Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Polisiär medling – vägen till rättsosäkerhet är kantad av goda avsikter”

Nyheter
Publicerad: 2019-10-11 09:24

DEBATT – av Bo Wennström, professor emeritus, Juridiska fakulteten, Uppsala universitet

I senaste numret av Svensk polis finns en artikel om aktiv medling som fått viss uppmärksamhet. Fenomenet har exempelvis uppmärksammats av ledarsidorna. se som ett exempel på hur man menar att svensk polis kapitulerar inför ”klanjuridiska processer”.

Så långt vill inte jag gå. Artikeln i Svensk polis handlar mer konkret om utredaren B som med sina chefers stöd har utvecklat en metod för att medla i konflikter mellan enskilda.

De juridiska frågeställningar som artikeln väcker är intressanta men judiskt sett minst sagt knepiga. Ytterst handlar det om en av gränserna för vad polisen får och bör göra. Dessa gränser är alltid viktiga för en institution som har så mycket makt som polisen. Ja, även när denna institution gör ”goda saker”.

Starten för B:s medlingsverksamhet var en konflikt mellan två familjer i Lerum.

”Anmälningar och motanmälningar vällde in till polisen om förolämpningar, ofredande och andra brott. Två år senare hade konflikten eskalerat och även lett till misshandel. Fejden fick nytt bränsle varje gång familjemedlemmarna stötte på varandra i tvättstugan, i trappuppgången eller på väg till skolan. Båda familjerna var målsäganden ibland – och brottsoffer andra gånger.”

B fick då frågan av en chef om han ville ”ta sig an ärendet”. Han accepterade.

”Jag kunde direkt se att det inte fanns någon allvarlig fråga i botten. Den ena familjen var muslim, den andra kristen, vilket jag bedömde var den egentliga orsaken till konflikten. Samtidigt for barnen i de båda familjerna illa och socialtjänsten hade kopplats in vid flera tillfällen.”

B kallade sedan familjerna var för sig till möten där han inskärpte allvaret i situationen.

”Jag förklarade att polisen är skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten om barn far illa, enligt socialtjänstlagen. Om de blir anmälda och det går till åtal, så skulle de inte kunna arbeta inom de yrken som kräver ett prickfritt belastningsregister. Och barnen skulle i värsta fall kunna förlora sina föräldrar.”

Familjerna förstod allvaret och anmälningarna slutade att komma in till Polisen. Utifrån detta utvecklade B en egen metod som han kallar för aktiv medling. Han säger sig ha löst ett 30-tal olika fejder.

Han redogör exempelvis för en granntvist som handlade om att en part i konflikten störde sig på att den andra parten övade skytte. Konflikten löstes med att parterna utarbetade ett avtal där skyttet reglerades.

B:s chefer är lyriska i artikeln. T.f. lokalpolisområdeschef i Kungälv/Ale, säger:

Ingripandeverksamheten kan ofta lösa saker ute genom att resonera med folk. Hos oss har utredningssidan anammat samma arbetssätt.

Förundersökningsledaren är den som väljer ut de ärenden som B arbetar med. Det kan vara frågan om ofredande, skadegörelse, olovligt förfogande, olaga hot, ringa misshandel eller förtal. Hon säger:

”Även om vi går in och medlar pågår utredningarna parallellt, ärendena kan fortfarande komma att klassas som brott.”

Är inte det här bra? Har inte polisen alltid arbetat så här? Nej, det är nog inte riktigt bra. Ja, på sätt och vis har polisen alltid arbetat så här men just att det rör sig om utredningsverksamhet reser en rad frågetecken.

Att ordningspolisen, dagens ingripande verksamhet, ”pratar ner” folk hör nog till vardagen. Det finns också rättsligt stöd för detta i polislagen.

Ett exempel kan vara som ett led i rapporteftergiftssystemet, 9 § polislagen. Ett annat exempel kan vara en del i tillämpningen av 13 § polislagen när någon stör den allmänna ordningen. Då på samma sätt som en allmän del av befallningsrätten och steget före ett omhändertagande. Ytterst blir gränsen här ”polisuppträdandet” och är något som JO brukar ha synpunkter på.

Men i Kungälv/Ale är det inte fråga om ingripandeverksamhet utan om utredningsverksamhet och frågan blir därmed mycket knepigare.

Säkert har många kommissarier surnat till någon gång under årens lopp och gjort inhopp i tvister och rutit ifrån. Men att gå därifrån till att en utredare utarbetar en ”metod” för ärenden som nått utredningsstadiet är någonting helt annat.

Till att börja med kan man säga att polisen bör hålla sig borta från det civilrättsliga området. Har jag en konsumenttvist med en cykelhandlare är det inte bra om en polisman lägger sig i den även om denne tycker att cykelhandlaren bryter mot konsumentköplagen och har fel.

Exemplet ovan med grannarna som slöt ett avtal om tider för skytte kan vara belysande. Det finns ingen kontraheringsplikt, skyldighet att sluta avtal, i den här situationen och bör inte heller finnas. Att en polisanställd är inblandat gör att parterna kan känna sig tvungna att ”komma överens”. Att de själva formulerar avtalet förminskar inte den risken. Polisen ska inte ge sig in på avtalsrättens område. Ja, hålla sig så långt borta från den som möjligt.

Gränsen mot civilrätten är viktig i ett annat avseende också. Myndigheter, och särskilt polisen, ska inte lägga sig i privatlivet och hur människor lever sina liv. Det är först när ordningen störs eller brott begås som polisen får göra det. Och när det senare misstänks är det rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen som ska gälla.

Vill man vara sträng kan man säga att utredaren B uppfunnit ett alternativ till straffprocessen. Men är det inte behjärtansvärt att stävja i tid?

”I många fall handlar [det] om att skapa en förståelse för lag och rätt. Han brukar gå igenom vad ett åtal och en rättegångsprocess innebär. En fördel är att han pratar sex språk: kurdiska, persiska, dari, grundläggande arabiska, svenska och engelska.”

Här finns det dock stora risker för feltramp. Till att börja med risken att principen ignorantia iuris nocet (okunnighet om lagen fritas ej) undergrävs.

Principen är viktigare än vad man först kan tro för en generell och likvärdig tillämpning av lagen. Alla medborgare, och andra som vistas här i landet, har skyldighet att känna lagen. Jag visste inte, är ingen ursäkt och inte heller att bara börja följa de lagar som man personligen blivit upplyst om.

Parafraseringar av lagen i förenklad form eller översättningar är också något mycket knepigt i sammanhanget, särskilt när det dessa riktas till enskilda.

Får polisen därmed inte förklara lagen? Enligt 2 § 4 p. polislagen, ska visserligen polisen ”lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen”. Men det är att dra detta väl långt att gå till att ha riktad ”undervisning till enskilda”.

Begreppet ”allmänheten” bör här tas på allvar. Det står inte utan orsak ”enskilda” i lagtexten.

Skulle man inte då kunna kalla det B gör för att förhindra och förebygga brott enligt 2 § 1 p. polislagen?

Förhindra är tveksamt när handlingarna här har nått utredningsstadiet. Förebyggande arbete är det definitivt inte. Brottsförebyggande arbete kan indelas i sådant i vid mening och i egentlig mening.

I vid mening är brottsförebyggande arbete sådant som inte polisen främst sysslar med utan andra myndigheter och samhällsorgan. Visst kan polisen där vara en samverkanspartner men den form av förebyggande arbete i egentlig mening som polislagen åsyftar, och som är polisens domän, är av en annan karaktär. Berggren och Munck ger dessa exempel i sin kommentar till polislagen på förebyggande arbete i egentlig mening.

Det gäller sålunda bl.a. den skolundervisning och den ungdomsverksamhet i övrigt som polisen från tid till annan bedriver. Vidare inbegrips den brottsförebyggande informationen och kontaktverksamheten, som bl.a. syftar till att ge information till allmänheten om brottsrisker och om åtgärder som kan vidtas för att öka det egna skyddet mot brott.

Visserligen har begreppet brottsförebyggande arbete med åren tunnats ut, särskilt i den allmänna debatten, men inte till den gräns att polislagen upphävts. Som myndighet bör polisen vara vaksam på gränsen för vad de får och inte får göra på detta område.

Skulle man då inte kunna tänka sig att man kan utarbeta metoder för aktiv medling inom ramen för förundersökningen och straffprocessen? Visst skulle det gå. Men då skulle dessa metoder behöva infogas i nuvarande system.

Det man då måste betänka är att här används medlingen för ”ett gott syfte”. Det sägs spara pengar och lidande. Men alla avsteg från den formellt reglerade form som förundersökningen har kan också användas för ”onda syften”.

Att polisens utredningsverksamhet är formaliserad är på så vis ett värde i sig och något man inte bör kompromissa med. För, som bekant är, är vägen till helvetet kantad av goda avsikter och så är det nog också med vägen till rättsosäkerheten.

Jag är helt säker på att utredaren B och polisområde Kungälv/Ale har de bästa avsikter. Tyvärr hjälper det inte här, riskerna är allt för stora med det de sysslar med.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Taggar:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.