Kvinnan led av vanföreställningen att hennes granne utsattes för upprepade våldtäkter.
Hovrätten godtar därför hennes nödvärnsinvändning om att hon anlade en brand i huset för att blåljuspersonal skulle komma och rädda kvinnan.
Men eftersom hon visste att grannen riskerade att skadas av branden döms hon ändå för mordbrand.
Flerbostadshuset i Uddevalla är ett boende med fyra lägenheter på två våningar för kvinnor med ett pågående missbruk
Enligt åtalet gällande mordbrand har en av de boende anlagt en brand i en lägenhetsdörr på andra våningen genom att hälla tändvätska på eller framför dörren och därefter antända denna den 10 januari 2020.
Miljörelaterade demonstrationer och demonstrationsfrihet i HD
Hur bör den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten relateras till störningar av trafiken? I anledning av ett nytt avgörande från Högsta domstolen behandlar Claes Lernestedt detta, liksom bland annat hur man ska handskas med ett rekvisit som ”allvarligt” när det inte finns någon ”normal”-variant.
Tändare i ryggsäcken
En ansälld inom räddningstjänsten vittnade om att när han gick in i huset var portdörren upplåst och han såg att det brann vid den högra dörren på andra våningen. Brandkåren släckte elden och det visade sig att en person befann sig i lägenheten till vänster på samma våningsplan. När han och hans kollegor stod utanför boendet ungefär tio minuter efter att de kommit till platsen såg de den tilltalade som ”lurade” bakom en husknut. Hon drog sig undan när de ropade på henne. Eftersom en kollega hade kännedom om att hon tidigare hade eldat runt fastigheten visiterade de henne, vilket gjorde henne arg. De hittade en tändare i hennes ficka och en nödraket i hennes ryggsäck.
Det står, enligt Uddevalla tingsrätt, klart att bland annat lägenhetsdörren och mattan i trapphuset blev brandskadad samt att bland annat övre delen av trapphuset och isoleringen på vinden blev rökskadad. Av räddningstjänstens spridningsyttrande framgår att det vid utebliven släckningsinsats fanns en risk för spridning av branden med åtföljande risk för att hela byggnaden skulle brinna ner och att räddningspersonal utsättas för betydande risker vid släckningsarbetet.
Ville få uppmärksamhet
Kvinnan hävdar att hon kastade hon ut brinnande föremål från sin lägenhet för att få uppmärksamhet efter att från grannlägenhet ha hört ljud från misshandel, bråk och våldtäkt. Hon hade några dagar tidigare använt två nödbloss nära huset och hon förvarade två nödbloss i sin väska.
Tingsrätten konstaterade att genom den rättspsykiatriska undersökningen står det klart att kvinnan har vanföreställningar, bland annat om grannlägenheten. Enligt den tilltalades egna uppgifter synes hon ha haft sådana föreställningar ofta och även under kvällen den 9 januari 2020. Av vad hon själv uppgett framgår dock att hon under den aktuella natten var medveten om sin omgivning och sitt eget handlande, låt vara att hennes motivbild kan ha varit oklar.
Hade uppsåt
Hennes medvetande var alltså inte så grumlat att uppsåt inte kan anses föreligga. Det kan i stället, menade tingsrätten, hållas för visst att hon hade uppsåt till att anlägga branden. Det kan inte bortses från att kvinnans avsikt med branden var en annan än att orsaka fara för andras liv och hälsa eller omfattande förstörelse för andras egendom, till exempel att påkalla uppmärksamhet. Man kan dock utgå från att kvinnan, liksom människor i allmänhet, inser att anläggande av brand innebär sådan fara. Det förhållandet att kvinnan själv ringde räddningstjänsten bekräftar att hon hade sådan insikt. Av hennes handlande framgår att hon var likgiltig inför nämnda fara. Hon handlade alltså med uppsåt.
Åtalet ansågs således styrkt. Gärningen bedömdes som mordbrand som inte var mindre allvarligt.
Hon dömdes till rättspsykiatrisk vård.
Putativt nödvärn
Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att även om kvinnans motiv byggde på en felaktig verklighetsuppfattning, så var hon, som tingsrätten har kommit fram till, medveten om sin omgivning och sitt eget handlande vid händelsen. Av utredningen, och även utifrån de uppgifter som hon själv lämnat, är det vidare klarlagt att hon förstod vilka konsekvenser branden kunde få, men att hon var beredd att ta dessa för att räddningstjänsten skulle komma till platsen och evakuera huset. Hennes uppsåt omfattade således även den ovan nämnda faran.
Av hennes egna uppgifter framgår att hon anlade branden för att rädda en kvinna i huset från ett pågående allvarligt brottsligt angrepp. Det rättspsykiatriska utlåtandet ger starkt stöd för att detta faktiskt var hennes motiv. Hovrätten godtar därför hennes påstående om att hon trodde att hon befann sig i en nödsituation (putativ nöd).
Oförsvarligt
Av hennes uppgifter framgår emellertid också att hon visste att det fanns en person i huset som riskerade att skadas allvarligt när branden anlades. Hennes handlande var därmed oförsvarligt. Hon ska därför dömas för mordbrand, som inte är att anse som mindre allvarlig.
Hovrätten fastställer alltså tingsrättens dom i denna del.
Minimistraffet för mordbrand är fängelse i två år. I mildrande riktning ska beaktas att hon handlade i putativ nöd. Till det kommer att hon på grund av allvarlig psykisk störning hade nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Slutligen ska som en förmildrande omständighet beaktas att hon larmade räddningstjänsten genast efter det att hon hade anlagt branden. De nu nämnda omständigheterna gör att straffmätningsvärdet för brottet klart understiger det för brottet föreskrivna minimistraffet, som är fängelse i två år.
På de av tingsrätten anförda skälen ska hon inte dömas till fängelse utan i stället överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Även i denna del fastställer hovrätten således tingsrättens dom. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
