Tingsrätten tillämpade fel beviskrav när man i vårdnadsdomen slog fast att den nu femåriga flickan utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.
Det konstaterar hovrätten när man nu ändrar domen där pappan skärs av från kontakt med sin dotter och i stället beslutar om gemensam vårdnad trots föräldrarnas konflikt.
En man och en kvinna som sedan ett par år tillbaka haft ett förhållande fick under 2016 en dotter. Någon gång under 2018 bestämde de sig för att separera, men fortsatte på grund av bostadsbrist att bo ihop i ytterligare något år – och hade alltjämt delad vårdnad.
Mormor anmälde
I september 2019 polisanmälde flickans mormor pappan för att ha utsatt sin dotter för sexuellt övergrepp. Efter denna tidpunkt har flickan varit stadigvarande bosatt med sin mamma och endast haft begränsat umgänge med dottern, i närvaro av flickans mamma, kontaktperson eller umgängesstöd.
Förundersökning mot pappan lades snart ned och våren 2020 väckte han talan och yrkade på växelvist boende för dottern. Domstolen ansåg att flickan skulle ha sitt stadigvarande boende med mamman men ha umgänge med pappan – en linje som hovrätten senare huvudsakligen anslöt sig till.
Sommaren 2019 väckte mamman talan vid tingsrätten och yrkade då på ensam vårdnad. Tingsrätten beslutade dock att vårdnaden alltjämt skulle vara gemensam och att flickan skulle bo stadigvarande hos sin mamma, med visst reglerat umgänge med umgängesstöd med sin pappa.
Under våren 2020 var det pappan som väckte talan. Han yrkade då på nytt på växelvist boende och fortsatt gemensam vårdnad. Mamman yrkade för egen del på ensam vårdnad.
”Beviskrav uppfyllt”
Gällivare tingsrätt beslutade att gå på mammans linje och anförtro henne ensam vårdnad om flickan – och avslog samtidigt pappans yrkanden om vårdnad, boende och umgänge.
Domstolen konstaterade att förundersökningen i och för sig lagts ned, men ansåg att det beviskrav som gäller i indispositiva tvistemål var uppfyllt – och att det var visat att flickans pappa utsatt henne för ett sexuellt övergrepp någon gång under sommaren 2019.
Umgänget mellan far och dotter hade sedan händelsen varit begränsat och sporadiskt och domstolen ansåg inte att pappan på ett tillräckligt aktivt sätt hade verkat för att skapa en trygg och kontinuerlig kontakt med flickan.
Pappan hade visat brister i sitt föräldraskap och det fanns risk att flickan skulle lida skada av att fortsättningsvis vara i hans vård. Föräldrarnas oförmåga att samarbeta och kommunicera gjorde samtidigt att gemensam vårdnad var utesluten.
Vid umgänge med umgängesstöd ska det finnas en reglering av ett efterföljande umgänge utan sådant stöd. Något oövervakat umgänge skulle enligt tingsrätten inte kunna genomföras under överskådlig framtid utan konkret risk för flickan. Det fanns redan härav skäl att inte förordna om umgänge och dessa skäl vägde enligt tingsrätten tyngre än flickans behov av en nära och god kontakt med sin pappa. Det var alltså till flickans bästa att något umgänge inte kom till stånd, enligt tingsrätten.
Hovrätten ändrar
Hovrätten för Övre Norrland gör dock en annan bedömning och förordnar att vårdnaden ska vara gemensam, att flickan ska ha sitt stadigvarande boende hos sin mamma samt att hon ska ha ett upptrappat umgänge där umgängesstödet så småningom tas bort.
När det förs fram uppgifter om övergrepp i ett familjemål måste dessa alltid prövas och en riskbedömning göras – även i fall då förundersökning om brott mot barnet lagts ned. Riskbedömningen ska grundas på vad som är utrett om inträffade händelser och andra faktiska omständigheter såsom tidigare övergrepp, missbruksproblem och psykisk sjukdom. Om domstolen anser att det finns en risk för att barnet far illa bör detta väga tungt i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som ska göras, konstaterar hovrätten.
I förarbetena till 2006 års ändringar i föräldrabalken anges att beviskravet för övergrepp är lägre i vårdnadsmål än i brottmål. Uttrycket kan dock enligt hovrätten vara missvisande, eftersom det i familjemål inte rör sig om straffrättsligt ansvar, utan om det finns en riskfaktor i barnets miljö.
Hovrätten skriver:
”Vårdnadstvisten ska hantera en avvägning mellan barnets behov av skydd samt barnets och förälderns rätt till kontakt. Denna skillnad är utgångspunkten i angivna förarbeten. I motiven anförs just gällande övergrepp att det finns en risk för sammanblandning av sådana påståenden i brottmål och familjemål samt att beviskravet är lägre än i brottmål. Vilket beviskrav som gäller i familjemål är oklart, men mycket talar för att det saknas skäl att frångå normalkravet i tvistemål styrkt. Det höga beviskravet motiveras av rätten till familjeliv och att det rör sig om en retrospektiv bedömning.”
”Uppenbart ledande” frågor
Tre videoinspelningar med den idag femåriga flickan som gjorts när hon var snart tre år gammal har åberopats i målet. Inspelningarna är genomgående mycket korta och föreställer flickan när hon sitter och ritar och får ett litet antal frågor från de vuxna. Frågorna är i de flesta fall ”uppenbart ledande” och svaren korta och fåordiga. ”Även om vältalighet eller utförliga svar självklart inte kan förväntas av ett barn i denna ålder medför dessa förhållanden en betydande risk för att de svar som lämnats är missvisande”, fortsätter hovrätten.
Det finns andra omständigheter som åberopats, men ingen av dessa går att dra några säkra slutsatser utifrån – och de kan genomgående ha andra sannolika förklaringar än att flickan utsatts för övergrepp. Hovrätten anser därför, till skillnad från tingsrätten, inte att det är visat att flickan utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa – och denna omständighet är alltså ingen riskfaktor i hennes miljö.
Ingenting talar för att föräldrarna före misstanken om övergrepp haft några sådana samarbetsproblem som skulle tala för att gemensam vårdnad inte vore förenligt med flickans bästa. Förutsättningarna att upprätthålla ett gott samarbete i frågor om flickan har ”oväntat och mycket dramatiskt” förändrats när misstankarna uppkommit – och det finns nu ”betydande motsättningar” mellan parterna.
Bäst för flickan
Det finns en risk att motsättningarna kan få negativa konsekvenser för flickan, men hovrätten bedömer att risken vid ensam vårdnad är att motsättningarna ”permanentas och möjligen förvärras”. Flickans rätt till god kontakt med båda sina föräldrar skulle då uppenbart äventyras. Det bästa för flickan är enligt hovrätten därför i nuläget att hennes föräldrar tillsammans tar ansvar för hennes välbefinnande.
Den samarbetsförmåga som behövs för ett växelvist boende finns i dagsläget dock inte och flickan ska därför bo hos en av sina föräldrar. Hon har bott med sin mamma de senare åren och det är denna boendeform som hon känner till. Hon ska därför fortsatt ha sitt stadigvarande boende hos mamman, anser hovrätten.
Med hovrättens bedömning finns ingen riskfaktor i flickans miljö och hon ska därför ha umgänge med sin pappa. Det är dock en tid sedan de träffades och det finns ett behov av att föräldrarnas relation stabiliseras och att de börjar skapa rutiner och kontakt inför umgängestillfällena. Umgänget ska därför trappas upp successivt över tid, beslutar hovrätten.
Två nämndemän är skiljaktiga i avgörandet instämmer i och för sig i att några övergrepp inte är bevisade – men anser att föräldrarna har sådana samarbetsproblem att gemensam vårdnad i nuläget inte är till flickans bästa. De anser därför att flickans mamma ska ha vårdnaden om henne.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
