KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Man kan kanske drista sig till några förskrämda reflektioner mot bakgrund av de erfarenheter man rönt i sin domargärning. Indirekt kommer man i närheten av en del djupare – etiska – frågor. Det blir då i form av några exempel på en del ”överträdelser” från mig och andra (”det finns gränser varöver man icke går” sade redan min salig svärmor och däri är jag nog för en gångs skull böjd att hålla med henne.)
För ungefär fyrtio år sedan var en äldre advokat alltjämt verksam i Blekinge. Han kallades ”Putte” men hette något annat. Han anlitades ganska flitigt i brottmål – inte sällan då av yngre ”förmågor”, vilka hamnat i rättvisans klor.
Denne Putte kunde vid en huvudförhandling ofta vända sig till sin åtalade klient och utbrista: ”Äsch, Johan, sitt inte här och ljug, säg som det var!”
Ett sådant agerande från en försvarsadvokat upplevs nog ganska sällan idag men det var på något sätt förlösande och ledde ofta fram till ett vettigt avgörande av själva saken. Min eftersmak var, så att säga, att verklig rättvisa skipades i de målen.
Man skulle ju kunna tro att de ynglingar, vilka alltså ofta vid denne Puttes försvar fått rejält skämmas vid huvudförhandlingarna, aldrig någonsin skulle välja honom som försvarare igen. Så var emellertid alls icke fallet. Förmodligen såg de i honom någon saknad fadersgestalt. Kanske gjorde denne Putte folk av ett och annat fä?
Ett annat exempel från mina tidigaste domareår är en häktningsförhandling – en av mina första – där den offentlige försvarare, en äldre advokat, vältaligt och mångordigt förklarade att hans klient omedelbart borde försättas på fri fot. Advokaten tittade emellertid forskande på mig efter sitt slutanförande och tog sig en sväng mot domarbordet innan han tillsammans med sin klient lämnade rättssalen och han väste därvid till mig: ”Släpp honom inte för fan!”
Detta kan ju framstå som ett helt vettlöst och mycket klandervärt agerande men är kanske inte det. I en del fall kan faktiskt häktning vara det enda sättet att bryta ett destruktivt livsmönster. Jag tänker då naturligtvis på häktning utan restriktioner vid akut risk för fortsatt brottslig verksamhet, som det i detta fall var fråga om. En sådan syndare kan i vissa fall helt enkelt behöva för en tid ”tas ur trafik”.
Den intressanta frågan är naturligtvis här – liksom i exemplet ovan om Putte – den om advokatetiken. Min tro är att den etiken med åren kommit att i viss mån förändras.
Frågan är om dagens offentliga försvarare i realiteten lever upp till lagens krav om att – i klientens intresse – verka för sakens rätta belysning. (21 kap 7 § rättegångsbalken.)
Om man medvetet sätter käppar i hjulen för det rättsliga maskineriet handlar man direkt i strid mot den regeln. Kan man som advokat helt inrikta sig på att tillvarata sin klients intressen, så att säga för stunden, och bortse från vad som i djupare mening kan tänkas gagna hens personliga utveckling? Hur ställer sig advokater av idag till exempel till följande frågor?
Låt oss säga att Du som offentlig försvarare för en klient via samtal med klienten och utifrån annan information fått fullkomligt klart för Dig att Din klient är skyldig till det allvarliga brott hen misstänks för. Klienten begär likväl att Du ska försöka få hen frikänd från ansvar. Vad gör Du?
Den frågan har jag ställt till ett flertal advokater och glädjande nog har jag därvid genomgående fått svaret att advokaten omgående skulle avsäga sig uppdraget, förebärande ”samarbetssvårigheter” – samt i övrigt tiga still.
Dessvärre är jag inte så säker på att alla advokater, vilka åtar sig uppdrag som offentlig försvarare idag, skulle – sanningsenligt – ge mig samma svar.
Kanske än knepigare. Om Din klient efter att ha suttit häktad en tid blivit slutligt frikänd i en lagakraftvunnen dom kan det ju vara så att Du därefter får fullkomligt klart för Dig att klienten likväl är skyldig till gärningen. Skulle Du i en sådan situation bistå med insatser för att denne ska få ersättning via JK för frihetsberövandet?
