Varken Kriminalvården eller tingsrätten ansåg att det fanns några hinder mot att erkänna och verkställa det tyska beslutet om omvandling av mannens tidigare utdömda påföljder till ett gemensamt fängelsestraff.
Högsta domstolen beslutar nu att tvinga fram en prövning i hovrätten, eftersom det saknas vägledande praxis kring fall som det aktuella.
Kriminalvården beslutade i juni 2021 att i Sverige erkänna och verkställa ett beslut från en tysk domstol. Beslutet rör en svensk man som i Tyskland i fyra olika mål dömts för en rad brott till åtta månaders fängelse respektive olika bötesstraff. Det avgörande som Kriminalvården valde att erkänna och verkställa är dock ett senare fattat beslut där den tyska domstolen omvandlat de tidigare påföljderna till ett fängelsestraff på ett år och fem månader.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Krav inte uppfyllda
Mannen hade gjort gällande att det fanns hinder mot att verkställa beslutet, eftersom det inte framgick att villkoren i artikel 9.1 i rådets rambeslut 2008/909/RIF. Beslutet hade fattats i mannens utevaro och skulle ha skickats till honom med mottagningsbekräftelse. Detta innebar dock enligt mannen inte att kraven i rambeslutet var uppfyllda.
Kriminalvården ansåg dock att förutsättningarna för att erkänna och verkställa beslutet var uppfyllda och att verkställighetshinder saknades.
Göteborgs tingsrätt beslutade senare att avslå mannens överklagande dit.
Domstolen konstaterade att en dom om frihetsberövande påföljder inte får erkännas och verkställas i Sverige om den dömde inte varit personligen närvarande och det dessutom inte har bekräftats från behörig myndighet i den utfärdande staten att kraven i artikel 9.1 varit uppfyllda.
Inget hinder
Behörig tysk myndighet har dock i mannens fall ställt ut ett sådant intyg och angett att kraven i artikeln varit uppfyllda både vid handläggningen av brottmålsdomarna mot mannen och vid straffbeslutet. Tingsrätten ansåg därför inte att det förelåg något sådant hinder som anges i 3 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU.
Mannen överklagade men Hovrätten för Västra Sverige beslutade att inte meddela prövningstillstånd i målet.
Högsta domstolen, HD, ändrar nu underinstansens beslut och meddelar prövningstillstånd i hovrätten.
”I målet uppkommer frågan om tillämpningen av 3 kap. 4 § 7 lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen på ett beslut att omvandla påföljder i tidigare domar till en gemensam påföljd”, konstaterar HD.
Saknas vägledning
Det saknas tillräcklig vägledning kring hur bestämmelsen ska tillämpas i ett sådant fall och är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagande prövas av högre rätt, slår domstolen fast. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
