Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

NFC replikerar om kritiserad utlåtandeskala

Debatt
Publicerad: 2020-03-04 10:25
Foto: Emil Langvad/TT

DEBATT – av Anders Nordgaard, forensisk specialist vid NFC och Birgitta Rådström, verksamhetsutvecklare vid NFC

I två debattartiklar har Vice Chefsåklagare Thomas Ahlstrand, Riksenheten mot Internationell och organiserad brottslighet, och Professor Johan Bring, Statisticon AB kritiserat dels hur NFC:s utlåtandeskala är utformad (Dagens Juridik, 2020-02-22), dels hur domstolar värderar samverkande bevisning (Dagens Juridik, 2020-01-24). Docent Ulf Lundqvist har replikerat på dessa artiklar (Dagens Juridik, 2020-01-29) och inkommit med slutreplik (Dagens Juridik, 2020-02-06). NFC ger här sin reaktion på den kritik och de åsikter som framförts i de tre första av dessa artiklar.

Vi vill poängtera att vi i denna replik inte diskuterar domstolens metod för bevisvärdering, utan resonerar kring de exempel som Ahlstrand och Bring lyft fram i sin kritik mot denna bevisvärdering.

Angående Ahlstrands och Brings debattartikel i Dagens Juridik 2020-01-22

Kritiken mot NFC:s utlåtandeskala består huvudsakligen i hur den har presenterats i form av den bilaga som åtföljer de sakkunnigutlåtanden där NFC har redovisat sina slutsatser på just denna skala. Framför allt handlar kritiken om hur storleken hos förhållanden mellan olika sannolikheter uttryckts verbalt.

Om de bägge författarna hade tagit del av ett sakkunnigutlåtande daterat efter maj 2019, så hade de observerat att detta problem har tagits om hand, och att storleken hos förhållandena numer uttrycks både verbalt och numeriskt i enlighet med de intervall av resultatvärden (likelihoodkvoter) som motsvarar respektive skalsteg.

NFC (och tidigare SKL) uppmärksammade tidigt behovet av att definiera skalstegen även numeriskt, men vid utlåtandeskalans införande 2004 hade de aktuella intervallen inte införts. Införandet av en ordinal skala som baseras på likelihoodkvoter är en tidskrävande process. Valet av skalsteg och motsvarande intervall ska vara sådant att skalan blir användbar för alla forensiska ämnesområden. Intervallen infördes 2011 och finns publicerade i tidskriften Law, Probability & Risk[1]. De har alltsedan dess funnits tillgängliga på NFC:s (tidigare SKL:s) websidor (med länk angiven i bilagan med skalförklaringar). Intervallen har även kommunicerats i utbildningar och information riktade till åklagare, domare och försvarsadvokater.

Utöver denna kritik framför också författarna en åsikt om hur betydelsefull slutsatsgraden +4 är vid fastställande av källa till ett säkrat dna-spår. Vid redovisning av en sådan slutsatsgrad gör NFC – i likhet med andra laboratorier världen över – en reservation mot att dna skulle komma från en nära släkting till den påstådda källan.

När ett biologiskt spår visar sig innehålla dna från en person är som regel arbetsgången att söka svara på frågan huruvida spåret härrör från en person av intresse i utredningen (misstänkt, våldsoffer, annan person). Dagens analysteknik och referensdata möjliggör att om dna i spåret överensstämmer med den aktuella personen (s.k. träff), så kommer denna överensstämmelse att vara extremt osannolik (mindre än en på en triljon), om det skulle vara en annan person än den aktuella som lämnat spåret och denna person inte är nära släkt med den aktuella personen.

Om det däremot är en person som är nära släkt med den aktuella personen, vilket betyder ett helsyskon, förälder, barn, far/mor-förälder, barnbarn, halvsyskon, kusin av samma kön, blir inte sannolikheten så extremt liten. För ett helsyskon av samma kön (ej enäggstvilling) har NFC beräknat sannolikheten till ungefär högst en på 200 000. Att det sedan finns många fall där sannolikheten är lägre än en på en miljon eliminerar inte risken för att det i ett enskilt fall inte är så. Denna avsevärda skillnad (en på 200 000 jämfört med en på en triljon) får betydelse i en värdering av dna-överensstämmelser, eftersom värderingen egentligen också måste ta hänsyn till hur sannolikt det är att en nära besläktad person har lämnat spåret jämfört med att en icke nära besläktad person har gjort det.

