KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare Internationella kammaren Göteborg
Uppmärksamheten blev våldsam – hur kunde en mor, och advokat dessutom, uppsåtligt mörda först sitt ena, sedan sitt andra barn? Det första barnet hade dött en kort tid efter sin födelse i diagnostiserad plötslig spädbarnsdöd, och det andra, som föddes två år senare, dog på samma sätt.
Polisen anade misstankar, och mamman, advokaten Sally Clark, greps som misstänkt för två barnamord i en storm av publicitet. Hon åtalades, dömdes och började avtjäna ett långt fängelsestraff.
Men det uppdagades att bevisningen var ofullständig, att åklagarens sakkunnige – en välkänd läkare – hade resonerat ovetenskapligt och att blodprov från det yngre av barnen visade att de båda kunde ha lidit av en allvarlig, dödlig infektion – kunskap som polisens medicinske expert fått men undanhållit domstolen.
Sally Clark frigavs ur fängelset efter några år. Men händelsen hade skapat djupa sår; hon avled ytterligare några år senare i sviterna av ett missbruk som utan tvekan intensifierats och fått tyngd genom de hemska händelser hon tvingats gå igenom.
Det här hände i England med start 1996 och avslut med Sally Clarks död tio år senare. Det är en händelse som alla engelska jurister, poliser och kriminaljournalister känner väl till. Varför drar jag upp den berättelsen nu?
Efter att Bergwallkommissionen kom med sitt betänkande i början av sommaren om hur den – av allt att döma – oskyldige Thomas Quick kunde dömas för åtta mord har väl det värsta stridsdammet lagt sig; respektive sidor har fått damma av sina salvor och tiden har kommit att diskutera vad som hände, varför, och vad som kan göras för att det inte händer igen.
Just förekomsten av justitiemord ställer domarens – och åklagarens – uppdrag på sin spets.
Hur ska man känna igen det äkta förnekandet bland skogen av lögner, undanflykter, tillrättalägganden och dimridåer? Det går inte. Men vi kan inte ha en ordning där det bara är fullständigt och oemotsagt erkända gärningar som döms. Det måste gå att döma någon som nekar om, som en domare i Högsta domstolen formulerat saken, det är ”praktiskt taget uteslutet” att förklaringen är en annan: och därmed kan felaktiga domar uppstå.
Samtidigt är det få företeelser som upprör mer än när oskyldiga döms för brott. Till och med ordet vi använder för att beskriva företeelsen antyder lömskt uppsåtliga förfaranden med dödlig utgång, när verkligheten ju mer handlar om felbedömningar och misstag. Det är inte bara det att olycka drabbar en person som är utan skuld, det är också att samhällets utnämnda ämbetsmän misslyckas, eller rentav fuskar, i sitt arbete.
Det verkar dessutom som om indignationsnivån är högre när det gäller felaktigt dömda än när det gäller, säg, felbehandlingar av läkare, eller felbedömningar i vad gäller skatt eller olika former av tillstånd eller understöd. Och det är kanske som det ska vara. Men uppbragtheten kan förstora problemens verkliga omfattning.
Justitiemord förekommer i alla länder som vi vill och kan jämföra oss med. Några enkla sökningar ger oss fall från hela västvärlden.
Det mest välkända av alla justitiemord har lite drygt hundra år på nacken och är franskt: Dreyfusaffären. Men nyhetsmässigt bedöms fallen nästan alltid som av endast nationellt intresse. Man kan då få föreställningen att det egna landet sticker ut med ett stort antal justitiemord; men sanningen kan också vara den rakt motsatta. Jämförande statistik är omöjlig att finna. Det finns en del som talar för att justitiemord är vanligare i anglosaxiska länder än på kontinenten; men det kan vara en skenbild.
Det visar sig också att ledande jurister, debattörer och politiker har uppmärksammat och försökt komma till rätta med fenomenet i de flesta länder som kan jämföras med Sverige. Ett arbete som dåvarande JK Göran Lambertz projekt ”Felaktigt dömda” från 00-talet har motsvarigheter i många länder.
Om man tittar på fenomenet från ett internationellt, komparativt perspektiv kan man urskilja vissa mönster som verkar gynnsamma för att justitiemord ska uppstå.
Passiva domare i en strängt ackusatorisk process
Det här är kanske den enskilt viktigaste bidragande faktorn för att domslut blir felaktiga, i betydelsen inte stämmer med verkligheten: en domstol i en strängt ackusatorisk process söker inte sanningen, den bara bedömer vad åklagaren har kunnat styrka och försvararen kunnat motbevisa. Domstolen gör ingen egen utredning eller bedömning och ställer inte egna kontrollfrågor.
