”Juristutbildningen skapar en professionell identitetskris – jurister blir lätt maktens redskap”

KRÖNIKA – av Håkan Hydén, professor emeritus i rättssociologi vid Lunds universitet

I varje ny generation av juriststudenter finns det alltid någon eller några som reagerar på juridikens snäva ramar. Nu senast läser jag i Dagens Juridik (2017-09-14)  ett inlägg av Josef Svantesson, jur stud vid Stockholms universitet.

Han ondgör sig över att juristutbildningen präglas av en slags pedagogisk fordism. Rättsområde efter rättsområde betas av utan att ”fördjupa studenternas kunskap som sådan, som företeelse i ett större sammanhang”.

De flesta jurister förstår nog symptomatiskt nog inte ens vad Svantesson menar. Och om de förstår vill de nog inte tillstå att deras utbildning skulle vara behäftad med svagheter. Vem vill det?

Det handlar om att kombinera juridiken (beslutsfattandet) och rättsreglerna med omvärldskunskap. Det är inte så mycket rättsfilosofi det handlar om – det är för abstrakt – utan kunskap om vilka samhällskrafter som juridiken är till för att tygla.

Kunskap om reglernas materiella innehåll är inte tillräckligt. Juristerna blir, vare sig de vill det eller inte, lätt till maktens redskap.

Jag tror inte, som Svantesson, att detta leder till en identitetskris hos enskilda nyutexaminerade jurister. De är säkert nöjda. Juristutbildning är trots allt en så kallad programutbildning med starka inslag av indoktrinering, något som förstärks genom grupptryck på konformitet.

Det handlar snarare om juridikens betydelse i samhället. Juristutbildingen skapar en slags professionell identitetskris som inte behöver upplevas som ett individuellt misslyckande. Juristen har svårt för att upprätthålla sin samhälleliga funktion av att värna om moral och etik, värden som inte tillgodoses spontant i vårt rationella samhälle byggt på teknik och ekonomi.

Det är inte svårt att hålla med Svantesson när han föreslår att de juridiska fakulteterna ska lära ut rättslig argumentation, istället för rättsliga svar, släppa fram dynamiken i rättens förändring och betona ideologin bakom juridiken.

Personligen skulle jag vilja lyfta fram behovet av att sätta in juridiken i sin samhälleliga kontext för att lära studenterna vilka krafter och motkrafter som formar användningen av juridiken i praktiken, någonting som inte motsägs av det som Svantesson efterfrågar.

Frågan är då vad som skulle krävas för en förändring och varför detta inte sker. Jag håller här med om att betoningen på inlärning av den materiella rätten måste och kan minskas. Jag tillhör dem som en gång i en oförstörd akademisk ungdom lade fram ett förslag om reformation av juristutbildning.

Förslaget gick ut på att istället för att mekaniskt beta av det materiella innehållet i rätten skulle man kunna koncentrera sig på att lära ut det principiella upplägget i respektive rättsområde och exemplifiera med några centrala stadganden med beaktande av skillnaderna i civilrätt, straffrätt, speciell förvaltningsrätt (som till stor del negligeras i juristutbildningen) allmän förvaltningsrätt, processrätt, folkrätt och internationell privaträtt.

Med den hastighet som kännetecknar rättsutvecklingen i dagens globala och digitala värld är ändå innehållet i den materiella rättens enskilda delar förändrat när det blir dags för studenten att som praktiker tillämpa de regler han en gång fått lära sig.

Därmed skulle man få plats med en breddning av utbildningen såväl i den riktning som Svantesson föreslår och som jag lyft fram i termer av ökad omvärldskunskap – det vill säga mer samhällsvetenskaplig teori och metod. Rättssociologi finns här som ett färdigt alternativ.

Det får närmast betraktas såväl som ett samhällsekonomiskt slöseri som ett civilisationsmisslyckande att detta inte utnyttjas.

Skälen till att dessa förändringar trots allt inte sker tror jag är flera. Ett starkt sådant är den teorilöshet som präglar juridiken som vetenskap, något som reproducerats av juristgeneration efter juristgeneration i en slags ond spiral. Går detta då inte att bryta?

Det skulle kräva att någon klok person i ansvarig ställning beslutade om förändring i denna riktning och som samtidigt hade förmågan att driva igenom beslutet. Och det är nog svårt att tänka sig kunna ske inom en enskild fakultet. Det är så mycket investerat i olika ämnen i form av timmar, tjänster och prestige att ingen vill släppa på sitt. Kort sagt det är av andra än sakliga skäl en kontroversiell fråga.

Som exempel kan hänvisas till att det då nyinrättade samhällsvetenskapliga ämnet rättssociologi redan 1977 blev ett obligatoriskt ämne i juristutbildningen med initialt fem veckors studier på heltid. Detta krympte emellertid till två veckor för att därefter helt försvinna från juristutbildningen i samband med att den centrala utbildningsplanen 1989 ersattes av lokala utbildningsplaner.

Det fanns då inte längre plats för rättsociologi i den dragkamp som uppstod mellan olika mer traditionella rättsområden. Det hindrar inte att många juriststudenter i Lund läser rättssociologi som valfritt ämne, något som jag själv gjorde en gång i tiden. Då får man åka till Lund. Du är välkommen!