiker som pratade sitt egna överdrivet komplicerade språk, som inte visste hur vanligt folk har det och som primärt kom från välbärgade juristfamiljer vars positioner gick i arv från far till son. Om det är den bilden man fortfarande har, så kan jag förstå att man ser behovet av mer folklig förankring i den dömande verksamheten.
Men det är inte så verkligheten ser ut längre. Juridiken är inte längre ett skråväsende (trots att Lasse Reuterberg fortfarande hänvisar till det som ett sådant), och dagens jurister kan komma från vilken bakgrund som helst. Bland annat håller det på att bli ett kvinnodominerat yrke, där 60 procent av de studenter som söker sig till juristutbildningen idag är kvinnor och endast 40 procent är män (och där 80 procent av kvinnorna även fullföljer utbildningen medan endast 60 procent av männen gör det), vilket är ett stort uppbrott från tidigare ordning. Juristvärlden ses idag som ett ganska öppet fält för alla som är studiemotiverade oavsett deras sociala bakgrund, och där det inte finns oöverstigliga maktstrukturer som håller “fel folk” ute. Jag själv är ett exempel på detta: Jag kommer inte från någon akademikerfamilj, jag har en hyfsat vanlig arbetarbakgrund, och min generation är den första i min familj som är högskoleutbildad. Och så ser det ut idag. Sådan är dagens jurist: som precis vem som helst. Vi är vanligt folk.
Samtidigt ser vi en samhällsutveckling där politikerna ses som längre bort från folket än vad som antagligen någonsin varit fallet förut. Det finns idag många livslånga karriärpolitiker, däribland även partiledare, som i princip aldrig haft något jobb utanför politiken. En rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som publicerades i september 2025 visar att endast 13 procent av dagens riksdagsledamöter har en arbetarbakgrund. Vad består då den folkliga förankringen i, om man inte själv har levt som det vanliga folket gör?
Det leder till den berättigade frågan: vem är det verkligen idag som har den starkaste förankringen till det folk som han eller hon ska döma över? Nämndemannen, eller juristdomaren? Det här skulle jag vilja göra upp med. Idén att det skulle vara en självklarhet att den politiskt tillsatta nämndemannen har en djupare förståelse för och en starkare själslig koppling till folket än vad domaren har, det kan faktiskt ifrågasättas. Är det verkligen så? Vad är det för omdöme, livserfarenhet, samhällsförankring och medborgarperspektiv som den moderna juristdomaren skulle sakna men som nämndemannen har? Vad är det med att endast ha blivit tillsatt i en roll utifrån sin politiska partitillhörighet som skulle ge en människa denna särställning? Det har förvisso sagts att alla djur är jämlika, men vissa djur kanske är mer jämlika än andra.
Lasse Reuterberg säger att debatten ofta går fel för att den endast mäter nämndemannen mot juristen och konstaterar att nämndemannen inte är jurist. Jag vill mena att debatten går än mer fel när den mäter juristen mot folket och konstaterar att juristen inte är folk.
I artikeln ställs frågan: “Vad innebär folkligt inflytande i domstol?” utan att egentligen besvara den. Sanningen är att dagens domare har en stark förankring till det folk som de har uppdraget att döma över. Jag skulle gå så långt som att säga att idag är juristdomaren precis lika folklig som nämndemannen är (om inte mer!) men kan dessutom bidra med en expertkompetens och en förståelse för de juridiska aspekterna som nämndemannen helt enkelt inte har, och inte kan ha utan att ha gått samma långa väg som domaren har. Och då blir den naturliga men obekväma följdfrågan: vad är det egentligen som nämndemannen i så fall faktiskt bidrar med?
Utgångspunkten för hela den svenska rättsstaten, skriven i 1 kap. 1 § regeringsformen, är att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta gäller för samtliga statliga organ, och i synnerhet gäller detta för domstolarnas verksamhet. Om en domstol dömer utifrån någonting annat än lagarna, då är vi inte en rättsstat. Ska man döma, är det därför lagarna man ska kunna. Att man utifrån sin livserfarenhet, sitt omdöme och sitt perspektiv behöver tolka hur lagen ska tillämpas på en verklig situation är inga konstigheter, men det förutsätter att man först har förstått själva lagen.
Med allt detta sagt så delar jag Lasse Reuterbergs slutsats: ska nämndemän behålla sin relevans även i framtiden så behöver de bli bättre utbildade. Men det är just juridiken de behöver denna bildning i. Att försöka bli en jurist är exakt vad deras ledstjärna borde vara när de har anförtrotts den tunga och ansvarsfulla uppgiften att döma sina medmänniskor, om de tar denna roll seriöst.
Rättssäkerhet är något som landets invånare har, ja, en rätt till, och det argumentet kan inte avfärdas. Regeringsformen säger vidare att domstolar i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Med detta menas att jämförbara situationer ska behandlas likvärdigt, och utgången av ditt mål ska inte avgöras av vem du råkade få som domare. Tanken är att detta inte ska spela någon roll, för alla som dömer ska ha samma förståelse av lagen och hur den ska tillämpas. Men om nämndemännen inte förväntas att ta hänsyn endast till lagen när de dömer… Vad är det då deras dömande baseras på? Deras egna moraliska kompass? Oavsett vad lagen säger? Hur kan vi någonsin säkerställa att jämförbara situationer konsekvent kommer att behandlas likvärdigt, om de som dömer saknar juridisk utbildning? Det går inte.
Nej, endast en nämndeman som förstår de juridiska delarna är en nämndeman som har ett värde i den dömande verksamheten. En nämndeman som inte förstår de juridiska delarna bidrar inte till ett rättssäkert dömande, och då kan man i ärlighetens namn ifrågasätta vad de har i en rättssal att göra. Finns det luckor som behöver täppas till, så kommer denna alltid att vara den största och viktigaste.
