”Man vill helt enkelt inte”. Så lyder den rimligaste förklaringen jag hört till varför Attunda tingsrätts lämnade ”allmänläkarens” och ”obducentens” skadeståndsyrkande de 27 fel olika myndigheter de facto begått i hanteringen av fallet da Costa utan bifall. Idag föredras målet i Högsta domstolen.
– Vi har öppet mål inför huvudförhandlingen, sade framlidne professor emeritus Anders Agell, till mig när det för fyra år sedan stod klart att Attunda tingsrätt var behörig att pröva läkarnas skadeståndsanspråk gentemot staten. Tunga skäl talade för avsteg från gällande praxis rörande preskription.
Det var en smal sak att visa att fel begåtts. Tingsrätten fann visserligen inte att det var fel eller försummelse att peka ut läkarna som likstyckare, men konstaterade att det var fel att låta rättsläkaren Jovan Rajs , som enligt läkarnas advokater var övertygad om att en av läkarna var skyldig, medverka i utredningen. Därtill ansågs staten ha gjort sig skyldig till en rad fel hänförliga till förundersökningsskedet.
Agell, som sammantaget menade att domstolen låtit sig luras av värdelös bevisning, tycks dock ha underskattat möjligheten att övertyga domstolen om sambandet mellan dessa fel och den skada läkarna tvivelsutan lidit, och lider:
När läkarna nyligen sökte resning på nytt avstod en av dem från att uppge namn och adress med hänvisning till den ”förföljelse som alltjämt pågår”. När Expressen fick nys om att advokat Björn Hurtig anlitat ”obducenten” som expert publicerades namn och bild under rubriken ”Obducenten hjälpte barnläkaren bli fri”.
Attunda tingsrätt ogillade skadeståndsyrkandet. Nästa motgång kom när hovrätten beslutade att inte pröva målet. Enligt hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist fanns det ingen anledning att betvivla att avgörandet var riktigt.
– Om något hade varit tveksamt hade vi meddelat prövningstillstånd, sade han då.
Idag föredras målet i Högsta domstolen. P1 Morgon har gjort ett reportage om målet, och pratar idag med professor Mårten Schultz, som kritiserat tingsrättsdomen i en krönika här på Dagens Juridik, och som skrivit ett rättsutlåtande inför överklagandet till hovrätten.
Schultz menar att domskälen ger intryck av att orsaksbedömningen formulerats på ett sätt som effektivt gjort det omöjligt för läkarna att bevisa orsakssamband:
”Kausaliteten mellan en orsak och skadan påverkas inte av den påstådda skadevållarens intentioner. Tingsrätten utgår från en orsaksuppfattning som inte längre någon insatt bedömare omfattar annat än som, möjligen, en första utgångspunkt för prövningen. Dessutom förenar tingsrätten denna redan alltför exkluderande orsaksuppfattning med extra hårda krav på sambandets karaktär. Denna innovativa orsaksuppfattning ställs dessutom upp helt utan förklaring.”
I sin krönika skriver Schultz att:
” Prövningstillståndsordningen medför alltså i ett fall som detta att läkarna, trots att de varit offer för en konstaterad och omfattande försumlig myndighetsutövning, bara får sin sak prövad i en instans. Det är oerhört konstigt. Jag kan bara hoppas att HD gör en annan bedömning i fallet.”
Schultz är inte ensam om att ifrågasätta tingsrättens dom. Advokat Percy Bratt skriver i sitt utlåtande att uttalandena om brott mot griftefriden utgör en flagrant kränkning av oskuldspresumtionen enligt Europakonventionen. Bratt menade att läkarna har rätt till ideell skada på grund av detta, samt till ekonomisk skada eftersom de blivit förhindrade att utöva sina yrken.
Hovrätten har uppenbarligen inte låtit sig imponeras av dessa resonemang. Hade något varit tveksamt hade prövningstillstånd meddelats. Tilläggas kan att Svea hovrätt meddelar PT i ungefär vart tredje tvistmål.
Jag följde huvudförhandlingen i Attunda tingsrätt, och har intervjuat ett inte obetydligt antal jurister med eller utan koppling till målet. Mycket lite är publicerat, eftersom få jurister vill kritisera domstolar offentligt. Men jag kan mot den bakgrunden ge stöd åt en detalj Schultz tar upp i sin krönika: att det finns en uppfattning bland jurister att läkarna var chanslösa. De jurister jag pratat med har med något undantag varit mycket kritiska till tingsrättens domskäl. På frågan om varför läkarna fick nej får jag höra att ”man vill helt enkelt inte”.
Om läkarna inte får skadestånd trots 27 begångna fel på grund av reglernas utformning går det att diskutera om reglerna eventuellt borde vara utformade på något annat sätt. Om det ens finns misstanke om att läkarna inte får upprättelse på grund av ovilja eller kollegialitet finns det andra, större, problem att prata om.
Sista ordet är ännu inte sagt i skadeståndsmålet. Högsta domstolen ska nu ta ställning till om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten.
Läs alla våra artiklar om fallet da Costa här.
