Den finska staten gjorde inte tillräckligt när polisen, trots misstankar, inte omhändertog det vapen som en 22-årig man en kort tid senare kom att använda vid skolskjutningen i Kauhajoki 2008, där nio elever och en lärare dödades.
Det konstaterar Europadomstolen.
Finska staten har därmed överträtt EKMR artikel 2 – rätten till liv och de anhöriga har därför rätt till skadestånd.
År 2008 dödades nio elever och en lärare i en skolskjutning i den finska staden Kauhajoki. Den 22-årige gärningsmannen – Matti Juhani Saar – tog livet av sig i samband med skjutningen.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
”Fanns inte skäl att ta vapnen”
Gärningsmannen hade erhållit vapenlicens bara några månader innan skolskjutningen. Dagen innan attacken hade han dessutom förhörts av en kriminalinspektör för att avgöra om mannen utgjorde hot mot samhället. Inspektören beslutade att 22-åringen inte gjorde det och att det därför inte fanns skäl att ta ifrån honom hans vapen.
Finsk domstol dömde senare kriminalinspektören för grovt tjänstefel för att inte ha uppmärksammat 22-åringens farlighet. Bland annat hade mannen hyllat skolskjutningen vid Columbine High School i USA år 1999.
Med stöd av EKMR artikel 2 rörande rätten till liv, klagade nitton av de nio elevernas anhöriga klagade vid Europadomstolen och menade bland annat att den finska staten brustit i sin plikt att skydda sina finska medborgare. Sökandena framhävde riskerna med vapeninnehav i förhållande till rätten till liv samt medlemsstaters skyldighet att vidta åtgärder för att säkerställa allmänhetens säkerhet.
Inte brister i lagstiftningen
Domstolen bedömer emellertid att det inte funnits några brister i den då gällande finländska lagstiftningen rörande säkerställandet av medborgarnas rätt till liv i det avseendet.
Europadomstolen anslöt sig också till den inhemska domstolens slutsatser om att det i fallet inte funnits en verklig och omedelbar risk som riktades av gärningsmannen mot särskilda individer, som polisen hade eller borde ha känt till innan skjutningen.
Undersökningsplikt
Avseende frågan om den finska staten hade uppfyllt sin undersökningsplikt gällande mannens vapeninnehav, som ett led i att skydda allmänheten, gör domstolen följande bedömning.
Den finska polisen hade uppmärksammats på de inlägg som gärningsmannen gjort på internet vilka hade väckt polisens misstanke om huruvida mannen var lämplig att inneha vapen. Polisen intervjuade mannen men omhändertog inte den pistol som senare användes vid skolskjutningen.
Den avgörande frågan var huruvida de finska myndigheterna – i det aktuella fallet – vidtagit åtgärder som skäligen kan förväntas för att så långt möjligt undvika fara för rätten till liv.
Möjligheten fanns
Polisens hade haft möjligheten att – som en försiktighetsåtgärd – omhänderta gärningsmannens vapen i samband med att misstankar om mannens lämplighet att bära vapen uppstått. Den finska överrätten noterade dessutom att kraven för att omhänderta vapen i avvaktan på en slutlig lämplighetsprövning är lågt ställda i finsk rätt.
Europadomstolen finner därför att det hade varit en rimlig åtgärd från polisens sida att omhänderta gärningsmannens vapen, givet de misstankar som fanns mot honom innan skolskjutningen.
Brott mot mänskligheten
I ljuset av den förhöjda risken som finns inbyggt i själva innehavet av ett vapen och det hot som en felanvändning av ett vapen utgör mot rätten till liv, konstaterar alltså domstolen att myndigheterna inte gjort tillräckligt i förevarande fall. Den finska staten har därmed gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten enligt EKMR artikel 2.
De anhöriga tillerkänns 30 000 euro var i skadestånd. En av de sökande får dessutom 31 571 euro plus ränta för den förmögenhetsskada hans mammas – den avlidne läraren – död inneburit. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
