En man som adopterades på 1950-talet, och som vill lägga till sitt biologiska efternamn i sitt namn, når framgång i kammarrätten.
Det framgår visserligen inte av några kyrkböcker att mannen någonsin har burit efternamnet men eftersom hans pappa och farfar fick sina efternamn ändrade när mannen var minderårig så har han omfattats av det namnbytet.
Skatteverket beslutade i augusti 2021 att avslå en 77-årig mans ansökan om byte av efternamn. Mannen adopterades år 1950 och har sedan dess burit sina adoptivföräldrars efternamn. Han ville nu lägga till sin biologiske pappas efternamn.
Mannens biologiske farfar och pappa fick sina efternamn ändrade år 1947 – innan adoptionen – efter en ansökan från farfadern. Av någon anledning kom dock mannens efternamn aldrig att ändras officiellt trots att hans pappa fick sitt namn ändrat.
”Kan inte beviljas”
Som motivering för sitt beslut angav Skatteverket att det följer av 10 § personnamnlagen, PNL, att den som förvärvat sitt efternamn genom adoption får byta till ett dubbelt efternamn. Efternamnet ska då bestå av dels det namn som personen bär i dag, dels det namn som personen bar före adoptionen. Eftersom mannen aldrig burit det ansökta efternamnet kunde ansökan inte beviljas.
Förvaltningsrätten i Stockholm fann i likhet med Skatteverket att det inte var visat att han burit det ansökta efternamnet. Överklagandet skulle därför avslås.
Kammarrätten i Stockholm gör dock en annan bedömning och bifaller överklagandet.
Domstolen konstaterar, med hänvisning till 10 § PNL, att det förutsätts att mannen bar det ansökta efternamnet innan han adopterades.
Det framgår visserligen inte av några kyrkböcker att mannen har burit efternamnet, men det utesluter inte att så ändå har skett.
Slippa pseudonym
Av farfaderns ansökan framgår att syftet var att han skulle få tillbaka sitt familjenamn och att det var av vikt för hans ”barn och deras efterkommande” att de fick bära familjenamnet i stället för att leva under pseudonym.
Av Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående antagande av släktnamn (1901 nr 125) och kungörelse (1920 nr 695) som trädde i kraft år 1921, och som gällde vid tiden för farfaderns namnbyte, framgår att den som är minderårig automatiskt får sitt namn ändrat om personens pappa beviljas namnbyte.
Har burit namnet
Vid tidpunkten för namnbytet år 1947 var mannens pappa myndig. Eftersom pappan rent faktiskt har omfattats av namnbytet måste det antas att han biträtt ansökan. Enligt gällande regler har därför även mannen omfattats av beslutet om namnändring.
Han har därmed visat att han har burit det ansökta efternamnet. Överklagandet ska därför bifallas. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