En annan sak är att JK i sin tur ibland tycks hamna i ett etiskt dilemma. Se till exempel artiklar i Dagens Juridik 2013-11-07 och 2015-06-25, där JK jämkade ersättningen till noll på grund av att den frihetsberövade ”själv dragit blickarna till sig”. Nog därom.
Rättegångar kan ju förvisso till dels liknas vid skådespel (till exempel den ovan beskrivna häktningsförhandlingen) – och det kan därför inte vara helt ur vägen att associera till antika dramer. I sådana kunde intrigen ibland bli alltför komplicerad. Det krävdes då någon som så att säga löste upp knutarna och skipade någon form av ”högre rättvisa”…
I teaterns värld kallas en sådan (nöd)lösning för ”Deus ex machina” och innebär alltså att någon gud eller annan därtill skickad figur anlitas för att som allvis domare ställa allt till rätta och få till ett ”vettigt slut” på det hela…
Någon sådan ”Deus ex machina” gives naturligtvis inte i den svenska rättsskipningen utan man måste förlita sig på goda advokater, goda åklagare och inte minst goda domare för att man i slutändan ändå ska hamna någorlunda rätt och att det som i sagorna ska bli ett lyckligt slut. Så blir det naturligtvis inte alltid.
Det förekommer nog att en och annan domare träder över gränsen i sin nit att uppnå detta mål. Själv minns jag att jag någon gång på 1970-talet i Ronneby tingsrätt i ett rattfyllerimål valde att ex officio inkalla ett vittne som åklagaren totalt missat. Rättvisa skipades i så måtto som att den åtalade just på grund av detta vittnesmål fälldes till ansvar men så ska man nog inte göra som domare. Det misstaget gjorde jag inte om…
På tal härom läser man i bladen – bland annat då i Dagens Juridik – om hur JO kritiserar en och annan domare för att ha trätt över gränsen och ägnat sig åt alltför extensiv lagtolkning vid en del bedömningar i brottmål. Det är naturligtvis bra att domarna genom denna JO-övervakning har tummen i ögat på sig även i bedömningsfrågor och särskilt gäller det då beslut om hemlig övervakning, där inga överklaganden av tingsrättsdomares beslut överhuvudtaget torde förekomma.
Ett par fall har jag då i åtanke. Det första gällde en dom i Norrköpings tingsrätt, där den dömande rådmannen av JO kritiserades för att ha dömt utanför gärningsbeskrivningen (artikel i Dagens Juridik 2015-06-09 ”Domare slipper åtal men får kritik av JO”).
JO hade alltså i det fallet initierat förundersökning gällande ett tilltänkt åtal för tjänstefel, vilket emellertid med ett förvisso bibliskt uttryck ”rann ut i sanden”.
Nog känns dé fel, eller i allt fall något tveksamt, med denna kritik utifrån någon slags ”högre rättvisesynpunkt”, då – såvitt man kunde förstå – delinkventen ifråga uppenbarligen varit högst väsentligt inblandad i det allvarliga brott det handlade om.
I det här fallet avstod JO dock från allvarlig kritik, vilket han emellertid valde som rubricering vid kritik av en rådman vid Blekinge tingsrätt för ett beslut om hemlig telefonövervakning (Dagens Juridiks 2015-05-22).
Den kritiken avsåg att domaren ifråga inte haft grund för bedömningen att skälig misstanke förelåg för det brott – förberedelse till grov stöld – som åklagaren åberopat vid sin ansökan om tillstånd till hemlig övervakning av ett par telefonabonnemang. Det handlade om att ett par personer vidtog förberedande åtgärder inför ett tilltänkt bostadsinbrott. Detta senare fall fick mig att fundera lite och här blir det en utvikning.
Förberedelse till bland annat grov stöld är straffbelagd men inte vilken förberedelse som helst utan bara sådan som anges i 23:2 Brottsbalken. Planering eller rekognoscering för ett tilltänkt bostadsinbrott innefattas inte i det som därvid anges i lagen. Då är man snarare inne på ”stämpling” – det vill säga beslutandeprocessen inför en tilltänkt brottslig gärning.
Stämpling till grov stöld är icke straffbelagd – däremot stämpling till en hel del andra allvarliga brott, som till exempel rån.
Förberedelse till brott anges i det nyssnämnda lagrummet kunna bestå i att man med uppsåt att begå eller främja brott
- tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott eller
- skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott.
