Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Om NFC och utlåtandeskalor: Språket och matematiken”

Nyheter
Publicerad: 2020-03-18 13:22

SLUTREPLIK – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare Riksenheten mot Internationell och organiserad brottslighet
och Johan Bring docent i statistik med stor erfarenhet av juridisk bevisvärdering

Vi är glada för en diskussion med och i NFC om utlåtandeskalorna och deras språkliga tolkningar. Den 4 mars bemöter två representanter för NFC, Anders Nordgaard och Birgitta Rådström, våra tidigare artiklar i Dagens Juridik 22 och 24 januari där vi tar upp och problematiserar, dels NFC:s utlåtandeskalor, dels domstolarnas tolkningar av dem, samt påvisar att domstolar inte behöver vara så ängsliga att lägga samman olika bevis.

Det kanske är så att diskussionen egentligen handlar om en diskrepans mellan vetenskapligt och vardagligt språk. Medan en forskare alltid måste reservera sig för viss osäkerhet så arbetar jurister i den vardagliga världen – och översättningarna fungerar inte alltid. Vi gläder oss åt att NFC har uppdaterat formuleringarna i sin skala. Vi tror dock fortfarande att det är stora utmaningar att praktiskt kommunicera den kvantitativa beviskraften till advokater, poliser och domare.

Till exempel i fråga om identifiering av DNA-spår. Nuvarande ståndpunkt är att fullgoda DNA-spår kan knytas till viss individ med en grad av säkerhet på mer än en triljon, om man ”undantar att spåret kommer från en nära släkting.” En vardaglig läsning av den meningen är att det funna spåret lika gärna kan komma från en nära släkting. Men det är inte vad NFC menar. De menar att nu sjönk sannolikheten för icke-identitet från mindre än en på triljonen till mindre än en på 200 000. Det är fortfarande en extremt hög sannolikhet – och i vardagligt hänseende borde det vara väldigt mycket nog för en fällande dom.

Eller i översättningen av den nio-gradiga skalan (från + 4 till -4) till språkliga uttryck. Språkligt uppfattar man de fyra positiva skalstegen ungefär så här: Grad 0, vet inte; Grad +1 det kanske är så (”resultaten talar i någon mån för”); Grad +2 det är troligt att det är så (resultaten talar för); Grad +3 det är sannolikt att det är så (”resultaten talar starkt för”); Grad +4 det är så, om inte himlen trillar ner (”resultaten talar extremt starkt för”). Men det språkliga uttrycket överensstämmer inte med det matematiska. Redan i Grad+2 är vi uppe på att det är ”mellan hundra till sextusen gånger mer sannolikt att få detta resultat om huvudhypotesen är sann” och i Grad+3 långt däröver (”mellan sextusen till en miljon gånger mer sannolikt att få detta resultat”).

Men jurister tar inte till sig siffrorna utan läser texten. Och förstår inte hur starkt ”resultaten talar starkt för” egentligen är.

Och just den här diskrepansen visas i Nordgaard och Rådströms artikel. NFC:s Grad 0 anser de bäst representeras ett sannolikhetsvärde av V=1. Vilket är en av de kritiska synpunkter vi framförde: hur kan förekomsten av spår ge V=1 när ett spår måste ge högre grad av sannolikhet än avsaknad av spår?

Vi är på det klara med att det inte är NFC:s uppgift att bedöma skuldfrågan. Men vi tror att domstolar behöver utveckla en metod som stöd för att bedöma det sammanlagda värdet av olika bevis, en metod som inte ger domstolen ett val mellan två möjligheter: en intuitiv sammanläggning eller ett blankt avvisande.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.