”Svårt för en advokat att övertyga rätten om att jorden är rund i en krets som tror att den är platt”

DEBATT – av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet och Lena Svenaeus, f d jämställdhetsombudsman, generaldirektör och nu doktorand i rättssociologi

Den f d hovrättslagmannen och jur.dr Olle Ekstedt har i Dagens Juridik 2013-12-06 hävdat att  ”det behövs ett kunskapslyft och en riktig domarakademi – av flera skäl än bara Quickaffären”.

Det är lätt att hålla med Ekstedt. Det kan inte vara en tillräcklig målsättning, som Göran Lambertz indirekt ger uttryck för, att domstolarnas domar är juridiskt korrekta, även om de i sak skulle vara fel. Det påminner närmast om det inom medicinen använda uttrycket: Operationen lyckades men patienten dog.

Målsättningen måste naturligtvis vara en strävan efter att ”sanningen” ska fram. I själva verket handlar merparten av all praktisk juridik inom domstolarna om att försöka fastställa vad det är som hänt.

Det finns anledning att förvåna sig över att jurister inte tränas i att se de rättsliga bedömningarna i sitt sammanhang. Man tror att den här typen av frågor löses genom bevisprövnings- och bevisvärderingsregler. Så tänker jurister – och allmänheten med för den delen, för den är matad med denna bild.

Men bevisregler och rättslig bedömning är beroende av hur den faktiska situationen beskrivs i rättssalen. Vem var det som sköt? Vilka var närvarande? Hur gick olyckan till, etc?

Det avgörande för det rättsliga utfallet är hur denna beskrivning av fakta ser ut och hur de uppfattas och bedöms av rättens ledamöter. Det är inte ett normativt problem som bestäms genom juridiken utan ett kognitivt problem som bestäms av hur domstolens ledamöter uppfattar verkligheten, vilken människosyn domstolens ledamöter företräder, hur de värderar den handling som är under bedömning, genderfrågor, m.m. – vad man brukar kalla utomrättsliga frågor. Dessa är många gånger helt avgörande för rättsligt beslutsfattande.

Domstolens ledamöter är tacksamma för att få en så entydig bild som möjligt av ett händelseförlopp och orsaker presenterade för sig. Hellre det än att kritiskt behöva pröva allehanda detaljer. Man tenderar också att bita sig fast i ett visst synsätt istället för att kritiskt granska allt som förs in i processen.

Försvarsadvokater har därför många gånger begränsade möjligheter att få gehör för att åklagarens rekonstruktion av händelseförloppet är felaktig. Det kan vara svårt att övertyga om att jorden är rund i en krets som tror att den är platt. Det handlar nämligen inte bara om juridik utan också om psykologi i en rättssal. Det kan kännas skönt att dela en åsikt som presenteras på ett auktoritativt sätt.

Det är här som det som i massmedia brukar kallas för ett rättshaveri startar. Sådana tenderar nämligen att följa ett visst mönster.

Det börjar med att en grupp personer med expertstatus levererar sin tolkning av det inträffade till åklagaren. I Thomas Quickmålen är det terapeuter och överläkare i psykiatri uppbackade av en professor i psykologi. 

I det kända Osmo Vallofallet – där frågan gällde om Osmo Vallo dött en naturlig död eller om det var en polismans brutala omhändertagande som orsakat dödsfallet – var det rättsmedicinsk expertis som lanserade bilden av en naturlig död.

Och i målet om dialysolyckan i Linköping för trettio år kan ett liknande scenario iakttas. En sjuksköterska dömdes för grovt vållande till annans död medan de som Socialstyrelsen sedermera befann ansvariga för att olyckan alls kunde inträffa gick fria. Bilden av sjuksköterskan som ansvarig för olyckan lanserades av överläkare och tekniker på sjukhuset. En av dem var professor i medicinsk teknik.

De mål som nämnts har alla det gemensamt att åklagarsidans ”sakkunniga” har övertygat både åklagare och domare genom att hänvisa till sin gedigna erfarenhet och kunskap.

Vi menar att det går snett vid bevisvärderingen därför att juristerna i sin utbildning inte fått några verktyg för att kritiskt bedöma forskning. De värden som rätten är satt att värna om stryker lätt på foten när de utmanas av dominerande synsätt inom andra professioner i samhället.

Man känner sig inte rustad att gå in på andra kunskapsområden än det egna. Vad en professor i psykologi går ed på vore det förmätet att ifrågasätta. Vad en överläkare uttalar är mera värt än en sjuksköterskas bedömning. Och när den straffrättsliga bedömningen, som till exempel vid arbetsmiljöolyckor, ska ske utifrån normer om vad som är aktsamt respektive oaktsamt beteende, så famlar man också efter stöd och förlitar sig mer på vem som säger något än vad som sägs utan att ta stöd i den forskning som finns.

Vi påstår inte att detta är typiskt för brottmålsprocessen. Vi säger att det förekommer att det förhåller sig på detta sätt. Och det är illa nog!

Det är här som Olle Ekstedt kommer in i bilden. Det behövs ett kunskapslyft inom domarkåren såväl som inom juristprofessionen generellt sett. Där är vi överens. Men det handlar primärt inte om att öka den i luften fritt hängande juristkunskapen. Rätten måste sättas in i sitt sammanhang så fort man diskuterar rättsliga avgöranden.

Det finns dock en ovilja till detta hos åklagare och domare. Problemet är därför större än ”bara” en domarakademi. Det gäller juristutbildningen som sådan. Det har inte hänt något påtagligt efter Jonas Ebbessons (dekan vid Juridicum, Stockholms universitet) upprop i Dagens Juridik i våras, där han uppmanade till en bred diskussion om juristutbildningen. Hur detta bäst ska gå till låter vi i nuläget vara osagt.