”Skatteverkets syn på sjukvårdsmomsen alltför snäv enligt EU-domstolen”
KOMMENTAR – av Ulrika Grefberg och Emil Virhammar, skattejurister och partners vid Svalner Skatt & Transaktion
EU-domstolen utvecklar sin syn på undantagen från momsplikt för sjukvårdstjänster och understryker att ett tillhandahållande som inte omfattas av det ena undantaget fortfarande kan omfattas av det andra.
EU-domstolen meddelade den 18 september 2019 dom i mål C-700/17, Peters. Frågorna i målet handlade om sjukvårdstjänster tillhandahållna av en specialistläkare till ett laboratorieföretag kunde omfattas av undantaget för sjukvård.
Laboratorieföretaget tillhandahöll i sin tur dessa tjänster till b.la. sjukhus och läkare som driver egen praktik. Tjänsterna som specialistläkaren tillhandahöll bolaget omfattade bland annat medicinska analyser och medicinsk hjälp vid behandlingar.
EU-domstolen konstaterade i domen att begreppen ”sjukvård” och ”sjukvårdande behandling” båda avser tjänster som syftar till att diagnostisera, tillhandahålla vård för och, i möjligaste mån, bota sjukdomar eller komma till rätta med hälsoproblem.
När det sedan kommer till att särskilja undantaget i artikel 132.1 b) från 132.1 c) framhåller domstolen att platsen där tjänsten tillhandahålls är av större betydelse än tjänstens art. Där den förra tar sikte på tjänster som tillhandahålls på sjukhus, och den senare på tjänster som tillhandahålls utanför den ramen.
Enligt EU-domstolen medför detta att sjukvårdstjänster som faller utanför undantaget i artikel 132.1 b), fortfarande kan omfattas av undantaget i artikel 132.1 c).
EU-domstolen prövade också frågan om artikel 132.1 c) innehåller ett krav på att det ska föreligga ett förtroendeförhållande mellan vårdgivaren och patienten för att undantaget från moms ska gälla.
Det faktum att EU-domstolen tidigare hänvisat till att ett förtroendeförhållande ofta föreligger mellan patient och vårdgivare ska enligt domstolen inte tolkas som ett krav för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Ett sådant krav kan varken utläsas från ordalydelsen av, eller syftet med, bestämmelsen.
För att ett tillhandahållande ska kunna anses utgöra momsfri vård krävs, enligt Skatteverket, att säljaren tillhandahåller vården för egen räkning och under eget ansvar. För att kunna tillhandahålla vården för egen räkning och under eget ansvar ska säljaren ha en egen organisatorisk struktur och inte vara inordnad i köparens organisation. Säljaren ska i egen verksamhet tillhandahålla sjukvård direkt till patienten, det vill säga säljaren ska driva den vårdmottagning som tillhandahåller vården till patienten.
Vi har redan innan gjort bedömningen att Skatteverket gjort en alltför restriktiv tolkning av vad som kan vara momsfri vård. Domen bekräftar vår uppfattning – det vill säga att den som tillhandahåller vården inte behöver tillhandahålla sjukvården direkt till patienten, eller driva den vårdmottagning som tillhandahåller vården till patienten.
I målet tillhandahöll specialistläkaren tjänsten till ett laboratorieföretag, som i sin tur tillhandahöll tjänsten till andra aktörer, slutligen tillhandahöll dessa aktörer tjänster till patienten.
Enligt Skatteverket är det bara i det sista ledet, som vården tillhandahålls för egen räkning och därmed kan vara momsfri. Men som EU-domstolen tydligt konstaterar, kan tjänsterna vara momsfria även i de tidigare leden, oavsett var tjänsten utförs och om ett förtroendeförhållande föreligger eller inte.
Domen är välkommen eftersom den förtydligar likheterna och skillnaderna mellan undantagen från momsplikt på sjukvårdstjänster i artikel 132.1 b) och c) i momsdirektivet.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här
