Mannen och kvinnan bodde ihop, men hade sedan länge slutat ha ett kärleksliv och hade nya relationer.
Trots det ansågs samboförhållandet ha upphört när de flyttade isär, varför begäran om bodelning gjorts inom ettårsfristen.
Nu ska Högsta domstolen pröva när ett samboförhållande ska anses ha upphört.
Den 54-åriga kvinnan yrkade att tingsrätten skulle fastställa hennes rätt att begära bodelning enligt sambolagen. Hon menade att hennes rätt inte prekluderats.
Kvinnan ansökte om bodelningsförrättare vid Luleå tingsrätt den 7 augusti 2018 och menade att samboförhållandet upphört i början av september 2017, när hon flyttade ut från den gemensamma bostaden och ändrade folkbokföringsadress.
Inget parförhållande
Den 56-årige mannen menade att bodelningsförrättaren korrekt utgått från att brytpunkten var den 14 januari 2017. Efter den dagen hade han och kvinnan inte något parförhållande och enligt sambolagen således inte ett samboförhållande.
Luleå tingsrätt konstaterade inledningsvis att enligt 2 § sambolagen upphör ett samboförhållande om samborna eller någon av dem ingår äktenskap, om de flyttar isär eller om någon av dem avlider. Frågan om tidpunkten för samboförhållandets upphörande får betydelse för bland annat frågan om när bodelning kan påkallas och när den senast ska begäras.
Tingsrätten noterade att man i praxis framhållit att samboförhållanden ska vara äktenskapsliknande och att sådana inte behöver motsvara ett idealäktenskap, vid bedömningen av om samboförhållandet upphört trots att parterna fortfarande bor tillsammans (jfr RH 1989:56). Det är endast när parternas avsikt strider mot de faktiska förhållandena som de tillmäts betydelse (jfr NJA 1994 s. 61, där fråga var om samboförhållandet kunde anses ha upphört när den ena parten inte bott i det gemensamma hemmet sedan en olycka). Det sätts alltså, enligt tingsrättens mening, relativt låga krav för när ett samboförhållande ska anses fortgå i sambolagens mening, när parterna inte har flyttat isär eller andra omständigheter enligt 2 § sambolagen inte är för handen.
Den part som påstod att ett samboförhållande upphört på annan grund än att de flyttat isär ansågs i Svea hovrätts avgörande av den 4 mars 2020 mål nr T 2446-19 behöva styrka de omständigheter som parten menade medfört att samboförhållandet upphört.
Flyttade isär
Enligt tingsrättens mening var inte annat visat än att 54-åringen måste anses ha varit bosatt i den bostad hon delat med 56-åringen fram till början av september 2017 då hon erhöll sin nya bostad. Eftersom parterna således flyttat isär först vid den tidpunkten, och då det genom de omständigheter mannen lagt fram i målet inte kan anses visat att det tydligt manifesterats utåt att parternas samboförhållande hade upphört tidigare, fann tingsrätten att samboförhållandet bör anses ha upphört i september 2017 då parterna flyttat isär.
Enligt hovrättens mening ger lagtext och förarbetsuttalanden tydligt uttryck för att parternas egen uppfattning inte ska tillmätas självständig betydelse vid bedömningen av om ett samboförhållande har upphört i de fall där parterna inte flyttat isär. Det förhållandet att parterna inför vänner och bekanta manifesterat att förhållandet upphört, trots att de alltjämt bor tillsammans, kan inte heller utgöra en sådan särpräglad undantagssituation som innebär att samboförhållandet ska anses ha upphört.
Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att samboförhållandet upphört först i och med att kvinnan flyttade ut från bostaden i september 2017.
Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd och ska pröva frågan när ett samboförhållande ska anses ha upphört. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall, juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
