Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Omkastad bevisbörda gör kreditföretag till rätt part

Nyheter
Publicerad: 2022-05-12 10:58
Foto: Johan Nilsson / TT /

Tingsrätten ansåg inte att ett kreditföretag kunde visa att fordran mot en privatperson låg kvar hos kreditföretaget.
Talan hade därför väckts av fel part.
Hovrätten lägger bevisbördan på gäldenären som förlorar och måste betala drygt 50 000 kronor till kreditföretaget.

Den i dag 58-årige mannen tecknade den 3 maj 2007 ett avtal med Resurs Bank Aktiebolag avseende kontokredit för ett Supreme Card. 58-åringen nyttjade därefter krediten för löpande kontantuttag samt kreditköp, vilka enligt avtalet belastade kontokrediten. Betalning skulle enligt kontokreditvillkoren erläggas månadsvis av 58-åringen. Under kontokreditens löptid tillkom ränta på vid var tid utestående skuld och avgifter för krediten enligt kontokreditvillkoren. Upplupen och obetald ränta samt avgifter kapitaliserades månadsvis och lades till kapitalbeloppet i enlighet med kontokreditvillkoren.

Eftersom betalningsplanen inte fullföljdes sades kontokrediten upp enligt kontokreditvillkoren, varför en återstående kontokreditskuld om 54 461,70 kronor förföll den 31 juli 2017 till omedelbar betalning. Mannen betalade därefter 7 500 kronor som kom att avräknas mot del av kapitalbeloppet.

Dröjsmålsränta debiterades kontokrediten enligt en avtalad räntesats om 16,32 procent per år från förfallodatum enligt avtal. Upplupen ränta beräknades på vid var tid utestående kapitalbelopp fram till och med den 25 april 2019. Ränta skulle löpa därefter i enlighet med ovan.

Inkassokrav

Eftersom betalning uteblev tillställdes 58-åringen den 6 augusti 2018 ett inkassokrav utformat enligt 5 § inkassolagen varvid lagstadgad inkassokostnad tillkom. Inkassokravet innehöll uppgifter om att ränta på inkassokostnaden debiterades vid utebliven betalning. Ränta på inkassokostnaden beräknad enligt 6 § räntelagen debiterades därför från 30 dagar efter inkassokravets avsändande. Den 29 juni 2018 skickade Resurs Bank ett inbetalningskort till 58-åringen med upplysning om att krediten var uppsagd och att banken trots tidigare påminnelser saknade betalning.

Eftersom 58-åringen inte erlade full betalning ingavs en ansökan om betalningsföreläggande till Kronofogdemyndigheten. Alektum Group AB stod som ombud för Resurs Bank på ansökan. Efter 58-åringen bestridande överlämnades målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

”Fel part”

Mannen hävdade att Resurs Bank inte äger fordran, Resurs Bank är därför fel part. Det verkar vara Alektum som är rätt fordringsägare. I ett brevet från Resurs Bank av den 4 april 2019 uppger banken själv att skulden har gått vidare till Alektum.

Stockholms tingsrätt ställde sig frågan om Resurs Bank fortfarande äger den ifrågavarande kreditfordran, det vill säga om Resurs Bank är rätt part. Det framgår, framhöll rätten, av praxis att när någon kräver en annan på betalning på grund av ett påstått penninglån, är utgångspunkten att borgenären i princip har att styrka sitt påstående. Det var således Resurs Bank som hade att styrka att Resurs Bank äger den ifrågavarande fordran.

Tingsrätten konstaterade att mot 58-åringen bestridande och mot vad som enligt ovan framkommit i den av 58-åringen åberopade utredningen kunde av de ostridiga förhållandena inte den slutsatsen dras att Resurs Bank fortfarande äger fordran. Resurs Bak hade inte åberopat någon som helst bevisning för att styrka att Resurs Bank fortfarande innehar fordran.

Vid dessa förhållanden hade Resurs Bank inte visat att de har den fordran på 58-åringen som banken påstår. Käromålet skulle därför lämnas utan bifall.

Bevisbördan

Enligt Svea hovrätt är det 58-åringen, som påstår att fordran överlåtits, som också ska bevisa detta. Även om det rör sig om förhållanden på Resurs Banks och Alektums sida, är det som utgångspunkt lättare för en part att säkra bevisning rörande en omständighet som har inträffat än att säkra bevisning om att något inte har inträffat.

Till stöd för att en överlåtelse har skett har 58-åringen åberopat bland annat förhör med sig själv och ett vittne, i fråga om hur de uppfattat uppgifterna i ett telefonsamtal med Resurs Bank. Det går dock inte av dessa uppgifter att dra någon slutsats om att fordran överlåtits på sätt som påståtts. Det svarsbrev som 58-åringen fick från Resurs Bank den 3 september 2019, det vill säga ett drygt halvår efter att banken ansökt om betalningsföreläggande mot mannen, visar inte att fordran hade överlåtits innan dess.

I meddelandet hänvisar banken visserligen till Alektum för underlag och att ”skuld gått vidare”, men det anges samtidigt att Alektum är ett inkassobolag. Den övriga av 58-åringen åberopade skriftliga bevisningen ger inte heller något stöd för att banken hade överlåtit fordran till Alektum. Sammantaget finner hovrätten därför att 58-åringen inte styrkt att en sådan överlåtelse har skett. Att honom själv uppfattat att överlåtelse har skett påverkar inte den bedömningen. Käromålet ska därför bifallas och tingsrättens dom ändras i enlighet med detta. (Blendow Lexnova

Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här

Mikael Kindbom
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: