Kammarrätten nekar två samebyar att överklaga beslut av Skogsstyrelsen om att inte förelägga om villkor eller förbjuda anmälda avverkningsåtgärder av bland annat Stora Enso Skog, Mark AB och Holmen Skog Mitt AB, trots att besluten påverkar samebyarnas möjligheter att bedriva renskötsel.
Det handlar bland annat om Stora Enso Skog, Mark AB och Holmen Skog Mitt AB som lämnade in anmälningar om föryngringsavverkning på fastigheter, som var belägna inom två samebyars områden, till Skogsstyrelsen. Samebyarna inkom med synpunkter och motsatte sig avverkningarna. Skogsstyrelsen beslutade den 9 februari 2021 att inte förelägga om villkor eller att förbjuda åtgärderna med hänsyn till rennäringen.
Byarna överklagade
Samebyarna överklagande besluten till Förvaltningsrätten i Härnösand och yrkade i första hand att rätten skulle besluta om inhibition. I andra hand yrkades att besluten ändras på så sätt att tillstånd för avverkning inte skulle medges. För det fall rätten skulle medge tillstånd skulle det förenas med villkor och förtydligas avseende rennäringen.
Förvaltningsrätten noterar att enligt 15 b § skogsvårdsförordningen (1993:1096) och 14 § skogsvårdslagen (1979:429) är ägare till produktiv skogsmark skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta Skogsstyrelsen om avverkning och uttag av skogsbränsle som ska äga rum på hans eller hennes mark. I underrättelsen ska bland annat anges vad markägaren avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning på hans eller hennes mark inom renskötselns åretrunt-marker. Avverkning får påbörjas tidigast sex veckor efter det att en sådan underrättelse har gjorts.
Anpassning ska ske
Enligt 31 § samma lag ska, vid skötsel av skog, hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägar sträckning, den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna skall eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.
I 35 § samma lag anges att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen ska följas.
Av 40 § skogsvårdslagen framgår att Skogsstyrelsens beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Inte möjliga att överklaga
Förvaltningsrätten noterade att besluten fattades av Skogsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet och innebar att den beslutade att inte förelägga om villkor eller att förbjuda de anmäla åtgärderna med hänsyn till rennäringen. Besluten var, enligt förvaltningsrättens mening, inte av sådant slag att de kunde bli föremål för prövning i förvaltningsdomstol. Besluten var således inte överklagbara (jfr RÅ 2010 ref. 29 och RÅ 1996 not. 190). Överklagandet avvisades därför i sin helhet.
Samebyarna överklagade till Kammarrätten i Sundsvall och vidhöll sina yrkanden. Vidare framfördes att Skogsstyrelsens beslut att inte göra anpassningar till renskötsel berörde samebyarna på ett sådant sätt att besluten var överklagbara. Även om besluten riktade sig mot markägaren fick det en direkt negativ påverkan på renskötseln. Samebyarna hade enligt rättsskyddsprincipen rätt till en domstolsprövning av om myndigheten levde upp till lagstadgade krav på materiell hänsyn till renskötselrätten.
Även Skogsstyrelsen anförde att det ur samebyarnas perspektiv var viktigt att de gavs möjlighet att tillvarata sina rättigheter genom överklagan.
Kammarrätten poängterar inledningsvis att Skogsstyrelsens beslut att inte föreskriva om villkor eller förbjuda de anmälda åtgärderna har en sådan handlingsdirigerande verkan att det utgör förvaltningsbeslut. I rättspraxis har det inte heller ifrågasatts att beslut att inte vidta någon åtgärd utgör förvaltningsbeslut (se RÅ 1996 not. 190 och RÅ 2010 ref. 29).
I fråga om överklagbarheten konstaterar kammarrätten att överklagbarheten i 40 § skogsvårdslagen är begränsad till följd av allmänna principer som har utbildats i praxis (se prop. 1997/98:101 s. 51). Den omständigheten att Skogsstyrelsen benämnt sina ställningstaganden som beslut innebär i sig inte att de får överklagas.
Avslås
Enligt praxis får en myndighets underlåtenhet att fatta ett visst beslut och beslut om att inte vidta vissa åtgärder inte överklagas. Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet RÅ 2010 ref. 29 funnit att Datainspektionens beslut att inte vidta någon åtgärd med anledning av en anmälan inte var överklagbart. I rättsfallet RÅ 1996 not. 190 fann domstolen vidare att ett beslut att avskriva ett tillsynsärende inte var av sådan beskaffenhet att det kunde bli föremål för en överprövning i domstol.
Skogsstyrelsen uttalar sig visserligen om tillämpligheten av 31 § skogsvårdslagen och besluten har en påverkan på samebyarnas möjligheter att bedriva renskötsel men myndigheten har inte någon skyldighet att fatta beslut. Ett beslut kan alltså inte framtvingas. Det innebär att beslutet att inte förelägga om villkor eller förbjuda de anmälda avverkningsåtgärderna inte är överklagbart. Samebyarnas överklagande ska därför avslås. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
