”Domstolarna står utan ledning i fråga om kunskap och ideologi – starta en fristående domarakademi”

KRÖNIKA – av Av Olle Ekstedt, jur. dr och f.d. hovrättslagman

Den rättspolitiska debatten om domstolar och domare bör hållas levande. När omvärlden ändras måste samhället vara berett att anpassa domstolsväsendet. I ett tidsskede från cirka 1990 har anpassningen dominerats av frågan om neddragning av kostnader. Efterhand som man på det sättet försämrat domstolsväsendet har frågan om rekrytering av domare blivit angelägen.

I takt med sinande intresse för domarsysslan har man introducerat talet om att domarbanan måste vara en attraktiv modern arbetsplats som kan locka sökande och sökande från andra yrkesinriktningar än domarbanan. Diskussionen har då i mycket handlat om möbleringen av arbetsplatserna och andra kringomständigheter.

Det kan vara dags att börja tänka på dömandets innehåll och på hur man kan förbättra det och bygga upp den rättsliga verksamheten till något som passar till en förändrad omvärld. Och då kommer utbildningen och kunskapsinnehållet i blickfånget. Det är kanske goda förhållanden på de områdens som verkligen kan locka sökande till domartjänsterna.

Riksrevisionsverket presenterade 1997 en rapport om domstolsväsendet där det bland annat påpekades att domstolsväsendet hade den lägsta vidareutbildningen inom statsförvaltningen. Rapporten kom att bli som en manual för Domstolsverkets försök till reformer under kommande år.

Bland annat försökte man förbättra vidareutbildningen. Arbetet resulterade så småningom i att en underavdelning inom verket kom att samordna kursverksamheterna som bedrivits under många år och man kom att kalla avdelningen för Domstolsakademi. Detta har varit bra. Det är emellertid helt andra grepp som behövs i det moderna samhället.

Vårt domstolsväsende behöver en ny ledning med sikte på kompetensen. Läsaren studsar kanske redan inför ordet ledning och menar att domaren ju skall vara självständig och att det har varit så under överblickbar tid i Sverige. Föreställningen är dock i mycket en chimär.

Dömandet i Sverige har varit och är kanske fortfarande ett utflöde av den politiska makten. Den makten har varierat från enväldig kungamakt till demokratisk regeringsmakt.

Vi ser i regeringsformen 11 kap. 3 § hur segt den politiska makten håller kvar sitt inflytande. Domaren i Sverige har fått den lilla, lilla uppgiften att på egen hand döma ”i det enskilda fallet”.  Men i övrigt är han/hon underordnad den politiska makten. Dess redskap ute i verksamheterna är ju Domstolsverket som är en förvaltningsmyndighet i regeringens tjänst.

Inne i domstolarna är domare med chefsroll – lagmän och andra – i sin chefsroll förvaltningstjänstemän med lydnadsplikt mot den politiska makten och med uppgift att hålla rådmän och andra meniga domare i öronen.

De kritiska samhällstänkarna har länge krävt att man åtminstone skall sätta gränser för förvaltningen mot domstolarna så att  Domstolsverket, i likhet med läget i till exempel Danmark och Norge, får sin verksamhet reglerad i lag och att det ges spärrar för dess möjligheter att tränga in i domstolarna. Men de kraven har i Sverige inte hörsammats vare sig av vänsterpartier eller högerpartier.

Förhållandena innebär sålunda att Domstolsverket är synnerligen dåligt skickat att vara ledande för domstolsverksamheten på det sakliga planet.

Det behövs ledning för domaren och domstolsverksamheten. Den stora ledstjärnan är så klart lagens innehåll. Det fordras emellertid mer. Det krävs i första hand en attityd till verksamheten från domarens sida. Europakonventionen som vilar på så många bittra erfarenheter kan sägas ha introducerat medborgarhänsynen som huvudsak i attityden.

Det uttrycks i grundregeln om att medborgaren har rätt till ”rättvis rättegång”. Uttrycket är mångfacetterat och det kan vridas åt olika håll men kärnan är medborgarintresset. Svenska jurister och politiker har visat sig ha mycket svårt att tänka i sådana banor. Jag tror att medborgarintresset medför att dömandet sker lagenligt med en förnuftig tillämpning av regelsystemet.

Hur man uppfyller medborgarintresset är en svår fråga så klart. I domararbetet har jag mött tanken från unga aspiranter att man skall ”värna” ett eller annat svagt intresse. Jag har alltid slagit ner på den föreställningen och hävdar att det inte skulle ”värnas” något enskilt intresse alls, vare sig hos den ene eller den andre som man inbillar sig vara svag. Ledstjärnan för domaren bör i stället vara rättvisan – det rättvisa dömandet där det inte alls med säkerhet går i favör för någon för att han/hon är svag. Hur skulle det se ut om det kom in ett omsorgstänkande i rättskipningen?

Ser man till detta medborgarintresse står det än mer klart att Domstolsverket inte är lämpat som ledande i attitydbildningen. Hur kan man tro att en förvaltningsmyndighet skall kunna frikoppla sig från det politiska statsintresset i medborgarnas tjänst?

Ser vi litet bakåt i tiden har vi haft en kompetensinriktad ledning för dömandet i de juridiska fakulteterna i samarbete med våra överinstanser. Fakulteterna har haft en dubbelhet i sin verksamhet där de dels sysslat med akademisk vetenskap och dels varit inriktade på den praktiska utövningen av juridisk verksamhet. Det har funnits ett ömsesidigt samarbete mellan domstolar, särskilt hovrätterna, och fakulteterna.

Som något av en höjdpunkt i samarbetet kan man väl betrakta händelsen när Tore Landahl, hovrättspresident i Malmö 1989 blev hedersdoktor vid juridiska fakulteten i Lund främst just för sitt samarbete i forskning och utbildning. Han initierade också den moderna formen av internutbildning i hovrätterna vilken startade just i hovrätten i Malmö där jag fick uppdraget i början av 1980-talet att bygga upp den. De andra hovrätterna följde efter och i samarbete med Domstolsverkets dåvarande utbildningsenhet blomstrade verksamheten tills Domstolsverket i ny ledning dödade den regionala utbildningsverksamheten för att lägga under sig all utbildning för egen del.

Vad som har hänt i ett långsamt skeende är att samarbetet mellan domstolar och fakulteter upphört. Kanske kan man säga att fakulteterna dragit sig tillbaka in i vetenskapen och att domstolarna drivits bort mot en förenklad handläggarverksamhet. Förr kallade vi domstolarna för ”en kunskapsintensiv professionell verksamhet” men en sådan beskrivning finns det inte längre någon täckning för.

Domstolarna står i dag i själva verket utan ledning i frågan om kunskaper och ideologi. Vi tär i dag på ett kapital som kanske i själva verket är inbillat och inte finns. Det kanske bara finns ett avverkningsideal där kostnader skall, om inte minskas, så i vart fall hålls i schack.

Kunskapsnivån är också i sjunkande. Man kan se det tydligt i fråga om de ekonomiska tvistemålen och jämförliga ärenden av skilda slag. Kravet på prövningstillstånd i hovrätterna i dessa ärendetyper har en förödande inverkan och det finns en spiral av nedgång.

Kraven på prövningstillstånd medför en minskning av antalet mål som tas upp i hovrätterna, domare och domaraspiranter får mindre övning i måltyperna och när de unga kommer ut i tingsrätterna har de fått allt mindre träning och kunskaper i dessa måltyper.

Det blir sämre hantering i tingsrätterna, det blir återigen många mål som inte får prövningstillstånd – och så vidare, och så vidare.

När man i dag tar upp den gamla frågan om domare skall specialiseras i kunskaper är man långt ifrån verkligheten. Vad skall de specialiseras i för något och hur skall de få de specialiserade kunskaperna?

För tvistemålshanteringen tror jag att det måste skapas en ny domstolsorganisation med särskilda domstolar med stora upptagningsområden, om inte rättskipningen på det området skall dö ut. Man kan erinra sig den gamla, nu helt döda, diskussionen om att vi borde skapa något liknande Sø- og Handelsretten i Danmark fast med en grundläggande organisation av domstolar i första instans.

Det stora problemet gäller kunskapsnivån i allmänhet. Det går lätt att se hur kunskapsnivån har sjunkit. Advokaterna kan ge hårresande exempel från sin verksamhet. På fastighetsrättens område är redan kunskapsbristerna högst besvärande. Fastighetsrätten var förr i tiden ett specialområde och det utbildades experter på det området. I dag finns det knappast kvar någon som är kunnig i fastighetsrätt.

Vi behöver alltså på något sätt återupprätta basen för kunskaper i domstolsvärlden. De gamla formerna kan man inte återskapa. Det måste byggas upp något nytt.

Här tror jag att en fristående domarakademi är en möjlig och bra lösning. Jag tänker mig att denna akademi bör vara en central institution med en del fast personal. Det bör finnas en ledning och det bör finnas en del specialister där.

Akademin bör utöva forskning och utåtriktad information men givetvis utbildning och undervisning. Här bör ges kurser som omfattar veckor och inte bara ett par dagar som det nu är i domstolsverkets verksamhet. Större symposier för viktiga frågor bör ingå i verksamheten. Fortlöpande analyser av rättspraxis med lättillgänglig information ut i den dömande verksamheten är en annan viktig sak.

I dag finns det viktiga rättspolitiska frågor som inte får någon större uppmärksamhet. Man kan bara nämna en sådan fråga som den om förhandlingsprincipen och domarens roll i processen. Saken tas upp i artikeln av Thomas Ahlstrand i Dagens Juridik den 25 aug 2015.

En stor fråga är hur vi skall kunna förena vårt juridiska tänkande med det som råder i Europarätten. Hade vi haft en sådan diskussion hade vi kanske kunnat undgå den tragiska historien om dubbelbestraffningen där Högsta domstolens servat regeringsmakten med argument i det uppehållande utsiktslösa försvaret för systemet. Det sorgliga är att det sedan länge knappast finns någon levande rättspolitisk debatt med anknytning till den politiska ledningen. Det är mycket länge sen det fanns någon ledning i till exempel justitiedepartementet för rättsutveckling på djupet.

En viktig målgrupp för utbildningen i en domarakademi bör vara domare som rekryteras från andra verksamheter än från domstolarna. Det behövs kanske minst ett halvårs inledande kursverksamhet för att en person som inte fått domarutbildning och erfarenhet från domstolsverksamhet skall komma in i sitt nya yrke. Den som gått i domstolarna har efter hand fått i vart fall brottmålsjuridiken i blodet. Men om man rekryterar en kronofogde till en rådmanstjänst har han/hon väldigt mycket att lära sig. Man kan fråga sig på vems bekostnad det skall ske?

Det finns alltså viktiga uppgifter för en central självständig domarakademi i Sverige. Där skulle det kunna skapas den ledning för rättstillämpning och rättsutveckling som vi saknar i dagens Sverige. Vi skulle kunna få en institution som gynnade medborgarintresset i rättsväsendet.