”Både domar och beslut ska motiveras – då bryter domstolarna mot Europakonventionen”

KOMMENTAR – av advokaten Jan Södergren

En viktig beståndsdel i rättssäkerhetspaketet i artikel 6 om rätten till rättvis rättegång i Europakonventionen är – som säkerligen är bekant – krav på tillräckligt tydliga dom- och beslutsskäl.

Kravet gäller inte enbart domar utan även beslut av processuell karaktär och andra beslut som tas i samband med rättsprocessen[1].

Nedan kommer bland annat att behandlas den brist på motiveringar som inte sällan förekommer i beslut om tvångsmedel – särskilt häktningsbeslut. Det kan inte råda någon tvekan om att artikel 6 är tillämplig också på häktningsförfaranden (under det så kallade criminal head). Jag kommer också ta upp en del andra situationer där skäl inte sällan brister.

Kravet på skäl i rättegångsbalken regleras som bekant i RB 17 kap 7 § för tvistemål och RB 30 kap 5 § vad gäller brottmål, när det gäller domar. Enlig svensk rätt skiljer sig kraven åt beroende på om det är fråga om dom, slutligt beslut och beslut som inte är slutliga.

Slutliga beslut kräver skäl ”om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet[2]”. Ett beslut som inte är slutligt ”skall i den utsträckning det behövs ange de skäl som det grundas på”.

Europadomstolen gör ingen sådan distinktion mellan domar och beslut. Det är oklart om det finns någon saklig skillnad i svensk rätt mellan slutliga och icke slutliga beslut. Den svenska domaren synes dock ha ett icke oansenligt skönsmässigt utrymme om beslutskäl ska anges och i så fall hur omfattande och detaljerade de ska vara.

Syftena bakom krav på skäl är ungefärligen desamma enligt svensk rätt och konventionsrätten, åtminstone på papperet. De är i huvudsak att säkra den offentliga kontrollen över rättstillämpningen och därmed förtroendet för rättsväsendet. Skäl är naturligtvis också nödvändiga avseende avgöranden som går att överklaga.

I det senare ligger ju också processekonomiska aspekter. Part blir givetvis mindre benägen att överklaga om klara, tydliga och logiska skäl för avgörandet har angetts.

Gemensamt för de båda ordningarna är också att kravet på skäl gäller såväl bevisvärdering som rättsliga kvalifikationer.

Också omfånget på kravet har likheter. Europadomstolen uttalar ofta att det inte krävs detaljerade svar på samtliga argument som framförs av parterna samt att omfånget i stor utsträckning beror på den konkreta situationen. Detsamma lär gälla enligt rättegångsbalken.

Kravet är förvisso inte absolut. Men om en part objektivt inte – det vill säga inte ens med hjälp av en expert – har möjlighet att utröna huruvida domstolen har förbisett eller avvisat ett argument eller hur den resonerat, föreligger det enligt stadgad konventionspraxis en överträdelse av kravet[3].

Det motsatta gäller om experten med stöd av domskälen, kanske i kombination med reciten, kan dra slutsatser om hur domstolen har resonerat även om det inte framgår explicit.

Ett minimikrav på innehållet bör vara att en expert kan förstå varför den som författar avgörandet har kommit till den givna slutsatsen – inte enbart att slutsatsen har dragits.

Enligt min erfarenhet uppfyller svenska domstolar kravet i den övervägande majoriteten av domar, men det finns naturligtvis undantag[4].

Ett krav som emellertid Europadomstolen har tryckt på, men som inte synes finnas med i den svenska diskussionen, är att det inte är tillräckligt att enbart återge lagtexten. I exempelvis Alija mot Grekland och Dimitrellos mot Grekland[5], begärde klagandena skadestånd på grund av att de först suttit häktade och därefter blivit slutligt frikända.

Europadomstolen konstaterade att det enda skäl som domstolarna angett till stöd för sina beslut att vägra ersättning inte var annat än ett återgivande av lagens ord. Det fanns således ingen verklig motivering till varför Alija och Dimitrellos inte ansetts ha rätt till skadestånd, vilket utgjorde en överträdelse av artikel 6.

Det är härvid av intresse att peka på att svenska domstolar nästan aldrig, i egentlig mening, motiverar beslut om tvångsåtgärder såsom exempelvis häktningar. Oftast konstaterar domstolarna enbart att det föreligger skälig misstanke eller sannolika skäl, att det föreligger någon eller några särskilda häktningsgrunder och att häktning är proportionerlig, utan att en expert utifrån beslutsskälen kan tala om varför.

Då föreligger inga verkliga skäl utan sättet att formulera utgör just en naken uppräkning av lagens bokstav.

Med en vid tolkning av rättegångsbalkens regler om motiveringskyldigheten i icke slutliga beslut, kan detta förfaringssätt vara rättsenligt enligt intern svensk rätt. För mig är det emellertid uppenbart att sådana skäl inte håller måttet i konventionsrättsligt hänseende – särskilt inte vid sådana ingripande åtgärder som häktningar[6]. Till illustration ska här nämnas ett exempel (ur egen fatabur).

Det förelåg i ett fall förvisso en åtminstone abstrakt flyktfara, eftersom den misstänkte svenske medborgaren hade fast bostad och var relativt nyanställd på ett företag i London. Den misstänkte riskerade förlora sitt eftertraktade arbete även vid en relativt kortvarig häktning. Det fanns emellertid möjligheter att arbeta på distans från föräldrahemmet.

