DEBATT – av Lasse Reuterberg, nämndeman vid Södertörns tingsrätt
Debatten om nämndemän verkar helt kört fast. Den återkommer ofta till samma fråga, ska nämndemän finnas eller inte? Det är fel fråga.
Som nämndeman ser jag en annan och mer avgörande fråga, varför saknar Sverige fortfarande en tydlig nationell utbildningsplan för ett uppdrag som är en grundpelare i rättsstaten?
Kritiken är välkänd. Nämndemän saknar juridisk utbildning. De nomineras via politiska partier. Enskilda olämpliga uttalanden skadar förtroendet. Allt detta ska tas på allvar. Men kritiken blir ihålig när den inte följs av krav på bättre utbildning, tydligare rollförståelse och högre kvalitet i rekryteringen.
Om bristen är kompetens, varför är då inte utbildning huvudkravet? Om problemet är rättssäkerhet, varför diskuteras inte kvalitetssäkring med samma kraft som avskaffande? Om rollen anses otydlig, varför finns då ingen tydlig nationell utbildningsplan? Om nämndemän sägs sakna tillräcklig förståelse för uppdraget, varför erbjuds de då inte återkommande fortbildning i just det uppdraget?
Det talas gärna om nämndemännens brister. Betydligt mer sällan om hur nämndemän ska ges förutsättningar att bli bättre. Det är en märklig obalans i en debatt som säger sig handla om rättssäkerhet.
Den mest konsekventa kritiken mot nämndemannasystemet kommer ofta från delar av juristskrået. Det är i sig kanske inte så märkligt. Men det är desto mer anmärkningsvärt att samma röster så sällan driver frågan om hur nämndemännens uppdrag kan stärkas genom utbildning och tydligare rollförståelse.
Nämndemannainstitutet är inte en dekorativ rest från äldre tider. Det är en medveten del av den svenska rättsstaten. Dömandet ska inte enbart vara en angelägenhet för jurister. Det ska också ha förankring i det samhälle där domstolarna verkar. Det folkliga inflytandet i rättssalen är inte ett problem som måste ursäktas. Det är ett värde som måste förvaltas.
Som nämndeman är mitt uppdrag inte att vara jurist i miniatyr. Den juridiska expertisen står juristdomaren för. Mitt uppdrag är ett annat, att bidra med omdöme, livserfarenhet, samhällsförankring och ett självständigt medborgarperspektiv i överläggningen. Men då krävs rollmedvetenhet.
Behovet är känt. Bristen är beskriven. Lösningen är inte särskilt komplicerad. Mer relevant utbildning, återkommande fortbildning och tydligare rollförståelse för nämndemän är fullt möjligt att införa. Det kräver ingen revolution av rättssystemet. Det kräver beslut, prioritering och ansvar.
På tingsrätterna i Stockholm har vi kommit en bit på väg genom den obligatoriska grundutbildningen för nya nämndemän. Det är bra och ska erkännas. När erfarna nämndemän ges möjlighet att medverka i utbildningen blir också rollens praktiska verklighet tydligare. Att grundutbildningen nu utökas med en timme låter kanske inte så mycket, men är ett litet men väl så viktigt steg i rätt riktning.
Men det räcker inte. En något längre introduktion förändrar inte det grundläggande problemet. Det som saknas är en sammanhållen nationell struktur med återkommande obligatorisk fortbildning, fördjupning och tydlig utveckling av rollen över tid. Därför bör Domstolsverket ges eller själva ta på sig ett tydligt uppdrag att ta fram en obligatorisk och återkommande nationellt utbildningsplan för nämndemän. Den ska naturligtvis behandla sekretess, jäv och domstolens praktiska arbete. Men framför allt måste den handla om nämndemannens faktiska uppdrag.
Vad innebär folkligt inflytande i domstol? Vad innebär representation utan partipolitik i rättssalen? Hur bidrar nämndemannen självständigt utan att försöka bli jurist? Hur deltar man i bevisvärdering med omdöme, lyhördhet och integritet? Detta är inte mjuka sidofrågor. Det är rättsstatens praktiska vardag.
Just därför bör nämndemän själva medverka i utbildningen. Jurister ska utbilda i juridik. Men nämndemän bör utbilda om nämndemannaskapet, om uppdragets balans, ansvar och verklighet.
Det är här debatten ofta går fel. Den mäter nämndemannen mot juristen och konstaterar att nämndemannen inte är jurist. Men det är faktiskt själva poängen. Nämndemannen ska inte ersätta juristdomaren. Nämndemannen ska tillföra något annat. Att försöka ”rådmanifiera” (låneord från X) nämndemän är därför en återvändsgränd. Men att lämna nämndemän utan tillräcklig utbildning är lika fel.
Min uppfattning är tydlig. Nämndemannasystemet ska inte avskaffas eller minskas. Det ska skärpas. Ansvaret för detta ligger inte hos nämndemännen själva. Det är Domstolsverket och domstolarna, ytterst genom lagmännen, som äger frågan om nämndemännens introduktion, utbildning och fortbildning. Riksdag och regering kan ge tydligare ramar och uppdrag, men i praktiken är det domstolsväsendet som måste omsätta detta i verklighet.
Därför blir frågan svår att komma runt. Om behovet är känt, om bristen är beskriven och om lösningen är förhållandevis enkel, varför är den då inte redan genomförd? Det krävs ingen omvälvning av rättssystemet. Det krävs en nationell utbildningsplan, återkommande fortbildning, bättre rollförståelse och en tydligare plats för erfarna nämndemän i utbildningen av nya. Ändå har det inte skett.
Jag undrar varför. För rättssäkerhet handlar inte bara om juridisk expertis. Den handlar också om legitimitet, förankring och förtroende. Som nämndeman ser jag det tydligt. Vi ska inte vara jurister i reserv. Vi ska vara nämndemän med kunskap om vårt uppdrag, mod att ta ansvar och förmåga att bidra med det perspektiv som är själva skälet till att vi finns i rättssalen.
Nämndemän är inte problemet. Problemet är att Sverige ännu inte fullt ut har bestämt sig för att ta nämndemannainstitutet på allvar. Och det ansvaret ligger inte på nämndemännen ensamma. Det ligger hos dem som har makten att besluta, prioritera och genomföra.
