Dagens Juridik berättade nyligen (Dagens Juridik 2015-04-13) om att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden riktade skarp kritik mot åklagarkammaren i Karlstad när det gällde deras sätt att hantera hemliga tvångsmedel på. Åklagaren hänvisade då till att det som hade inträffat skulle vara polisens ansvar – vilket SIN avfärdade.
I ett annat beslut handlar det om åklagarkammaren i Luleå, där åklagarnas hantering av underrättelser till enskilda ”i många avseenden varit undermålig” enligt SIN.
Det handlar alltså om fall då en person som utsatts för någon form av övervakning i efterhand har haft rätt att få veta att så har skett.
I flera fall har prövningen av om en enskild bör få reda på att hen har övervakats skett för sent. Till exempel dröjde det i ett fall mer än ett och ett halvt år efter det att förundersökningen avslutats innan åklagaren beslutade i frågan.
Nämnden skriver:
”Den ansvarige åklagaren har uppgett att dröjsmålen beror på att dåvarande Polismyndigheten i Luleå ändrade sina rutiner. De ändrade rutinerna innebar att åklagarkammaren inte längre per automatik försågs med underlag för prövningen. Nämnden ser allvarligt på att föreskriven frist för prövning av underrättelseskyldigheten inte har följts.”
Den misstänkte var ”mycket skör”
I ett annat fall handlar det om ett telefonnummer som övervakades i tre månader för att utreda vem som kunde misstänkas för brott. Personen vars telefonnummer övervakades fick aldrig reda på att numret varit övervakat.
Den ansvariga åklagaren har förklarat att förundersökningen så småningom lades ned eftersom övervakningen inte lett till att någon kunde misstänkas för brott och ytterligare utredning inte kunde väntas leda till något genombrott.
Telefonlistorna som hämtats in innehöll enligt åklagaren inget anmärkningsvärt. Eftersom personen vars telefonnummer övervakats också bedömdes vara ”mycket skör” ansåg åklagaren att integritetsintrånget för denna person kunde anses vara ringa, vilket innebar att personen inte behövde underrättas om övervakningen.
Varken beslutet eller skälen för åklagarens bedömning dokumenterades dock.
SIN konstaterar nu att det visserligen stämmer att en person som på något sätt utsatts för övervakning inte behöver underrättas ifall integritetsintrånget kan antas vara ringa. Men de fall som är tänkta att omfattas av detta undantag är av en annan karaktär; till exempel kan det handla om den bearbetning av uppgifter som görs efter en så kallad masttömning, som innebär att polisen hämtar information om vilka mobiltelefoner som under en viss tid har kopplats upp mot en specifik mobiltelefonmast.
SIN ställer sig därför frågande till åklagarens bedömning. Nämnden skriver:
”I detta fall gällde dock åtgärden hemlig övervakning av målsägandens mobiltelefon under en period om tre månader, vilket i sig inte kan anses som ett ringa integritetsintrång. Att de inhämtade uppgifterna inte innehöll något som åklagaren bedömde vara av intresse för utredningen eller att målsäganden bedömdes som skör är omständigheter som inte påverkar bedömningen av integritetsintrånget.”
Nämnden fortsätter:
”Av handlingarna i ärendet framgår att målsäganden varken velat uppge sin identitet till polisen eller göra någon polisanmälan. Detta talar snarare för att tvångsmedelsåtgärden inneburit ett verkligt intrång i målsägandens integritet. Nämnden anser att åklagarens bedömning och hantering av underrättelseskyldigheten i detta ärende inte är godtagbar.”
Dokumentationen genomgående bristfällig
I de fall där en person som har utsatts för övervakning i någon form senare har informerats om tvångsmedelsanvändning är dokumentationen bristfällig, enligt SIN.
Nämnden anser att dokumentationen generellt sett i många fall är undermålig.
I vissa fall har det lett till att det har varit omöjligt för nämnden att följa handläggningen av ett fall. ”Från rättssäkerhetssynpunkt är detta självfallet oacceptabelt”, skriver nämnden.
I de flesta fall saknas också skriftliga beslut om förstöring av material som kommits över genom användning av hemliga tvångsmedel och uppgifter om när förundersökning avslutats.
SIN:s granskning visar även att material från hemlig tvångsmedelsanvändning i flera fall har bevarats trots att det borde ha förstörts.
Nämnden skriver:
”I flera ärenden har besluten fattats mellan nio och tolv månader efter det att förstöringstidpunkten inträtt. Vissa beslut om förstöring har fattats först efter det att nämnden skickat sin remiss till åklagarkammaren. I ett ärende har materialet bevarats 18 månader efter att förstöringstidpunkten inträtt. Någon förklaring till dröjsmålen har inte lämnats. Åklagarnas underlåtenhet att i rätt tid besluta om förstöring är oacceptabel.”
Foto: Anders Wiklund/TT
