KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
I början av detta år hade jag förmånen att få införd en kria om den underliggande juridiska kulturen . Vad som ”sitter i väggarna” (Dagens Juridik 2015-01-13). Jag tänkte komma med en liten uppföljare.
Först dock en liten reflektion. Ämnet historia är i dagens svenska samhälle ett ämne som spelar en ganska liten roll. Enligt min mening, såsom varande mycket historieintresserad, en brist. Historisk kunskap medför att man har en bild av hur utvecklingen har varit fram till idag, vilket gör att man får ett perspektiv på varför det är på det sätt som det är – eller varför man gör som man gör idag.
Ofta kan resultatet vara överraskande. Många förändringar, som i efterhand verkar storslagna, välgrundade och oerhört insiktsfulla, kan egentligen emanera ur ett beslut som är framtvingat därför att situationen inte är bra och beslutsfattare finner att något – vad som helst – måste göras.
Något annat som är vanligt är att i grunden obetydliga beslut får stora och långvariga effekter som på intet sätt var genomtänkta när beslutet togs. Det finns teorier om att svenska myndigheters självständiga ställning i förhållande till regeringen – vilket är tämligen unikt i världen – går tillbaka på ett beslut våren 1720 som gällde en mindre fråga om rådets sammansättning och som var tämligen oomstritt.
En tredje, numera relativt ofta förekommande variant, är att en serie tämligen obetydliga beslut som sammantaget ger stora – och oftast ogenomtänkta och ej avsedda – effekter.
I en föregående text resonerade jag om betydelsen av att en stor del av svenska domare och ämbetsmän bör ha påbörjat sin karriär som auskultant (lärling) vid någon hovrätt. Vad de där lärde sig bör ha påverkat hur de agerade under sin fortsatta ämbetsbana, vilket därefter har påverkat nästa generation – och så vidare.
Nu tänkte jag följa upp ett annat spår och framkasta lite funderingar.
Den vanliga bilden hur rättsskipningen gick till under tidig medeltid är att lagmannen/domaren satt ute i det fria, gärna under ett ståtligt träd. I Frankrike finns en tradition att kung Ludvig den helige (slutet av 1100-talet) satt vid fotändan av sin säng, vilket skulle ha gett upphov till uttrycket ”lit de justice” (ordagrant justitiesäng) – dock sannolikt en skröna.
Oavsett vilket, där kunde parterna komma fram, varefter domaren frågade ut parterna och andra vad som hänt. Detta följdes av att domaren framlade lagen och avkunnade en dom, baserad på de fakta han hade inhämtat. Detta flöt sedan in landskapslagarna och de därpå följande landslagarna. Domaren, tillsammans med nämnden, skulle rannsaka varefter domaren skulle avkunna en dom baserad på inhämtad fakta och lagen.
Ett centralt moment var alltså rannsakningen. Det förstods som att det ålåg domaren och nämnden att försöka utreda vad som hade hänt och ta ställning i frågor samhängande med detta. I dag, när man använder ordet rannsakning, torde man normalt mena själva huvudförhandlingen, men ursprungligen var betydelsen mer omfattande, inkluderande det som idag omfattas av förundersökningen.
Dessutom ålåg det domaren att genomföra rannsakningen, det vill säga en inkvisitorisk rättegång[1].
Denna medeltida form kom att kvarleva länge, även rent formellt. Landskapslagarnas processrättsliga regler gällde fram till och med 1736 års lag och de förändringar som infördes då var ganska små såvitt gäller nu diskuterade former. Det ålåg fortfarande domaren och nämnden att genomföra en rannsakning och därefter skulle en dom avkunnas. Därtill gjordes egentligen ingen åtskillnad mellan brottmål och tvistemål.
Formellt sett är det således först under 1940-talet, när nuvarande Rättegångsbalken infördes, som det skedde en övergång från en inkvisitorisk rättegångsform till en mer ackusatorisk form. Men helt släpptes inte det inkvisitoriska perspektivet, domarna hade fortfarande en roll att utsöka sanningen, för att använda äldre tiders begrepp, åtminstone i brottmål.
Emellertid är frågan hur mycket av gamla tiders bruk och, framför allt, tankesätt som fortfarande lever kvar efter införandet av nya Rättegångsbalken för drygt 65 år sedan. Risken är att det dessutom är tämligen omedvetet – gamla vanor dör sent. Härutöver, vilket kan ses som en paradox, upplever jag att det oftare är yngre domare som hemfaller till en mer inkvisitorisk processledning – för att inte tala om diverse beredningsjurister.
Det torde dock inte enbart vara gamla vanor som spökar. Istället kan det vara frågan om att olika reformer inom domstolsväsendet under de senaste decennierna som väcker nytt liv i dessa gamla vanor. Det är ingen större överdrift när jag gör gällande att de flesta reformer och förslag till reformer under senare tid har haft som utgångspunkt att öka takten i dömandet och minska belastningen på domstolarna.
Jag vågar vidare påstå att om dessa reformer har en negativ inverkan, så drabbar det framför allt civilmålen. Brottmål är ofta mer uppmärksammade och dessutom lättare att ta till sig, varför det är lättare att se, även för en icke juridiskt utbildad allmänhet, om något skulle gå snett.
Civilmål är normalt betydligt mer omfattande, invecklade och tidskrävande varför det, å ena sidan, är betydligt svårare att se och uppfatta negativa effekter då de är mer dolda och mer långsiktiga, och, å andra sidan, kan tyckas finnas en betydligt större potential för att kunna påskynda på förfarandet.
Viljan att skynda på förfarandet är en klar impuls till aktiv processledning, vilket emellanåt visar sig bli en omskrivning för ett inkvisitoriskt förhållningssätt från domstolens sida. Visst, det låter bra med kortare tid mellan stämningsansökan och dom, men vill vi verkligen göra det genom att återinföra en inkvisitorisk processordning.
En annan vinkling är att under landskapslagarnas och landslagens tid var rättegångarna i princip helt och hållet muntliga. Så var fallet även enligt 1734 års Rättegångsbalk. Bara en så enkel sak som att domarna skulle avkunnas muntligt (genom uppläsning) avskaffades i hovrätterna och Revisionen först 1761. Någonting motsvarande i de lägre instanserna var det överhuvudtaget inte tal om.
Därefter sker en förskjutning så att i början av 1900-talet är processföringen i civilmål i praktiken helt skriftlig ända intill att vad som stod i ett protokoll ansågs viktigare och mer korrekt än vad parten (partsombudet) kunde tänkas framföra muntligt i samband med ett sammanträde.
Reformerna i samband med nya Rättegångsbalken var ett medvetet försök att återinföra muntligheten samt att koncentrera förfarandet till huvudförhandlingen – det vill säga: det som förekom i samband med huvudförhandlingen var det som skulle läggas till grund för den kommande domen.
Hur mycket av detta finns kvar, när det under förberedelsen upprättas en sammanfattning, vilken i allt väsentligt är den bakgrundsbeskrivning som sedermera kommer att förekomma i domen. Eller när domstolen, genom aktiv processledning, styr upp parternas processföring till de frågor domstolen framställer.
Vad skulle hända om jag som ombud, under sakframställningen, helt enkelt hänvisade till rättens sammanställning. Praktiskt sannolikt inte särskilt mycket, men teoretiskt är det en helt annan sak jämfört med tanken i nuvarande Rättegångsbalken om en koncentrerad huvudförhandling där allt skall tas upp.
Jag har fått kompletteringsförelägganden avseende stämningsansökningar, som, om jag hade besvarat dem till fullo, skulle ha medfört att egentligen allt fortsatt arbete, med möjligt undantag av bevisupptagningen, före avkunnande av dom redan skulle vara fullgjort. Då skall anmärkas att inga av kompletteringarna avsåg stämningsansökningens utformning (det vill säga stod i strid med RB 42:2).
Hur mycket kvarstår då av grundförutsättningen att målet skulle avgöras efter en koncentrerad huvudförhandling där allt skall tas upp och behandlas, om jag ändå skall upp på bordet med allting (inklusive juridisk argumentation) innan det ens har kommit in ett svaromål.
Sett i det här perspektivet är det kanske inte, trots allt, så mycket av en paradox att det är framför allt yngre domare (för att inte tala om diverse beredningsjurister) som har tendenser mot ett inkvisitoriskt agerande. Moderna reformer har återupplivat gamla tendenser – tendenser som de, som nu är äldre domare, under lång tid undertryckt, i enlighet med gällande rätt.
Det angivna syftet att förkorta handläggningstiden må vara lovvärt men hur mycket har förslagsställaren verkligen tänkt på de långsiktiga effekterna, hur rättegångarna går till resp hur de bör gå till?
Här kommer jag tillbaka till vad jag skrev i inledningen. Har beslutsfattarna verkligen satt sig in i de långsiktiga effekterna och är det effekter som är önskvärda? Har nuvarande Rättegångsbalkens reform av processrätt varit så dålig att det finns anledning att återgå till äldre tiders inkvisitoriska förfarande och skriftliga processordning?
[1] Begreppet inkvisitorisk hänför sig egentligen enbart till brottmålsrättegångar. Jag använder det här även för civilmål för att illustrera en grundläggande inställning om vem som skall vara drivande i en process.
