DEBATT – av Mikael Karlsson, jur. stud
I en artikel i Dagens Juridik 2015-03-23 baserad på en intervju med justitiekanslern Anna Skarhed, som handlar om de skadestånd som årligen betalas ut för felaktiga frihetsberövanden, så säger hon bland annat:
”Om någon ska få ersättning av staten så är det ju inte som om pengarna kommer från himlen… pengarna är ju våra, allas våra pengar, och det handlar om att vi måste värdera och göra en bedömning hur vi ska fördela resurser som är gemensamma.”
Vidare säger hon:
”Om någon exempelvis har blivit illa behandlad av myndigheter så skulle jag tro att en bättre modell egentligen är att man exempelvis kan behöva hjälp med att få bostad eller om man har något med sjukvården att göra – att man får den hjälp man behöver, att man kanske behöver få terapi för att komma över något.”
Anna Skarheds unkna människosyn lyser igenom. Att försöka uppvigla de svenska skattebetalarna emot en så svag och utlämnad grupp som dem som suttit felaktigt eller oskyldigt frihetsberövade, de som blivit utsatta för statens övergrepp, är direkt motbjudande.
Att sedan försöka skuldbelägga dem av dessa som tar tillvara sina rättigheter att ansöka om ekonomisk upprättelse som giriga. Och som inte det vore nog, dessutom försöka få dem att skämmas på grund av sin ansökan, genom att tala om statens resurser på ett sätt som snarare får det att framstå som att de genom att tilldelas skadestånd indirekt stjäl av statens medel, är rent skamligt.
Att därefter ha mage att släta över statens övergrepp, genom att lägga skulden på den drabbade, genom att åtminstone underförstått hävda att denne snarare är i behov av psykiatrisk hjälp, och på sin höjd kan få ett bostadskontrakt är beklämmande.
Det finns ett begrepp som jag kallar krimfobi. Vilket inte bara innebär att någon har fobi för att utsättas för brott, utan också – eller kanske framför allt – en fobi mot kriminella personer och personer med kriminell bakgrund.
I begreppet ryms även personer som likställs med kriminella och personer som framställs som kriminella.
Jag tycker det är uppenbart att justitiekanslern felaktigt ser dem som ansöker om skadestånd som kriminella och att de därför på något sätt inte borde ha rätt till ekonomisk ersättning utan snarare behandling. Denna inställning gör henne till krimfob, varpå personer riskerar att drabbas av diskriminering, trakasserier eller negativa attityder.
Anna Skarhed skulle tack och lov aldrig komma undan med sådana (liknade eller motsvarande) uttalanden om hon hade varit exempelvis generaldirektör för Migrationsverket och uttalat sig om flyktingar.
Ett problem med hennes egen myndighet, utöver de allt för låga skadestånden, är den allt för långa handläggningstiden som torde strida mot förvaltningslagens krav om skyndsam handläggning och kan ses som ett sätt för myndigheten att diskriminera, eller rent av bestraffa, personer som suttit felaktigt eller oskyldigt frihetsberövade. De sökande behandlas därigenom som brottslingar snarare än som offer.
Detta är sådant som justitiekanslern borde arbeta med, istället för att lägga fokus åt fel håll.