Punkt slut, så att säga… Andra – i och för sig förberedande – åtgärder är alltså inte straffbelagda som förberedelse till brott. Som jag uppfattar situationen är det detta JO skjuter in sig på.
För mig som icke närmare insatt i just detta fall framstår det ändå som ganska uppenbart att det handlat om långt framskridna planer på ett specificerat bostadsinbrott. Dessa planer och rekognosceringsåtgärderna man genom spaning från polisens sida noterat har förmodligen varit så pass avancerade att de inblandade också kan antas ha tagit befattning även med en del verktyg för att klara av inbrottet.
Man kan nog anta att rekognosceringen på plats var den sista åtgärden före brottets genomförande. Det framstår som att förberedelserna för brottet kommit i snubblande närhet av den så kallade försökspunkten och försök till stöld är förvisso straffbart – oavsett om det handlar om grovt brott eller icke.
Sett ur det perspektivet ter sig blekingedomarens beslut att meddela tillstånd till den hemliga telefonövervakningen förståeligt – inte minst med tanke på att domaren vid sin prövning befunnit sig i ett så kallat skarpt läge.
JO:s kritik synes gå ut på att man som domare måste vara mycket noga med att den av åklagaren i ansökan angivna vidtagna förberedelsen verkligen också är upptagen i brottsbalken 23:2 som straffbar sådan.
Ja, förvisso ska man vara det, men å andra sidan kräver ju en god och effektiv rättsskipning att brottsliga anslag kan stoppas i sin linda. I dagens samhälle handlar det i sådana här fall inte bara om införskaffande av klassiska brottsverktyg eller förtidsbetalning för tilltänkta insatser från någon hejduk utan kanske oftare om andra slag av förberedande åtgärder, även om diverse brottsverktyg också lär vara involverade i sammanhanget.
Frågan är om inte en revidering av 23 kap 2 § brottsbalken behövs så att den här typen av avancerade förberedelser för ett tilltänkt brott uttryckligen anges i lagbestämmelsen oavsett om de kan knytas till hjälpmedel, ägnade att användas vid utförande av brott, eller ej.
JO:s uppmärksammande och i och för sig befogade kritik av det här aktuella beslutet kunde måhända kryddats med en försynt propå i sådan riktning? Så tänker jag som gammel brottmålsdomare.
Nå, här ovan har bara legärt berörts några av de utomordentligt svåra etiska frågor, vilka inom rättsskipningen verksamma personer ställs inför. Några verkliga svar gives knappast.
En avslutande reflektion är att en verkligt god rättvisa i högre mening naturligtvis är och förblir en utopi, men ändock måste eftersträvas. Då behövs goda och kloka domare – inte minst i underrätterna – och det ter sig därför som synnerligen allvarligt med de rekryteringsproblem, vilka idag tvivelsutan föreligger vad gäller dessa domartjänster. Det är något verkligt angeläget för statsmakterna att ta tag i och därom har skrivits tidigare.
Jag menar att man därvid mindre bör eftersträva effektivitet i form av högre målavverkning och mer inrikta sig på att göra domaryrket – framför allt då i underrätterna – mera attraktivt.
Avskaffandet av det väl fungerande rotelsystemet på många domstolar ser jag faktiskt som en faktor som bidragit till minskad attraktivitet.
Domaren fick tidigare följa målen så att säga ”från ax till limpa” och man höll – helt naturligt – en helt annan koll på sina mål. Jag dristar mig till påståendet att nutidens beredningsorganisationer dessvärre bäddar för misstag av sådan art som förr i betydligt mindre utsträckning förekom.
Man talar vackert om ”renodling av domarrollen” och det låter ju på sitt sätt attraktivt. Emellertid måste ju ansvaret för varje mål till stor del alltjämt åvila en domare – ansvaret kan inte helt lastas över på icke rättsbildad personal i den beredningsorganisation som skapats för att renodla domarrollen (och öka målavverkningstakten).
Som exempel dömdes nyligen en rådman i västra Sverige för tjänstefel – just efter ett sådant misstag.
Fallet refererades i Dagens Juridik den 12 januari 2016. Hovrättens dom är daterad den 21 december 2015 och eftersom hovrätten dömde som första instans kan målet prövas i HD utan prövningstillstånd.
Oavsett hur utfallet blir i HD kan jag väl föreställa mig att detta och liknande fall kan påverka unga dugliga jurister i deras yrkesval och bidra till att de väljer bort domarbanan.