Domstolen frågar sig inte heller hur det är med rimligheten i domslutet. Det utvecklas en kultur där straffprocessen blir som ett spel eller en tävling mellan professionella aktörer som kan vinnas av endera sidan (i England dessutom med samma personer som företräder än åklagarsidan, än försvaret) och där den bakomliggande sanningen sjunker i betydelse; det är möjligen en delförklaring till att justitiemord förefaller mer vanliga i anglosaxiska rättsordningar.
Formell bevisvärdering
Formell bevisvärdering och regler om bevisnings tillåtlighet har uppstått ur ett rättssäkerhetsintresse. Nackdelen är att om formella förutsättningar och tillåtlighet är uppfyllda så får beviset bli gällande alldeles oavsett dess inre styrka. Till exempel fokuserar amerikansk kriminalutredning mycket på att få fram ett formellt hållbart erkännande någon gång under utredningen. Sedan gäller erkännandet, oavsett hur det kommit till, bara det är formellt riktigt.
Avstånd mellan åtalsåklagare och förundersökning
I fall där åtalsåklagare inte bestämmer över eller disponerar förundersökningen har denne alltså inte full insyn i hur utredningen förlöpt: åtalsåklagaren är hänvisad till det material som undersökningsledaren väljer att presentera. Så är det i England, i Frankrike, i Norge och i flera länder.
Det betyder också att undersökningsledaren undgår att direkt konfronteras med, och ansvara för, sin utredning i en rättegång. Om processåklagaren i sin tur är hänvisad till material han får från åtalsåklagaren – så är det i England – ökar utrymmet för missförstånd och misstolkningar än mer.
Konfirmationsbias och grupptänk
En stark drivande och karismatisk förundersökningsledare/åklagare/expert/polisutredare håller fast vid en hypotes, det uppstår konfirmationsbias och grupptänkande. I utredningen som lett fram till det felaktiga domslutet har det ofta funnits en drivande och stark person som inte kunnat kontrolleras, överprövas eller ifrågasättas; i den franska Outreau-saken, om en misstänkt pedofilring i en liten by, en undersökningsdomare; i de engelska fallen om spädbarnsdöd en vetenskaplig auktoritet; i holländska ärenden om dödsfall på sjukhus medicinska specialister.
Tidigt i utredningen har uppstått en hypotes som utredarna sedan håller fast vid. Hittar man sedan bevis som pekar i annan riktning måste det beviset vara fel, och det läggs därför åt sidan eller till och med förtigs – eller så stärker det övertygelsen: hittar man inte knarket visar det bara hur listigt den misstänkte gömt det. Man ska inte heller underskatta professionell ärelystnad som drivkraft.
Ett efterlängtat fall eller en efterlängtad lösning
Det har inträffat att överdrivna uppfattningar om att viss brottslighet är allmänt förekommande fått spridning i samhället. Så var till exempel fallet när många män på 90-talet felaktigt dömdes för incestbrott; det kan vara förklaringen till den norska Bjugn-saken, om en påstådd pedofilring i en liten bygd på landet. Brottsutredare ser då brott där de tidigare inte sett någonting. Men det kan också hända att olösta fall gnager. Man vill att gåtan ska lösas.
Svaga eller utsatta åtalade – och svaga försvarare
Sally Clark råddes till att vara tyst under rättegången. I retrospektiv var det naturligtvis dumt. När man tittar på fall av felaktiga domar ser man att många av de misstänkta men oskyldiga är svaga, utsatta, mycket unga eller i allmänhet problematiska eller provokativa personer. Så är det till exempel i flera uppmärksammade franska ärenden, där man också hittar kända fall av frampressade och vaga, men bevisat felaktiga erkännanden som avgetts av svaga personer. Deras försvarare har å sin sida förhållit sig passiva, eller varit aktiva, men i fel riktning.
Så finns det något som kan och bör göras? Vi har nog inte många justitiemord i vårt land. Men det händer och helt oundvikligt kan det inte bli: att döma är en mänsklig aktivitet, och ibland blir det fel.
Därför bör vi ta lärdom om vad som hänt, i Sverige och i andra länder, och vara särskilt uppmärksamma om kriterier som är gynnsamma för att felaktiga domar ska uppstå.
Och om vi lägger oss vinn om ett system med aktiva och engagerade domare som söker döma inte bara rättsenligt utan också rättvist, riktigt och rimligt, med självständiga, välutbildade och insiktsfulla åklagare med kontroll över utredningen, med duktiga och kloka och flexibla utredare, och med starka och kloka försvarsadvokater, kommer justitiemorden inte att bli många.
