Mark- och miljööverdomstolen anser att en ändring av ett servitut som innebär att den härskande fastigheten ges rätt att anlägga väg för biltrafik på den tjänande fastigheten ökar servitutsbelastningen i ”nämnvärd mån”.
Den yrkade ändringen strider därför mot fastighetsbildningslagen.
En fastighet bildades år 1969 genom avstyckning. I samband med avstyckningen bildades ett servitut som bland annat gav den avstyckade fastigheten rätt att använda en väg på ett visst sätt på stamfastigheten.
Fastighetsägarna till den avstyckade fastigheten ansökte år 2018 om fastighetsbestämning. De yrkade att servitutet skulle fastighetsbestämmas. Om detta inte var möjligt yrkade de att ett nytt servitut skulle bildas med rätt att anlägga bilväg på viss sträcka inom stamfastigheten. Lantmäteriet ändrade servitutet genom att utövningsområdet flyttades. Vidare utökades befogenheterna i servitutet på så sätt att sökandena gavs rätt att anlägga en väg för fordonstrafik.
Stamfastighetens ägare överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen i Vänersborg, som upphävde beslutet.
Aldrig funnits
Domstolen ansåg att det aldrig funnits en väg på stamfastigheten som var framkomlig med bil. Frågan var därför om det gällande servitutet kunde ändras till att avse bilväg. Det följer av 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen, FBL, att ett servitut inte får ökas i nämnvärd mån. Enligt 7 kap. 4 § FBL får ett servitut ändras bland annat om ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst. Vidare förutsätts att ändringen skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.
Frågan var alltså om behovet av att kunna köra bil fram till den avstyckade fastigheten kunde sägas innebära att ändrade förhållanden inträtt. Domstolen konstaterade i denna del att bilar var vanligt förekommande år 1969, det vill säga när servitutet bildades. Bilanvändningen hade visserligen ökat sedan dess men inte till den grad att det skulle jämställas med ändrade förhållanden i FBL:s mening. Domstolen fann även att den yrkade ändringen inte rymdes inom 7 kap. 3 § FBL.
Sammantaget ansåg rätten att Lantmäteriets beslut stred mot både 7 kap. 3 och 4 §§ FBL. Det skulle därför upphävas. Vidare ansågs fastighetsbestämningen ha vissa formella brister. Lantmäteriet hade endast bestämt läget av servitutet men inte vilka skyldigheter det innehöll. Vidare hade parterna inte fått möjlighet att bemöta och lägga fram den utredningen de velat åberopa. Fastighetsbestämningen ska därför återförvisas.
Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, gör samma bedömning som underinstansen.
Formella brister
I likhet med mark- och miljödomstolen anser MÖD att det inte är visat att den aktuella sträckan varit framkomlig med bil. Servitutet innefattar heller inte någon rätt att anlägga väg.
När det gäller ”nämnvärd mån” enligt 7 kap. 3 § FBL anser domstolen att ordalydelsen talar för att även relativt små förändringar i belastningen är otillåtna. Enligt MÖD går den yrkade ändringen utöver vad bestämmelsen medger. Det saknar därför betydelse om ändrade förhållanden enligt 7 kap. 4 § har inträtt.
MÖD gör även samma bedömning som underinstansen beträffande de formella brister som Lantmäteriets beslut är behäftat med. Målet ska därför återförvisas i de överklagade delarna. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
