Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Inget skadestånd till 81-åring för placering i ungdomshem

Nyheter
Publicerad: 2019-11-22 10:31
Genrebild Foto: Peppe Arninge /TT

Talan anses preskriberad för en man som begär skadestånd av Stockholms stad för placering av honom som barn i ett ungdomshem på 1950-talet.
Enligt tingsrätten saknas stöd för att göra undantag från de allmänna preskriptionsreglerna när det gäller olaga frihetsberövanden.

Mannen som idag är 81 år intogs som 16-åring på Tranebergs ungdomshem genom åtgärd av en assistent. Han hade dessförinnan rymt hemifrån efter ett gräl i hemmet och påträffats av polis i en olåst källarlokal. Den 21 december 1954 fattade Barnavårdsnämnden ett beslut om omhändertagande av 16-åringen.

Begär 20 000

81-åringen begär 20 000 kronor i skadestånd av Stockholms stad. Han grundar kravet på att han under tiden den 7 april 1954 – 21 december 1954 har varit olagligt frihetsberövad. Frihetsberövandet har bestått i att nämnda assistent tog honom till Tranebergs ungdomshem den 7 april 1954. Åtgärden skedde utan stöd i ett lagenligt beslut och utan att någon socialutredning vidtogs, vilket var i strid med 1924 års barnavårdslag.

Den då 16-årige pojkens föräldrar hade inte några mellanhavanden med sociala eller rättsvårdande myndigheter. Det gjordes inte någon utredning innan han den 7 april 1954 intogs på Tranebergs ungdomshem. Assistenten motiverade endast beslutet med att det länge hade trasslat mellan pojken och hans adoptivföräldrar och att parterna behövdes skiljas åt.

”Är preskriberat”

Stockholms stad invänder bland annat att skadeståndsanspråket är preskriberat med hänsyn till att åberopade omständigheter rör perioden 7 april – 21 december 1954. Här åberopar 81-åringen NJA 2018 s. 103 som gällde felaktig avregistrering av medborgarskap där HD ansåg  att preskriptionsfristen inte för någon del av anspråket skulle börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande.

Staden säger dock att NJA 2018 s. 103 är inte tillämpligt i nu aktuellt fall. I vart fall börjar preskriptionstiden ändå inte att löpa senare än den 21 december 1954 när det påstådda olaga frihetsberövandet upphörde. Det är inte en sådan central och grundläggande rättighet som avses i rättsfallet.

Successiv preskription

Stockholms tingsrätt hänvisar till ett annat HD-avgörande; NJA 2018 s. 793 där domskälen har sin utgångspunkt i frihetsberövandet som sådant. 81-åringens talan bygger på att han har varit olagligt frihetsberövad under en viss period. Det finns därför skäl för att låta motsvarande regler om successiv preskription gälla även i detta fall, oaktat att mannens anspråk inte omfattas av frihetsberövandelagen. Detta innebär att preskriptionsfristen i 81-åringens fall, om det inte föreligger något tillämpligt undantag, ska anses ha börjat löpa kontinuerligt, dag för dag, under den tid som det påstådda frihetsberövandet har varat.

När det gäller NJA 2018 s. 103 pekar tingsrätten på att Högsta domstolen i det fallet ansåg att det fanns skäl att göra undantag från principen att preskriptionstiden vid skador som uppkommer fortlöpande börjar löpa successivt.

Preskriptionstiden skulle i stället börja löpa vid den tidpunkt då den felaktiga uppgiften korrigerades. Högsta domstolen konstaterade även att det är principiellt olämpligt att knyta preskriptionstidens början till utvecklingen av rätten i domstolspraxis (NJA 2018 s. 103 p. 19–20).

Saknas stöd

I NJA 2018 s. 793 som avgjordes efter NJA 2018 s. 103 har Högsta domstolen fastställt att ovan undantag gjordes till följd av de speciella förutsättningar som gällde just rätten till ersättning vid brott mot den bestämmelsen och att det inte kan anses tala för ett avsteg från gängse principer vid fastställande av när preskriptionsfristen ska inledas för fordringar enligt frihetsberövandelagen. Detta gäller särskilt som lagstiftaren beträffande frihetsberövandelagen tydligt har tagit ställning för en tillämpning av allmänna regler i preskriptionslagen (NJA 2018 s. 793 se p. 21).

Av lagstiftning och av praxis följer därmed att förutsättningarna för att göra undantag från de allmänna preskriptionsreglerna är mycket begränsade. Det undantag från preskriptionsreglerna som Högsta domstolen öppnar för i NJA 2018 s. 103 avser överträdelse av regler om medborgarskap. Vidare innebar domstolens beslut att preskriptionstiden skulle börja löpa vid den tidpunkt då den felaktiga uppgiften korrigerades, inte från ändring av domstolspraxis. Det finns inte stöd för att göra undantag från de allmänna preskriptionsreglerna när det gäller olaga frihetsberövanden. Inte heller lagstiftaren har ansett att speciella preskriptionsregler ska gälla för skadeståndsanspråk enligt Europakonventionen. Sammantaget innebär detta att 81-åringens anspråk ska anses preskriberat i sin helhet. (Blendow Lexnova)

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Mikael Kindbom
red@dagensjuridik.se