Dags att tänka om innan den organiserade brottsligheten vinner
KRÖNIKA – Louise Brown, antikorruptionsexpert på FCG
Vem vinner?
I juli träder en ny lag i kraft som ger kommunerna ansvar för brottsförebyggande arbete. Enligt förslaget (Prop. 2022/23:43) ska kommunerna ta fram en lägesbild över brottsligheten i kommunen, ta ställning till behov och plan för åtgärder. Kommunerna ska också ta visst ansvar för att samordna det lokala brottsförebyggande arbetet och inrätta en samordningsfunktion.
Jag har två frågor. För det första, behövs mer lagstiftning? För det andra, vad har all samverkan och samordning mot organiserad brottslighet resulterat i så här långt? Möjligen kan svaret på den andra frågan påverka den första. Det vill säga, att all samverkan och alla dialoger pekar på att lagändring behövs.
Under en tid har retoriken om ”systemhotande” brottslighet hörts allt högre. Det sägs att osunda aktörer tränger bort sjyssta bolag, att delar av branscher kontrolleras av brottssyndikat. Den 21 februari presenteras en rapport beställd av Svenskt Näringsliv just på temat arbetsmarknadskriminalitet. Fokus är på företag som brottsverktyg och arbetsmarknadskriminalitetens koppling till organiserad brottslighet. Rapporten belyser bland annat brister i lagstiftningen och brister i samordningen utifrån uppdrag och regleringsbrev.
Såsom utvecklingen sett ut de senaste åren kan man generellt dra slutsatsen att ekonomisk brottslighet anses vara ett växande problem. Modus och infiltration i allt fler sektorer, hot och rädsla för den egna säkerheten eller karriären, inom offentlig förvaltning eller till och med politiken. Risken att upptäckas eller lagföras är ytterst marginell, så till den grad att medvetenheten om detta i sig påverkar samhällsmoralen i stort. Färre ser anledning att göra rätt för sig. En brytpunkt är när funktioner i samhällsbärande myndigheter sätts ur spel på grund av just påryckningar och rädsla. Det blir en negativ spiral.
Jag vill inte föregå Svenskt Näringslivs mycket viktiga rapport, läs den, eller ta del av det bandade seminariet efter den 21 februari. Min utgångspunkt, då jag fått möjligheten att läsa rapporten redan nu, är reflektioner jag gjort under min tid som forskningskorrespondent gällande korruption i Sverige till EU-kommissionen. I uppdraget ingick att rapportera om initiativ och samverkansprojekt mot korruption men också penningtvätt. Åren har gått och jag har fortsatt följa utvecklingen på nära och aktivt håll. Rapporten är ytterst välkommen då den analyserar de insatser som gjorts, syften och utfall. Ett genomgående tema är att samverkan är omfattande i termer av både mängden initiativ och antalet involverade myndigheter. Ett annat genomgående tema är bristen på granskning och kontroll, det vill säga det faktiska preventiva och mitigerande arbetet.
Att uppnå resultat i termer av att effektivt mitigera risker borde vara en fråga om ren självbevarelsedrift. Men så är det kanske inte. Det nya lagförslaget pekar på att det alltså krävs lagkrav för att skapa incitament. Enligt Internationella Valutafondens (IMF) siffror, utgör den ”grå sektorn” 20% av Sveriges BNP. Ja du läste rätt. Siffran är från 2016. Tänk sedan på senaste tidens larmrapporter om välfärdsbrottslighet, bedrägerier och arbetsmarknadskriminalitet, olika forskningsrapporter om hur företag används som brottsverktyg för att bedriva verksamhet och för att tvätta pengar. Jag tror inte att IMFs siffra är lägre idag.
Så till lagförslaget. En framtida kommunal samordningsfunktion ska enligt detta ”säkerställa att information om brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet i kommunen sprids till invånare och andra som kan ha intresse av den”. Ett flertal remissinstanser, däribland Brottsförebyggande rådet och Sveriges advokatsamfund, anser att avsaknaden av en definition av begreppet brottsförebyggande arbete bl.a. kan medföra att lagstiftningen blir ineffektiv.
Om krav på resultat inom ramarna för existerande lagstiftning ställdes, vore kanske ytterligare lagförslag överflödiga. Det man i synnerhet kan fundera över är ansatsen i lagförslaget: ta fram lägesbild, ta ställning till behov och plan, äga ett visst ansvar för att samordna, samt samordningsfunktion.
Lagförslaget tycks fokusera på fysiska individer, gängkriminella och sociala samhällsfunktioner i det förebyggande arbetet, mer så än organiserad brottslighet och företag som brottsverktyg, detta trots att gängkriminella verkar i symbios med och genom organiserad multikriminalitet.
Det tycks som om en av de känsligaste sakerna som man i Sverige kan göra, eller utsätta sig själv för, tydligen är att utvärdera och analysera resultat samt följa upp. Eller till och med ifrågasätta överhuvudtaget. Ingen vill bli kritiserad, de allra flesta vill bara göra rätt. Men kritik måste också förstås som avgörande för framsteg, kritiskt och konstruktivt tänkande. Möten, dialogen och informationsspridning är självklart viktigt för att skapa en samsyn för agerande. Förslaget är otidsenligt i ett läge där helt andra ansatser och åtgärder behövs. Det finns inga enkla snabba lösningar. Men vem är betjänt av ytterligare år av samma metoder som hittills gett begränsade resultat, oaktat förankringsbehov i en svensk kulturell kontext? Jag saknar agerandet. Jag saknar också insikten av vikten av att granska och utvärdera.
Privat sektor är ofta snabbare än offentlig sektor på att ta fram lösningar. Det har sagts tidigare, men blir i tsunamin av samordningsansatser än mer uppenbart – Tänk om samma krav på riskbedömning, riskklassificering, kundkännedom, kontroll och uppföljning ställdes i offentlig upphandling och projekt som gäller för finansiella institut? Vad skulle ske om man granskar? I min förra krönika skrev jag om arbetet med att granska fakturor och oegentligheter som startats i Region Stockholm. Resultatet är tydligt. Det finns stora pengar att spara och många infekterade, dysfunktionella förfaranden som behöver förbättras.
Det är dags att tänka om. Vinsterna med samordingsinflationen är begränsade, förutom att fler kommunala samordningsjobb skapas. Under tiden, i en parallell verklighet, är det någon annan som vinner. Den organiserade brottsligheten.
