KRÖNIKA – av Olle Ekstedt, jur. dr och före detta hovrättslagman
Den mest vanliga meningen i media är att det är en rättsskandal att Thomas Quick kunnat dömas för åtta mord i sex rättegångar utan att vara skyldig. Göran Lambertz hävdar emellertid att det var juridiskt rätt att åtala och döma Quick på det utredningsmaterial man hade och att det därför inte skett någon rättsskandal.
Lambertz går emellertid längre än så och menar att det finns starka skäl att tro att Quick faktiskt hade begått morden. Allt talar i dagens läge för att han faktiskt var oskyldig.
Om det var juridiskt rätt att döma Quick oavsett om han begått morden tornar emellertid de riktigt stora problemen upp sig. Man måste nämligen fråga sig om det är tillfredsställande att vårt rättssystem är så beskaffat att det anses fungera korrekt när en oskyldig kan bli dömd för mord han inte har begått. Man måste fråga sig om det är tillfredsställande att våra domstolar inte kan genomskåda en falsk bevisning.
Det finns en utbredd uppfattning att domstolarnas uppgift endast är att bedöma den utredning som serveras för dem av parterna, i brottmål i första hand av åklagaren. Så är det i stor utsträckning men inte helt och hållet.
En domstol har rätt och möjlighet att se till så att utredningen kompletteras. Det finns emellertid en hel del motstånd mot detta eftersom det kan leda till uppehåll i en påbörjad förhandling och därmed tidsförlust. Den effekten uppfattas som kraftigt negativ eftersom domstolarna i dagens system drivs av den politiska ledningen via Domstolsverket till att sträva efter en snabb och ”effektiv” avverkning av sina mål i intresset att det skall sparas pengar. Rättvisan har alltid ett pris och det sätts av politikerna.
Domstolarna har emellertid alltid skyldigheten att i form av bevisvärdering bedöma den utredning som serveras för dem. De skall bedöma trovärdigheten av vad vittnen berättar och pålitligheten av vad sakkunniga personer uppger. Om en läkares eller en psykiaters uppgifter verkar konstiga kan domstolen underkänna bevisvärdet eller ta in en ytterligare sakkunnig som kan belysa sakfrågan. Allt hänger på hur kunniga domstolens ledamöter är.
I tekniska frågor om byggande och annat kan man se att sakkunniga personer inte sällan är köpta av parterna och att de serverar uppgifter som är avsedda att gynna den betalande parten.
För att avslöja sådant krävs det kunskaper hos domstolsledamöterna om inte parternas advokater kan avslöja fusket. I psykiatriska frågor utbildade det sig på 1970-talet ett par olika skolor i fråga om narkotikamissbrukare skulle bedömas lida av allvarlig psykisk störning. Domstolarna lärde sig snart att skolbildningen fanns och att hantera den.
I Quick-affären möter vi på nytt en psykologisk skolbildning i form av en uppfattning att minnen av våldsamheter eller övergrepp kan vara bortträngda och återskapas i psykologisk terapi. I hovrätten i Malmö var vi under 1990-talet medvetna om att denna skola var kraftigt omstridd. Vi hade under årens lopp i hovrättens utbildningsverksamhet besök av snart sagt alla personer i landet som bedrev verksamhet inom psykologi och psykiatri med anknytning till rättsliga frågor och vi lyssnade på vad de hade att säga om sina uppfattningar.
Ett sådant besök gjordes till exempel av den i Quick-affären aktuelle minnesforskaren Sven Å. Christiansson som berättade om bortträngda traumatiska minnen och att de kunde återskapas i hjärnan. Men vi åhörde också berättelser av till exempel neurofysiologen Germund Hesslow som entydigt bestred att hjärnan kunde fungera på det sättet.
Jag tror att vi genom sådan undervisning fick tillräckligt med kunskap för att inte bli förledda av en åklagare som förde åtal i stil med de i Quick-målen.
Jag tror att man från ett medborgarperspektiv inte kan nöja sig med att vårt domstolssystem kan döma en oskyldig för brott enbart med motiveringen att detta är juridiskt riktigt. Vi måste upprätthålla kravet att de juridiska reglerna skall eftersträva sanningen och att man också skall uppnå sanningen.
Detta har varit inställningen alltifrån början av vårt moderna rättegångssystem på 1940-talet. Det har inte fattats något politiskt beslut om att målsättningen skall sänkas. Däremot har det politiska trycket via strävanden efter kostnadsbesparingar lett till att man börjat hävda principen att sanningen inte är ledstjärna utan att det räcker med den juridiska sanningen.
Om nu Quick-kommissionen kommer fram till att Quick faktiskt blev oskyldigt dömd har vi därför ett systemfel och detta är den verkliga rättsskandalen.
Det behövs åtgärder som kan förhindra upprepningar av sådant som hände i Quick-affären. Det behövs i första hand en attitydförändring som medför att man fräschar upp kravet på att processen skall eftersträva sanningen och såvitt möjligt uppnå den.
Det behövs ett kunskapslyft inom polis- och åklagarväsendet så att man förmår följa de tekniker för utredande som redan har utbildat sig.
Det krävs också utbildning inom domstolsväsendet. Domstolarna har i Quick-affären inte klarat av att hantera problemen med erkännanden i brottmål. Hade de tillämpat en strikt teknik med krav på bevisstöd utanför själva erkännandet hade Quick aldrig dömts i mordmålen.
Domarna behöver också bättre kunskaper som medför att de kan genomskåda dåligt arbete från polis och åklagare och vilseledande sakkunnigutredningar. Utgången i brottmålen mot Quick visar att det funnits stora kunskapsbrister hos domarna.
Även Lambertz saknade förmåga att genomskåda de falska utredningarna när han som JK fick anmälan om ärendet. Han hade ändå kraftfull ledning av den utredning som advokaten Pelle Svensson presenterade.
Pelle Svensson redovisade alla de förhållanden som senare beskrevs av Hannes Råstam i hans så högt prisade bok Fallet Thomas Quick. Svensson har också utvecklat sina tankar i en egen bok om Quick-fallet.
Kunskapslyftet inom domstolarna kräver krafttag. Det bästa är att man skapar ett fristående utbildningsinstitut, en riktig domarakademi. Den behövs av flera andra skäl än Quick-affären.
I en domarakademi kan man inskärpa de grundläggande kraven på rättvisa rättegångar. Där kan man fortlöpande bevaka utvecklingen på berörda områden och bygga ut kunskap som kan förmedlas till domarna.
Dagens domarskola i Domstolsverket fyller på intet sätt kraven. Det byggdes från 1980-talet upp en regional utbildning i hovrätterna som så småningom blev ganska omfattande. Den raserades på 2000-talet av Domstolsverket under Stefan Strömbergs ledning till förmån för den centraliserade kursverksamheten i Domstolsverket.
Det behövs också att man äntligen skapar det resningsinstitut som länge efterfrågats och som redan finns i vissa andra länder. Behovet blir efter hand alltmer trängande eftersom den politiska ledningen driver domstolsväsendet mot alltmer tydliga försämringar.
Det sägs att resningsförfarandena i Quick-fallet visar att det svenska systemet fungerar. Detta är dock inte sant. Det svenska rättssystemet har inte gjort något alls för att initiera rättelser i Quick-fallet. De har kommit till stånd tack vare oerhört arbetskrävande insatser från Sveriges Television och advokaten Thomas Olsson.