Så länge endast icke nära besläktade personer är med i referensgruppen kan värderingen förenklas, men när nära besläktade också tas med blir värderingen komplicerad[1], och vad viktigast är, den blir inte oberoende av förundersökningens, försvarets eller domstolens uppfattning. Här kan man exempelvis behöva ställa sig frågan: hur mycket sannolikare är det att en helbror till en misstänkt är med i samma kriminella grupp än att vilken icke nära besläktad person som helst är det?

Det vore inte rimligt att NFC i varje enskilt ärende levererade olika slutsatser beroende på om hänsyn ska tas till nära besläktade personer eller ej. Det skulle förlänga handläggningstiderna väsentligt. Vidare måste man ställa sig frågan hur relevant det vore med den typen av redovisning, Långt ifrån alla personer av intresse i utredningen har en helbror, en far etc. från vilken spåret skulle kunna komma. Tills dess att analystekniken blivit ännu mer diskriminerande, så att inte ens ett helsyskon av samma kön har en sannolikhet högre än en på en miljon att ge träff mot dna i spåret, måste denna reservation i slutsatsen kvarstå. 

Angående debattartikel i dagens Juridik 2020-01-24

Kritiken mot hur domstolar värderar samverkande bevisning berör i högre grad vad som görs vid domstolar jämfört med vad som görs vid NFC, men det finns delar i Ahlstrands och Brings kritik som vi ändå vill ifrågasätta. Samvärdering av enskilda bevis är inte en enkel uppgift, och den blir inte enklare bara för att de enskilda bevisen har rapporterade slutsatsgrader i NFC:s utlåtandeskala.

En slutsatsgrad bygger på att undersökningsresultaten har sannolikhetsbedömts under två ömsesidigt uteslutande hypoteser om bevismaterialet. Dessa hypoteser är specifika för just detta material och varierar alltså mellan utlåtanden, även om utlåtandena rör en och samma förundersökning. I det fall som Ahlstrand och Bring hänvisar till består den forensiska bevisningen av säkrade tändsatspartiklar och säkrat dna.  En slutsatsgrad om säkrade tändsatspartiklar på ett klädesplagg utgår från hypoteser om hur partiklarna hamnade på klädesplagget.

En slutsatsgrad om säkrat dna utgår från hypoteser om vems dna det är som är avsatt, men inte hur eller när i tiden det avsattes (det finns än så länge ingen metod att åldersbestämma avsatt dna). För att slutsatser ska kunna kombineras (det som Ahlstrand och Bring refererar till som ”sammanvägning”) krävs att de har bestämts under ett och samma par av hypoteser. NFC använder termen samvärdering istället för kombinerande och vi använder den termen i det fortsatta.

I sitt exempel anser Ahlstrand och Bring att:

– Överensstämmelsen i dna mellan spår i flyktbilen och den misstänkte ger slutsatsgrad +1 översatt till ett resultatvärde om c:a 50 för påståendet att den misstänktes dna hamnade i flyktbilen i samband med modet.

– Fynd av tändsatspartiklar på mössa (obs. inte krutstänk, som beter sig annorlunda) och s.k. buff ger slutsatsgrad 0, översatt till resultatvärdet 3.

– Fynd av tändsatspartiklar på jacka ger slutsatsgrad 0 översatt till resultatvärdet 3.

– Fynd av tändsatspartiklar på handsken ger slutsatsgrad +1, översatt till resultatvärdet 50.

Ahlstands och Brings motiv för översättningen till resultatvärden är att de har lagt sig i ”mitten” av det intervall av resultatvärden, som korresponderar med respektive slutsatsgrad. Vi måste dock påpeka att 3 inte är i mitten av intervallet för grad 0. Grad 0 omfattar resultatvärden från 1/6 till 6, och vi måste komma ihåg att resultatvärdet är en kvot. Detta blir tydligt om man logaritmerar resultatvärdet (det som på engelska brukar refereras till som ”weight-of-evidence”). Nedre gränsen blir då –log(6) och övre gränsen +log(6). Mitten av detta intervall är 0, vilket i originalskala blir 1. Översätter man en grad 0 från NFC:s slutsatsskala så är det lämpligast att använda resultatvärdet 1.

Men oavsett om man använder sig av de översättningar Ahlstrand och Bring använt eller mer korrekta sådana (50, 1, 1, 50), så går det inte bara att multiplicera resultatvärdena med varandra. Varje enskild slutsatsgrad av de fyra redovisade ovan, har bedömts med utgångspunkt från specifika hypoteser för de enskilda fynden.

