REPLIK – Daniel Claesson, Liberal debattör
Lagmannen och domaren vid Malmö tingsrätt, Lennart Strinäs, har i en replik bemött mitt inlägg om ordningsproblem i rättssalarna. Han vänder sig mot beskrivningen av ”…allmänt och utbrett problem att ordningen inte upprätthålls i svenska rättssalar.” Han menar att det som rapporterats i media rapporteras just för att det är undantag.
Så är det naturligtvis. Ingen har heller påstått att domstolsförhandlingar i allmänhet präglas av kaos.
Vad som däremot är oroande är att det överhuvudtaget förekommer – och att det tycks vara ett växande problem. Dagen efter mitt inlägg skriver Nämndemännens riksförbund här på Dagens Juridik att fallen av hot, hat och våld ökat på senare år och att det påverkar arbetsmiljön. Deras bild kan inte avfärdas. För ett par år kom även en statlig utredning, SOU 2017:46, Ordning och säkerhet i domstol. I den har medarbetarna i rättsväsendet själva i enkätsvar gett sin syn på saken. Utredaren skriver: ”Det är inte tillfredsställande att (…) en tredjedel av åklagarna och en femtedel av domarna inte håller med om att domstolen har tillräckliga befogenheter för att upprätthålla ordningen i rättssalen.”. Utredningen beskriver vidare att det finns en utbredd kritik, särskilt från åklagarhåll, om hur ordförandena hanterar situationer när ordningsproblem uppstår.
Utredningen blev sedan ny lagstiftning, men frågan är om det är tillräckligt. Mot bakgrund av att den här typen av problem uppenbarligen fortsätter finns skäl att betvivla det.
Vad detta i grunden handlar om är att även domare har ett ansvar för hur vår rättsstat fungerar. Om domare bara slår ifrån sig synpunkter och kritik riskerar vi att erodera en bärande del i samhällsfundamentet.
Vi kan jämföra med hur det fungerar i sjukvården. De allra flesta vårdinsatser och operationer går alldeles utmärkt. I vissa undantagsfall går det dock illa, patienten skadas eller felbehandlas på något sätt. Då säger regelverket att detta alltid ska anmälas enligt Lex Maria och granskas. Inte främst för att bestraffa den behandlande läkaren, utan för att sjukvården som helhet ska ta lärdom, utvecklas och förbättras.
Om läkarnas attityd i det läget är ”Vi kan det här bäst, vi följer alltid vetenskap och beprövad erfarenhet och ingen utifrån ska komma och ha synpunkter på hur vi arbetar” så uppstår ett förtroendeproblem. Dels ökar det risken för att samma sak händer igen, dels blir allmänheten oroad och vågar inte lita på att sjukvården har förmågan att behandla patienter på bästa sätt.
Sveriges domare har under lång tid inordnat sig i ett system som byggt upp en mur av ofelbarhet. När vi allt oftare får rapporter och tar del av vittnesmål om att saker inte står rätt till så fordrar det en seriös diskussion. Det betyder inte om att domarna gjort fel eller inte klarar av sitt jobb, utan om ansvaret för en fungerande rättsstat.
