En kvinna på Gotland som har ansökt om dispens från naturreservatföreskrifter för användning av fordon på en väg får nej av Mark- och miljööverdomstolen.
Det framgår av förarbetena att restriktivitet ska råda beträffande permanenta dispenser, vilket det är fråga om i det aktuella fallet.
Dessutom finns redan en ytterligare infart till fastigheten.
Länsstyrelsen i Gotlands län beslutade i februari 2021 att avslå en kvinnas ansökan om naturreservatsdispens för användning av en väg inom naturreservatet Hässle Backe i Gotlands kommun. Enligt föreskrifterna, som meddelats med stöd av 7 kap. 30 § miljöbalken, är det förbjudet att föra motordrivet fordon inom naturreservatet.
Det framgår av 7 kap. 7 § andra stycket miljöbalken att Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl.
Förändrade regler om topsning
En del av lagreformen om biometri i brottsbekämpningen är förändrade regler om tagande av salivprov eller topsning för brottsbekämpande ändamål i rättegångsbalken. Dessa regler gäller från och med den 1 juli 2025 och innebär framför allt att möjligheterna till topsning för dna-analys på olika sätt har utökats. Mattias Hjertstedt analyserar de nya bestämmelserna och deras konsekvenser.
Urminnes hävd
I mark- och miljödomstolen i Nacka gjorde kvinnan bland annat gällande att det fanns urminnes hävd eller annan särskild rätt till förmån för hennes fastighet att använda vägen. Förbudet i föreskrifterna mot att föra motordrivet fordon inom naturreservatet var därför inte tillämpligt. Till stöd för detta anförde hon att fastigheten tillkom genom avstyckning år 1934 och att det sedan dess funnits en rätt för hennes fastighet att använda vägen.
Domstolen ansåg att föreskrifterna skulle uppfattas så att de riktar sig till allmänheten och inte till fastighetsägare inom naturreservatet. Givet att det förelåg urminnes hävd eller exempelvis servitut till förmån för sökandens fastighet kunde det därför finnas skäl att inte tillämpa föreskrifterna gentemot sökanden.
Inte tillräckligt
Även om ägarna av fastigheten använt vägen alltsedan fastigheten bildades år 1934 var det inte tillräckligt för urminnes hävd ska anses föreligga, konstaterade rätten. Sådan hävd kräver nämligen att vägen använts under väsentligt längre tid än så.
Vidare hade det inte framkommit att det fanns servitut eller någon annan särskild rätt till förmån för sökandens fastighet att använda vägen. Det fanns heller inte särskilda skäl att meddela dispens från förbudet i föreskrifterna.
Överklagandet avslogs därför.
Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, framhåller inledningsvis att urminnes hävd förutsätter att någon under en längre tid, kontinuerligt och med viss intensitet har använt den fasta egendomen utan att detta har ifrågasatts av någon annan. I litteraturen har ansetts att hävden har tagit sin början senast år 1882, vilket är 80 år före jordabalkens ikraftträdande.
Omfattas
Den aktuella fastigheten bildades år 1934 genom avstyckning. I förrättningsprotokollet anges att särskilda rättigheter som hör till stamfastigheten inte ska följa med den avstyckade fastigheten. Eventuell rätt genom urminnes hävd eller annan särskild rätt som tillkom stamfastigheten har alltså inte följt med till styckningslotten. Med hänsyn till detta och att förfoganden efter år 1882 saknar betydelse har urminnes hävd inte uppkommit i förhållande till fastighetens på grund av nyttjande av vägen.
Av det anförda följer därmed att sökanden omfattas av de aktuella föreskrifterna.
Slutligen tar MÖD ställning till om det föreligger särskilda skäl att meddela dispens från förbudet. Det framgår av förarbetena att bör vara varsam med att meddela permanenta dispenser. Mot bakgrund av detta och att sökanden har ansökt om en permanent dispens anser domstolen att särskilda skäl för dispens saknas. Domstolen beaktar även att det redan finns en ytterligare infart till fastigheten. Överklagandet ska därför avslås. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
