Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Bevisvärdering och statistik – kommentar till en kommentar”

Nyheter
Publicerad: 2020-02-06 14:05

SLUTREPLIK – av Ulf Lundqvist, docent i processrätt samt konsult i internationell och komparativ rätt

I svaret på min replik anförs att det i repliken förekommer missuppfattningar, vilka i svaret sägs bero av att den bakomliggande artikeln om bevisvärdering inte har fått en tillräckligt tydlig avfattning. Det ankommer emellertid inte på läsaren att fylla ut hål i texten med egna spekulationer — oklarheter och ofullständigheter går alltid på avsändarens risk. Det är ingen missuppfattning att påpeka brister i källhantering, utgångspunkter för slutsatser och deras bärighet.

Även en debattartikel måste utstå och tåla ett hederligt tryckprov, särskilt som en myndighetsperson i en hög befattning uttalar sig tillsammans med en erfaren vetenskapsman på området. Artikeln är rikligt försedd med ekvationer, tabeller och staplar, vilka främjar ett sken av saklighet, objektivitet och noggrannhet i arbetet. Artikeln kan givet påtalade allvarliga brister i densamma inte stå oemotsagd.

Värt notera är att svaret på repliken inte tillbakavisar principen om att skilja mellan bevisvärdering och statistik vid handläggningen av målet och dess avgörande, inte heller vikten av att beakta gällande rätt och forskningsläget på området för att rätt undersöka och bedöma villkoren för att i svensk rätt (inte amerikansk eller annan rättsordning med jurysystem) kunna föreslå en ny modell för juridisk bevisvärdering utan att då åsidosätta grunderna för rättsstaten och kränka rätten till en laga och rättvis rättegång. Konsekvensen av matematiska bevis att förfarandets tyngdpunkt flyttas i riktningen bort från rättegången till åklagaren och förundersökningen förbigås med tystnad.

Faran med statistiska bevis är vidare att kriterierna för urvalet av de spår som ska forma och ingå i referensgruppen kan vara vaga eller rent av godtyckliga, eftersom det saknas metaprinciper för det. Det finns såvitt känt ingen enhetlig internationell standard att tillämpa på tekniska spår överlag. Avsaknaden av övergripande etiska och rättsliga normer för hur analysens villkor ska formas och fyllas med substans knyter an till en metodologisk mångfald och skilda standarder med åtföljande osäkerhet i resultatet. Hur definieras den relevanta referensgruppen för att bestämma och värdera ett spår på brottsplatsen från ett bildäck: är det bilar i samma bostadsområde, kommun eller land som ingår, och ska även besökande turisters bilar ingå i den gruppen? Vilken princip avgör den saken? Än svårare blir det med biologiska nycklar eller biometri om ärrbildning, tatueringar, med mera.

Faran med statistiska bevis är härtill att en persons antagna tillhörighet till referensgruppen karaktär eller tillvägagångssätt medför inte bara teoretiskt utan även reellt sett en bevisverkan till nackdel för honom eller henne (guilt by association), trots avsaknad av kausalt bevis som binder till brottet. Denna automatiserade inklusion i skuld utgör incitament för att bevisa egen oskuld och yttra sig över misstanken. Rätten kränks för den misstänkte att inte behöva berika utredning och utöva den utan att fördenskull lida några nackdelar (jfr förbudet mot reformatio in peius). Statistiska bevis står således i viss konflikt med oskyldighetspresumtionen.

Faran med statistiska bevis är också att metoder har utvecklats i polisarbetet där en person bearbetas för att slutligen bli en karaktär som är villig att begå brott eller matchar en referensgrupp (JO:s beslut 2011-11-28, Dnr 0731-2010 och 3652-2010).

Faran med statistiska bevis är det tongivande kollektiva perspektivet. Kollektivet i referensgruppen bestämmer skuld där svensk rätt på brottmålsområdet i stället formas av ett starkt skydd för individens rättigheter mot en godtycklig och maktfullkomlig stat. Europadomstolen varnar för ett etniskt och kollektivt straffansvar och den stigmatisering som följer på att spara DNA-bevis efter frikännande dom i register där misstänkta finns redovisade. Finns den frikändes spår med i misstankeregistret anses artikel 6(2) i Europakonventionen kränkt (S and Marper v. United Kingdom, 4 December 2008).

Åsidosättandet av envars likhet inför lagen och rätten till icke-diskriminering kan beroende på omständigheterna i förlängningen aktualisera en tillämpning av regler om förföljelse på grunder som är diskriminerande och ansvar för brott mot mänskligheten. Enligt svensk och internationell rätt är straffansvaret personligt och individuellt, inte kollektivt. Tillhörighet till en grupp i samhället kan inte i
sig grunda slutsatser om en persons benägenhet att begå brott eller utgöra bevis för skuld till brott — det är en mycket farlig väg att slå in på där det kan förmodas att minoriteter skulle exponeras mot risken för osakliga attacker (om kränkningar av artikel 6 vid uttalande från någon i offentlig ställning om skuld sedan frikännande dom meddelats, se Europadomstolens avgörande i t.ex. fallet Bères and Others v. Hungary (2017), Vella v. Malta (2014), Allen v. United Kingdom (2013), Geerings v. The Netherlands (2007) och Sekanina v. Austria (1993).

Med tanke på internationella brott förtjänar det erinras om vad justitieutskottet anförde om betydelsen av rättspraxis och rättsgrundsatser antagna av den Internationella brottmålsdomstolen. Utskottet uttalade i 2014 års ärende om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (2013/14:JuU10 s. 17) att dessa ska beaktas genom fördragskonform tolkning, och ställde sig därmed bakom regeringens ståndpunkt i frågan. Hur statistiska bevis har prövats, om alls, vid ICC är obekant. I sammanhanget får hänvisas till en tidigare artikel av mig i Dagens Juridik (2014-11-28) om att tillämpa svensk rätt genom en internationell ”lins” för att undvika att den tilltalade får en sämre ställning vid en rättegång här i landet jämfört med om åtalet hade prövats vid ICC.

I svaret på min replik finns i slutet uppräknat ett antal nya källor som påstås ge skäl för artikeln. Det visar att texten bort överarbetas innan den gavs in för publicering.

Det är avslutningsvis alldeles för mycket lösa trådar i artikeln om en ny metod för bevisvärdering. Vad som påstås saknas det källor och bevis för, vilket medför att de slutsatser som dras inte kan betecknas som giltiga.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se