Hdna : Överensstämmande dna i flyktbilen blev avsatt i samband med mordet

Hmössa : Mössa (och buff) har varit i nära anslutning till skjutvapen då det avfyrats eller har varit i kontakt med något vapenrelaterat t.ex. skjutvapen eller patronhylsor

Hjacka : Jackan har varit i nära anslutning till skjutvapen då det avfyrats eller har varit i kontakt med något vapenrelaterat t.ex. skjutvapen eller patronhylsor

Hhandske : Handsken har varit i nära anslutning till skjutvapen då det avfyrats eller har varit i kontakt med något vapenrelaterat t.ex. skjutvapen eller patronhylsor.

För att kunna samvärdera de fyra resultaten krävs ett gemensamt hypotespar. Att då välja det ultimata hypotesparet om skuld/icke-skuld, blir konstigt eftersom det i den forensiska undersökningen inte finns (och inte ska finnas) några slutsatser om relevansen hos de olika fynden för det påstådda brottet. Kort sagt, om hypotesen

Hskuld : Den tilltalade är skyldig

ställs mot hypotesen

Hicke-skuld : Den tilltalade är oskyldig

Så kan inte NFC som slutsats ange att säkrat dna i flyktbilen talar i någon mån för att den tilltalade är skyldig, inte heller att fynden av tändsatspartiklar på handsken talar i någon mån för att den tilltalade är skyldig. Vilka resultatvärden hos fynden som blir aktuella under det ultimata hypotesparet om skuld/icke-skuld är enkom upp till domstolens ledamöter att bedöma.

Vad vi i en forensisk undersökning skulle kunna göra är att formulera hypotesen

Haktivitet : Den tilltalade har befunnit sig i den bil från vilken skjutningen gjordes och i den bil, som benämns flyktbilen, i samband med mordet

Det är emellertid svårare att enbart på forensiska grunder formulera en alternativhypotes. Vi kan negera Haktivitet och skriva

Halternativ : Den tilltalade har varken befunnit sig i den bil från vilken skjutningen gjordes eller i den bil, som benämns flyktbilen, i samband med mordet men hur skulle vi då hantera den situation där den tilltalade påstår att han satt med i flyktbilen, men inte i den bil från vilken skjutningen gjordes? Eller påstår att han lånat ut sina kläder till någon annan?

Med ovanstående två hypoteser om aktivitet skulle vi, med vissa godkända förenklingar, kunna multiplicera 50 × 1 × 1 × 50 = 2 500. Men observera att dessa samvärderade resultatvärden ändå bara räcker till grad +2.

Christian Dahlman har i sin bok Beviskraft [3] resonerat att den samlade bevisningen ska ha beviskraft motsvarande Grad +3 i NFC:s utlåtandeskala för att skuld ska anses vara bevisad bortom rimligt tvivel. Om Ahlstrands och Brings kalkyl hade varit korrekt (vilket den inte är) så hade deras resultatvärde vid samvärdering (22 500) i rent numeriskt avseende uppfyllt detta, men det är viktigt att de olika resultatvärden som används vid samvärderingen svarar mot ett och samma par av hypoteser (vilket inte var fallet), att hypoteserna är formulerade på rätt nivå, samt att slutsatsgrader från NFC:s utlåtandeskala representeras korrekt i beräkningarna.

Det bör också sägas att samvärdering av forensiska resultat kan och i vissa mer komplexa ärenden även görs av NFC, förutsatt att det finns ett gemensamt hypotespar i förundersökningen som de olika typerna av resultat kan värderas mot. Det handlar då som regel om en påstådd aktivitet, som resulterar i ett hypotespar på aktivitetsnivå, men aldrig om skuldfrågan. För att samvärdering av forensiska resultat ska vara meningsfullt krävs att den misstänkte under förundersökningen ger en alternativ förklaring till de spår, som har säkrats på eller i anslutning till den misstänkte. Om en alternativ förklaring dyker upp först under domstolsförhandlingarna, eller ändras under förhandlingarna, kan den sätta en tidigare gjord värdering ur spel. De forensiska resultaten förblir desamma, men NFC kan ombes att göra en ny värdering av resultaten givet de nya uppgifterna (förklaringarna).  Det kan dock inte göras inför sittande rätt. NFC behöver i dessa fall återföra ärendet, göra en ny värdering, och inkomma med ett nytt sakkunnigutlåtande.

