FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Förra veckan avslutades Lundinmålet i Stockholms tingsrätt.
Förhandlingarna har pågått i knappt 350 dagar – och processen har pågått betydligt längre än så.
Kort efter avslutad förhandling kom beskedet att dom ska meddelas den 3 december nästa år.
Är det rimligt att tingsrätten tar ett halvår på sig att skriva dom?
Redan under den pågående utredningen riktade försvaret skarp kritik mot att saker och ting dragit ut på tiden. I en intervju med Dagens Juridik pratade advokaten Per E Samuelsson om den ”gnagande oron” de tilltalade levt med under ett decennium.
– Tio år är en väldigt lång tid i en människas liv att behöva leva med den här oron, sade han till min kollega Sara Johansson.
Den intervjun gjordes för mer än sex år sedan.
Samtidigt har rätten att ta ställning till ett oerhört omfattande material. Bara att gå igenom ombudens kostnadsräkningar är en grannlaga uppgift.
Här någonstans uppstår en slags balansgång som inte är unik för Lundinrättegången.
Som medborgare vill – och kräver – vi att domstolarna ska göra noggranna bedömningar och skriva ”bra” domar.
Samtidigt vill – och kräver – vi att rättvisa ska skipas inom rimlig tid.
Jag vet inte om det är möjligt att förena dessa två önskningar i ett mål som detta. Vad är att betrakta som skälig tid för en dom i ett mål som har pågått under så pass lång tid? Går det ens att räkna ut? Jag vet som sagt inte.
Det jag däremot är säker på är att alltför långa rättsprocesser riskerar att nagga allmänhetens förtroende för rättsväsendet i kanten.
