Styckmordsdomen övertygar inte

Århundradets brottmålsrättegång. Så har brottmålet mot ”Obducenten” och ”Allmänläkaren” beskrivits.

I konsekvensens namn borde då skadeståndsmålet, där de två läkarna yrkar ersättning för det lidande och de förluster som de anser sig ha drabbats av till följd av statens agerande, vara århundradets skadeståndsmål. Det är det nu inte (Århundradets skadeståndsmål är NJA 2005 s. 462.).

Till att börja med så är det inte färdigt avgjort. Dessutom så är de rättsliga principfrågorna i målet inte i sig unika – även om omfattningen av de påstådda bristerna och dess konsekvenser saknar motstycke. Men det har alla förutsättningar att bli en skadeståndsrättslig klassiker. Här ställs skadeståndsrättens funktion som instrument för upprättelse verkligen på sin spets.
 
Redan tingsrättens behandling av målet har bjudit på oväntade turer. Genom den oväntade utgången vid prövningen av statens preskriptionsinvändning såg kärandenas sak betydligt ljusare ut än den gjorde från början. Avgörandet i preskriptionsdelen var dessutom i sig fascinerande och högst ovanligt.

Den efterföljande jävsprövningen – där den domare som dömt i preskriptionsdelen av målet jävades ut med stöd i det i sammanhanget smått bisarra argumentet att det skulle kränka statens mänskliga rättigheter att låta domaren vara kvar eftersom han givit uttryck för en uppfattning i målet i stort – kommer också att diskuteras mer.
 
Den 18 februari kom så också tingsrättsdomen rörande själva skadeståndsfrågan. Målet diskuterades mycket bland jurister inför domen. De resonemang som då fördes lät ungefär likadant från alla jag pratade med – även om ingen skulle varit beredd att säga det offentligt.

Inställningen var unisont att det inte fanns någon chans att läkarna skulle kunna få ersättning. Även om de är helt oskyldiga till anklagelserna. Trots att preskriptionen inte längre låg på bordet. Det kanske vi borde fundera över litet mer. Hur det kan skapas en sådan kollektivt omfattad inställning och som vi inte vågar kommunicera offentligt.
 
I realiteten så blev argumentet för att läkarna inte skulle erhålla skadestånd svagt, väldigt svagt i beaktande av hur anteciperad domen var. Till slut kokade nära på tre decenniers upplevelser av oförrätter ner till någon sida. Och den sidan övertygar inte.
 
Attunda tingsrätt konstaterar nämligen att agerandet gentemot de båda läkarna i ett flertal fall konstituerade ”fel eller försummelse”, skadeståndslagens särskilda culparegel för det allmännas ansvar. Närmare bestämt fann tingsrätten att 27 stycken fel hade begåtts. 27 stycken. Nu finns det i och för sig utrymme för att ifrågasätta även felbedömningen och bristen på helhetsperspektiv i culpafrågan. Men ändå. 27 fel. Det är många det. Att skada uppstått var uppenbart. I stället underkändes skadeståndsanspråket – på grund av bristande orsakssamband. Och här är tingsrättens dom svag.
 
För att åskådliggöra problemen med domen är det nödvändigt att gå in något i skadeståndsrättsliga teknikaliteter. Sådant passar sällan in i krönikor som denna. Men det här målet förtjänar att även bedömas utifrån ett djupare rättsligt perspektiv. Så låt mig nu, för ovanlighetens skull i dessa spalter gräva ned mig något i skadeståndsrättslig teori och dessutom anföra några referenser till andra ställen där jag skrivit litet mer om detta.
 
Till att börja med så gör domstolen inte riktigt klart hur den ser på orsakskravets innebörd. Det finns under senare tid en ingående diskussion om vad kravet på kausalitet i svensk rätt betyder (se t.ex. min avhandling Kausalitet, Jure 2007). Den formulering som tingsrätten tar avstamp i indikerar att domstolen utgår från den traditionella, s.k. betingelsesynen på kausalitet.

Betingelselärans orsaksbegrepp innebär att samband anses föreligga om skadan, vid ett hypotetiskt resonemang, inte skulle inträffat i frånvaron av den ansvarsgrundande handlingen. Överfört till det här fallet: Kausalitet föreligger om och bara om skadan som läkarna drabbats av betraktas som utesluten i ett hypotetiskt scenario där felen inte inträffat. Men idag är det välkänt, i hela världen vågar jag påstå, att den orsaksuppfattning inte håller. Den exkluderar för mycket.
 
Istället så borde orsaksfrågan i detta fall ha varit: Har den konstaterade vårdslösheten inverkat, oavsett hur ringa, i den utveckling som ledde till skadan? I sådana fall föreligger samband. Som tingsrätten beskriver fakta i målet framstår det som att en sådan fråga skulle kunna ge ett annat resultat än den restriktiva, arkaiska, tolkning av orsakskravet som tingsrätten anför.
 
Vidare framstår tingsrättens uppfattning om beviskravet för orsakssamband i målet som skakig. Det är idag en etablerad uppfattning i svensk skadeståndsrätt (se vidare min uppsats i ämnet i Festskrift till Lars Heuman, Jure 2007) att för det fall det finns skilda uppfattningar om vad som orsakat en skada så åtnjuter den skadelidande en bevislättnad – hon behöver inte styrka samband utan det räcker med att bevisningen når upp till någon nivå av sannolikhet (även om det mer specifikt formuleras på olika sätt). I tingsrättens dom finns det inget som tyder på att domstolen uppmärksammat denna bevislättnad.
 
Det här är materiella, juridiska problem. Ett annat problem är det pedagogiska. I en dom på närmare 150 sidor så ser det märkligt ut att själva kärnan i domen – avgörandets centrum – förblir så oklart. Kanske har tingsrätten lagt ned mycket möda på att analysera både orsakskrav och beviskrav. Kanske är min kritik orättvis. Men då kan vi kräva av domstolen att den också redovisar dessa resonemang.

Domen är proppfull med fakta och bevisning. Men förhållandevis tom på juridik. Det övertygar inte.
 
Kvar står vi med den stora fråga som riskerar att gå förlorad i analysen av beviskrav och enskilda fall av felbedömningar: Hur kan staten begå 27 konstaterade, icke-preskriberade, fel mot två personer vars liv förstörs och ändå undgå ansvar?
 
Är inte det egentligen ganska märkligt?  


Mårten Schultz

Kommentera artikeln