Angående debattartikel i Dagens Juridik 2020-01-29

Ulf Lundqvist menar i sin replik att den metod att värdera forensiska bevis som Ahlstrand och Bring i sina artiklar hänvisar till, skulle vara ny. Vidare anser Lundqvist att denna metod saknar såväl vetenskaplig grund som beprövad erfarenhet. Det förekommer också ett märkligt matematiskt resonemang om sannolikheter där sådana skulle anta värden som 125 och 875. Lundkvists replik har i sin tur replikerats av Ahlstrand och Bring (Dagens Juridik 2020-02-03). Ahlstrand och Bring ifrågasätter i texten Lundqvists kritik på ett antal punkter och vi instämmer i detta.

När det gäller vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet vill vi dock tydliggöra vad det är som motiverar sannolikhetsresonemang runt framlagda bevis. I ett brottmål är rättens uppgift att (i) besluta om åklagaren har lyckats bevisa den tilltalades skuld bortom rimligt tvivel; (ii) besluta om utredningen är tillräcklig. Detta ska göras under beaktande av ett antal presumtioner av vilka oskyldighetspresumtionen kan anses vara av störst vikt för bevisvärderingen. I de flesta fall tas bägge dessa beslut (i, ii) under osäkerhet, och för att rätten skall kunna besluta att åklagaren har bevisat den tilltalades skuld bortom rimligt tvivel, krävs att kvarvarande osäkerhet är tillräckligt liten.

Hur kan man då mäta osäkerhet? En kvalificerad majoritet av vetenskapsvärlden lär svara ”med sannolikheter”. Vad som krävs för att kunna resonera med sannolikheter är att ens sannolikhet för något (ett påstående, en händelse, …) inte kan vara lägre än 0 och inte högre än 1. Om ens sannolikhet för ett påstående är 1, så betyder det att man är 100 % säker på att påståendet är sant. Om ens sannolikhet för påståendet är 0, så betyder det att man är 100 % säker på att påståendet är falskt. Alla värden däremellan representerar olika grad av osäkerhet åt ena eller andra hållet. Om ens sannolikhet för påståendet är 0,5, så betyder det att man anser det vara lika osäkert att påståendet är sant som att det är falskt. Vidare måste sannolikheten vara sådan att om två påståenden är ömsesidigt uteslutande så är sannolikheten att minst ett av dem är sant vara lika med summan av sannolikheterna för respektive påstående.

Det är en inskränkt uppfattning att anse att en sannolikhet för ett påstående måste vara densamma för alla personer. Eftersom sannolikheten ska mäta graden av osäkerhet hos något för en person, kommer den att bero på den personens kunskap. En domare som har tagit del av allt som sagts vid en rättegång har helt andra förutsättningar att bedöma sannolikheten för att den tilltalade är skyldig än en person som bara har följt rättegången i media. Det hindrar dock inte att flera personer kan ha en och samma sannolikhet för ett påstående.

Om sannolikheten är en professionell bedömning gjord av en forensisk expert, så används som regel den sannolikheten av rättens alla ledamöter, men denna sannolikhet kan kombineras med de sannolikheter varje enskild ledamot själv har bedömt. Bayes’ sats innebär att bedömda sannolikheter för bevisfakta (t.ex. forensiska resultat) under olika delteman (t.ex. olika ursprung hos bevismaterialet) och bedömda initiala sannolikheter för de deltemana hos en enskild ledamot kan kombineras och ge uppdaterade sannolikheter hos denna ledamot för deltemana. 

Om man accepterar att sannolikhet är det mått för osäkerhet man som rättens ledamot kan använda när beslut ska fattas om skuld/icke-skuld så gäller för detta mått ett antal matematiska samband, av vilka Bayes’ sats är ett. Förutsättningen är att de sannolikheter man använder har de egenskaper, som tagits upp ovan, dvs. att sannolikheterna är alla mellan 0 och 1; att sannolikheten för ett påstående är 0 om man är 100 % säker på att det är falskt och 1 om man är 100 % säker på att det är sant; samt att sannolikheten för att minst ett av två ömsesidigt utelutande påståenden är summan av sannolikheterna för de två. Dessa matematiska samband är vetenskapligt (matematiskt) bevisade.

[1] Nordgaard A,Ansell R, Drotz W, Jaeger L. (2012). Scale of conclusions for the value of evidence. Law, Probability and Risk 11(1): 1-24.

[2] Se t.ex. ”Nordgaard A, Hedell R, Ansell R (2012) Assessment of forensic findings when alternative explanations have different likelihoods – “Blame-the brother”-syndrome. Science & Justice 52(4): 226-236.”

[3] Dahlman C. (2018). Beviskraft – Metod för bevisvärdering i brottmål.  Norstedts Juridik.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: