REPLIK – av Advokat Per Gunnar Larsson, delägare Advokatgruppen i Stockholm AB.
Det är tråkigt att Thomas Bodström inte kan fortsätta att anställa och skola in biträdande jurister i advokatyrket. Jag håller med om att förutsättningarna för ansvarstagande advokatbyråer att anställa och lära upp biträdande jurister försvårats under senare år vilket allvarligt hotar en hållbar kompetensförsörjning inom rättsväsendet och humanjuridiken. Det har blivit svårare för biträdande jurister att få uppdrag som målsägandebiträden och särskild företrädare för barn med hänvisning till rättssäkerheten.
Konkurrensen om uppdragen i Stockholm är dessutom knivskarp. Vidare har det förordnandesystem advokatsamfundet medverkat till försämrat incitamenten för att bedriva annat än enmansbyråer vilket minskar möjligheterna att försörja en biträdande jurist med arbete. Mot den bakgrunden finner jag det intressant att det som bekymrar Thomas Bodström mest är svårigheter att använda biträdande jurister vid utförande av uppdraget som offentlig försvarare. Specifikt anges möjligheten att kunna skicka biträdande jurister på polisförhör. Möjligen är det några av disciplinnämndens senare avgöranden som stör. Advokatkollegor har kommenterat och instämt i din oro och har refererat till just att advokatsamfundet på senare tid försvårat möjligheten för offentliga försvarare att sätta in andra att sköta deras uppdrag genom substitution.
Advokatsamfundets disciplinnämnd har nyligen behandlat frågan om (över)utnyttjande av substitution. Ärendet handlar om en advokat som blev begärd av en frihetsberövad klient misstänkt för bl.a. försök till mord. Uppdraget löpte över fem månader och advokaten besökte klienten endast vid två tillfällen i uppdragets början, resterande besök, polisförhör och förhandlingar överläts enligt en transportfullmakt åt en annan advokat på byrån. Nämnden uttalar att advokaten redan från början borde ha insett att han inte skulle kunna komma att tillvarata klientens intressen på ett lojalt sätt och därmed borde ha begärt sitt entledigande i stället för att sätta in en kollega. Nämnden utdelade en varning.
I ett annat relativt nytt avgörande utdelade disciplinnämnden en varning åt en advokat som åtagit sig ett uppdrag som offentlig försvarare utan att i vart fall inledningsvis haft möjlighet att fullgöra uppdraget samt att hen utan rättens tillstånd satt en biträdande jurist i sitt ställe. Jag vill dock påstå att avgörandena inte på något sätt ändrar vad som tidigare gällt enligt god advokatsed utan snarare bekräftar äldre praxis.
Det är nu inte bara samfundets regler som styr förutsättningarna för att substituera. Enligt rättegångsbalken (”RB”) gäller att en offentlig försvarare inte får sätta någon annan i sitt ställe utan rättens tillstånd. Vidare ställer RB krav på att den som förordnas som offentlig försvarare är advokat och lämplig. Om det finns särskilda skäl, får exempelvis en biträdande jurist utses till offentlig försvarare. Dessa regler styr alltså även biträde vid polisförhör. En annan sak är att tingsrätterna i Stockholmsområdet inte alltid upprätthållit lagkraven nitiskt. I många domsagor ute i landet accepteras inte att en biträdande jurist utför en offentlig försvarares uppdrag. Det är ett tydligt lagkrav att substitution kräver rättens tillstånd, oavsett om man sätter en advokat eller biträdande jurist i sitt ställe. Därför är det svårt att förstå hur disciplinnämnden skulle kunna bedöma ovan refererade ärenden på ett annat sätt.
Svea hovrätt med hovrättspresident Perklev i spetsen satte nyligen ner foten ordentligt. Mål Ö 10631-20 gällde frågan om rätten till ekonomisk ersättning när substitution skett utan rättens tillstånd. Först konstateras att rätten till ekonomisk ersättning för uppdraget är begränsat när en offentlig försvarare sätter en annan advokat i sitt ställe utan rättens tillstånd. Hovrätten hänvisar även till disciplinnämndens beslut den 5 december 1974 [sic!] där det fastslogs att det krävs ”vägande skäl” för offentlig försvarare att anförtro åt annan att delta i polisförhör. Hovrätten konstaterade att de skäl klagande advokat anfört för sina två ”dubbelbokningar” inte vara sådan att de utan rättens tillstånd kunde berättiga till ersättning för arbetet som utförts av kollegan.
Frågan om substitution handlar alltså om olika saker; vad som är godtagbart enlig god advokatsed och vad som är förenligt med RB. Men ett agerande i strid med RB kan knappast vara förenligt med god advokatsed. Om man vid något tillfälle inte själv kan utföra det personliga uppdrag man förordnats för, många gånger finansierat med skattemedel, kan man efter rättens tillstånd skicka en advokat eller i vissa fall en biträdande jurist i sitt ställe. Det finns inget som idag hindrar detta och rättsläget har inte ändrats och advokatsamfundet har därmed inte försvårat för advokater att använda substitution. Dessa regler kan dock bli ett problem för de byråer och advokater som sätter det i system att ta in så många uppdrag man bara kan och sedan lägga ut det mesta till andra advokater eller i värsta fall nyutexaminerade biträdande jurister. Det förekommer att även välrenommerade byråer anställer relativt oerfarna jurister för att springa på häktesbesök och polisförhör. Detta förekommer t.o.m. på byråer som återkommande skriver högtidliga artiklar om rättssäkerhet.
Det här handlar inte främst om att underlätta för advokaters möjligheter att ta så många uppdrag som möjligt. Det man från advokathåll bör fråga sig är på vilket sätt befrämjas rättssäkerheten och klientens intressen av att det görs enklare för advokater att åta sig uppdrag som man egentligen inte har tid att sköta eller i värsta fall låter någon utan större erfarenhet sköta. Av egen erfarenhet efter mer än 10 år i yrket så vet jag att vad som sägs eller inte sägs i inledande förhör kan vara helt avgörande för klientens framtid. Att till ett sådant förhör skicka en person med ringa erfarenhet är enligt min uppfattning svårt att förena med klientens bästa. Naturligtvis gör Thomas Bodström inte på det sättet, men det finns andra som gör så. Invändningen från advokathåll blir säkert; men klienten hade inget emot det. Men allvarligt, vilka valmöjligheter har en frihetsberövad misstänkt med restriktioner när den advokat som valts inte har tid med klienten utan skickar en kollega.
Jag frågar mig igen, på vilket sätt befrämjar detta rättssäkerheten? Eller är det något annat intresse det handlar om? Det handlar definitivt inte om möjligheten att anställa biträdande jurister. Minskade möjligheter att låta andra sköta det personliga uppdraget som offentlig försvarare är möjligen ett hinder för allt fler humanbyråers affärsmodell.