Försvaret argumenterade naturligtvis för att en häktning under sådana förhållanden vore oproportionerlig och att ett reseförbud skulle vara en mindre ingripande åtgärd, med vilket det allmänna uppnådde samma resultat.

Enligt såväl den inhemska som konventionsrättsliga proportionalitetsprincipen ska i så fall den för den enskilde minst ingripande åtgärden vidtas (jfr. exempelvis NJA 2018 s 753). Det bör tilläggas att den misstänkte var en eljest skötsam så kallad duktig flicka som naivt mottagit en i privatekonomiskt hänseende icke oansenlig summa pengar från sin mindre skötsamma bror. Pengarna misstänktes komma från brottslig verksamhet (penningtvätt).

Tingsrätten biföll häktningen. Beslutsmotiveringen bestod enbart i en upprepning av rekvisiten för häktning i RB 24 kap 1 § samt konklusionen att det förelåg flyktfara och att häktningen var proportionerlig, det vill säga i praktiken enbart ett naket återgivande av lagens bokstav.  

Bristen i motiveringen utgjorde enligt min bestämda mening en överträdelse av motiveringsskyldigheten enligt artikel 6. Frågan huruvida häktningsbeslutet var befogat i det konkreta fallet är en annan sak. Bristen på beslutsskäl gör att den diskussionen inte ens kan föras och kontrolleras utifrån.

Bristande motivering i domar är som angivits ovan långt ifrån lika frekventa som i beslut om tvångsåtgärder. Men det förekommer.

Det går att observera att i mål där det anförs överträdelser av rättigheter i konventionen på det nationella planet, domstolar ofta konkluderar att ”det kan inte heller anses utgöra en överträdelse av någon rättighet i den s.k. Europakonventionen”, utan att läsaren får den minsta ledtråden om varför så är fallet.

Detta utgör enligt mig en variant av att enbart återge lagens bokstav. Det utgör inte några egentliga domskäl.

Jag kan här återge ett exempel (också ur egen fatabur) som förekom i ett numera relativt ålderstiget HD avgörande (NJA 1998 s 817).

Den norska sälfångstinspektören som i slutet av 1980-talet filmade och rapporterade om hur den norska sälfångsten utövades samt publicerade filmen i bland annat TV4 och i Avisen Tromsø, blev fälld i norsk byrett för förtal av säljägarna. Det utdömdes ett högt skadestånd.

Inspektören ”flydde” till Sverige, men de skadeståndberättigade följde efter och vände sig till svensk kronofogde för verkställighet[7]. Via Vänersborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige hamnade målet i HD.

Inspektören hävdade att den norska domen stred mot hans yttrandefrihet i artikel 10 i konventionen. HD hade först – efter att Hovrätten funnit ”att det inte ankommer på svensk domstol att i en verkställighetsfråga pröva förenligheten av en utländsk dom med Europakonventionen – att besvara frågan om det enligt Europakonventionen åligger svenska myndigheter att i ett verkställighetsärende ändå pröva det.

HD fann att så måste ske, men att en sådan prövning – under anförande av diverse skäl – normalt inte kan bli särskilt ingående. ”Skulle det” fortsatte HD ”emellertid, t ex genom påpekanden från en part, komma fram någon omständighet som gör att det kan sättas i fråga om domen uppfyller konventionens krav, måste granskningen vara mer ingående.”

Eftersom Inspektören hade åberopat en mängd konkretiserade påståenden om att den norska domen var oproportionerlig i ett yttrandefrihetsperspektiv på en rad punkter[8], skulle HD därefter pröva proportionaliteten.

HD inledde korrekt med att redogöra för hur en sådan prövning måste ske enligt Europadomstolens praxis – det vill säga återgav ”lagens ord” eller rättsliga kvalificeringar.

Enligt mig gick HD inte in i sak, bortsett från att hänföra sig till lätt konstaterade och ostridiga fakta. Inspektören hade bland annat hävdat att byretten hade ålagt honom ett beviskrav som i praktiken var omöjligt att uppfylla med hänvisning till en rad märkliga och motsägelsefulla uttalanden i domen.

Framförallt hävdade han att den egentliga bevisvärderingen hade skett i en norsk offentlig utredning (NOU) som publicerades före förtalsdomen. NOU:n uttalade att Inspektören for med osanning på i stort sett varje punkt – det vill säga i praktiken att han gjort sig skyldig till förtal.

Med referenser till Europadomstolens praxis hävdade Inspektören att detta stred mot proportionalitetskravet under yttrandefriheten, vilket också framfördes såväl skriftligen som muntligen i HD[9]. HD nämnde inte NOU:n med ett ord i sina domskäl. Jag menar att denna brist inte uppfyllde kraven på domskäl i artikel 6. Invändningarna var definitivt beaktansvärda.

Jag tror emellertid inte att domskälen hade varit så ihåliga om målet hade prövats av HD idag, med beaktande av rättsutvecklingen i HD under 2000-talet, särskilt inte efter NJA 2018 s 753. Detta avgörande slår fast att en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen måste göras och få genomslag i varje enskilt fall samt att detta gäller på en rad olika rättsområden[10].

Men sådana nakna återgivanden som angivits ovan – ”kan inte heller anses…” eller återgivanden enbart av lagens bokstav, är inte ovanliga i underrätternas domar även idag. Så bör det inte vara.