Skip to content

"Politisk makt och fritt tänkande - juristutbildningen måste anpassas till vad verkligheten fordrar"

DEBATT - av Josef Svantesson, jur.stud. vid Stockholms universitet, tidigare vid Uppsala universitet

 

Vilken är juristens roll? Efter åtminstone tjugo år av akademisk diskussion om det ökade juridiska inslaget i det svenska samhället lyser verktygen för att hantera denna ökade makt alltjämt med sin frånvaro vid landets juristutbildningar. Detta leder till en identitetskris som nyexaminerade jurister får lära sig hantera på egen hand.

Samtidigt har åtskilliga åtgärder vidtagits för att öka graden av kritiskt tänkande vid de juridiska fakulteterna. Varför inte sammanföra dessa behov till ett gemensamt program för ökat aktörskap, självständigt tänkande och ökat mod hos framtidens juristkår?

För flertalet juriststudenter framstår säkerligen den påstått ökade ”juridifieringen” av det svenska samhället som något eftersträvansvärt. Det är något studenter förväntas göra något bra av.

Förhoppningen verkar vara att jurister som yrkesgrupp därmed säkerställs en fortsatt betydelsefull och inflytelserik roll.

Jag har inte för avsikt att här ifrågasätta detta. Vad jag däremot skulle önska diskuterades flitigare på landets universitet är vilken typ av jurister en sådan utveckling fordrar.

För mig är svaret på den frågan uppenbar: sådana jurister som förstår, att när de utövar sitt yrke, utövar de politisk makt - en makt de borde förhålla sig kritiska till, inte med förhoppningen om att propert och skötsamt kunna tillämpa gällande rätt, utan med insikten att de själva är aktörer med inflytande över människors liv.

Just politisk makt har alltid en motsättning, en konflikt, i dess centrum. Därför är det nedslående att konstatera att juristutbildningen alltjämt verkar präglas av sökandet efter konsensus, snarare än efter konflikt.

Att det är så har säkert sina historiska och praktiska förklaringar. En diskussion om rättspositivismen ligger dessvärre bortom det här inläggets omfång.

Men om vi ska ta den ökade juridifieringen av samhället på allvar, är en juristkår som utbildas i att tycka likadant i rättsliga angelägenheter ett problem. Inte i förhållande till vad som är gällande rätt, utan i förhållande till uppfattningen att gällande rätt på något sätt är slutet på historien, på diskussionen.

Tillåt mig att raljera en smula: Att juristutbildningarna i Sverige söker utbilda jurister bortom kunskap om gällande rätt, vad nu den anses vara, framstår för mig som student som inte mycket mer än en välmenande kliché.

Utbildningen präglas av en slags pedagogisk fordism; ett mekaniskt förhållningssätt som med få undantag betar av rättsområde efter rättsområde utan att avsiktligt fördjupa studenternas kunskap om juridiken som sådan, som företeelse i ett större sammanhang.

Bilden av den anonyme lagstiftaren dominerar fortfarande den pedagogiska förståelsen av rättens ursprung. Rättsdogmatikens tolkningsmetodik erbjuder knappt något verktyg för att hantera den dynamiska tolkning en ökad internationalisering ställer krav på.

Fortfarande är inbankandet av materiell rätt det förespråkade medlet för (full)god rättskännedom. Gapet mellan de lege lata och de lege ferenda är både vitt och brett. Finns det en pedagogisk idé bakom detta, är den allt annat än tydlig för studenterna.  

Utformningen av och gränserna för juridisk argumentation presenteras fortfarande som givna, snarare än möjliga att ifrågasätta och förbättra. Framför allt förväntas dessa plockas upp automatiskt genom rättsfallsanalyser och dylikt, snarare än att läras ut som principer och metoder för god rättslig argumentation.

Rättskälleläran är viktig, men den säger mig veterligen ingenting om hur rättslig argumentation bör bedrivas för att nå ett eftersträvat resultat.

Diskussions- och debattklimatet är fortfarande förstoppat, givet den allenarådande synen på rätten som given på förhand av rättskällorna, snarare än som en produkt av dess aktörers argumentation och hantverk i övrigt.

Kritiken känns säkert igen: det utbildas en ämbetsmannakår, förvisso en objektiv och duktig sådan, men inte självständigt agerande subjekt. Vill du vara det, får du vara det på fritiden, eller - paradoxalt nog - i arbetslivet.

Utöver i rollen som verktyg åt makten, oavsett om den finns i Regeringskansliet, på byrån eller i Bondeska palatset, borde juristen således presenteras som den agent hen ofta är.

Till skillnad från vad tidigare reformatörer av juristutbildningen hoppats, har inte ett ökat fokus på rättsfrågor i samhällsdebatten och det politiska livet lett till att juridikens politiska, tvistiga kärna tydliggjorts för studenterna.

På samtliga ovan nämnda områden finns enskilda kurser och lärare som gjort stora insatser för att adressera problemen - vad som saknas är ett generellt helhetsgrepp från fakulteterna.

Antingen vet inte fakulteterna hur de ska hantera kraven eller så anser de inte att min beskrivning av juridikens samhällspolitiska roll stämmer. Att det kanske räcker med läroböcker i kritiskt tänkande och fler case-seminarier för att tillgodose behovet.

Kanske anses en diskussion om rättens politiska dimension, och juristers behov av egna uppfattningar om hur denna bör se ut, vara för teoretisk; som hemmahörandes just på universiteten, i något obskyrt seminarierum.  

Det ironiska är att det i det praktiska arbetslivet fordras just ett sådant aktörsperspektiv som ett politiskt förhållningssätt till rätten automatiskt medför. Uppfattar du dig själv som ett agerande subjekt, med dina egna ståndpunkter och åsikter, men med kunskap om hur juridisk argumentation utformas, gynnas även din arbetsplats.

Om detta tycks råda så gott som enighet bland de praktiker jag interagerar med. För att inte tala om de akademiker som undervisar oss studenter. Deras åsikter, deras självständighet, som i normala fall präglar en stor del av deras forskningstillvaro, får i undervisningssammanhang ofta stå tillbaka för kursplaner där en viss mängd materiell rätt alltid ska hinnas korvstoppas innan eftermiddagskaffet.

Mot denna bakgrund föreslår jag ett par breda penseldrag för ett ökat aktörskap vid juristutbildningen, adresserade till lärosätenas respektive fakultetsnämnder:

  • Lär ut rättslig argumentation, istället för rättsliga svar.
  • Lyft osäkerheterna, dynamiken, ideologin och föränderligheten i rättsfrågorna.
  • Uppmuntra allmän debatt och individuella förhållningssätt till rättspolitiska och moraliska frågeställningar som aktualiseras av respektive rättsområde.
  • Öka inslaget av samtida rättspolitiska diskussioner i undervisningen; majoriteten av alla juriststudenter läser exempelvis Dagens Juridik – plocka upp de bollar som redan är i rullning.   
  • På längre sikt bör mängden materiell rätt under utbildningens inledande terminer minskas, till förmån för diskussion om rätten ur ett större samhälleligt sammanhang och metodundervisning. Vissa framsteg har gjorts, men mer behövs alltjämt.
  • Inkludera studenterna i diskussionen om juristutbildningens innehåll.

Historien är full av jurister som har förhållit sig självständigt ifrågasättande inför makten och själva använt sin makt till förtjänst för den vision om rättsstaten och rättspolitiken de stått upp för och försvarat. Vars roll inte har varit filtrets, utan sändarens.

Låt det vara ett rättesnöre för en förnyad diskussion om juristens roll och ansvar vid landets juristutbildningar.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt