Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”På väg mot en global regel om straffansvar för internationella brott?”

Krönikor
Publicerad: 2019-10-09 09:03

KOMMENTAR – av Ulf Lundqvist, docent i processrätt samt konsult i internationell och komparativ rätt

Reglerna om befälhavaransvar i 2014 års lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser framstår som enkla att tillämpa. Men den i förarbetena till lagen antagna principen att straffansvaret formas av förmannens underlåtenhet att tillse sina underlydande – inte att han på något sätt har del i brott som dessa utfört fysiskt – är till sin betydelse och räckvidd inte fullt ut klarlagd (prop. 2013/14:136 s. 201).

Vilken är egentligen den länk mellan över- och underordnad som orsakar förmans straffansvar?

Praxis vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) betonar förmannens makt att kontrollera underlydande och hans uppgift att upprätthålla rättsskydd för civila m.fl. (Bemba 2016, §§ 170-171).

En förman anses inte kunna klandras för att inte ha gjort någonting som han saknade makt eller förmåga till. De faktiska möjligheter som stod till förfogande vid tiden för brottet ska vägas mot nackdelarna av att helt eller delvis avstå från att genomföra militära operationer som kan förhindra attack och skada på skyddade personer eller objekt.

Förmannens motiv för att inte ingripa påverkar prövningen, men inte att vidtagna åtgärder visar sig sakna verkan.

Förmåga och faktisk möjlighet att handla synes med andra ord att stå i centrum för en avvägningsmodell där prövningen ska vara konkret och inte abstrakt (Bemba 2018, §§ 167-170, 176, 180 och särskilt yttrande av domare Van den Wyngaert och Morrisson). Principen om underlåtenhet som grund för ansvar har således begränsningar och undantag.

Den principiella utgångspunkten i 2014 års lag utesluter inte förmans straffansvar till exempel när mord har utförts fysiskt av flera gärningsmän enligt en tidigare överenskommelse eller plan, även om förmannen inte har avgett något sådant bidrag till brottets fullbordande. Gruppen kan vara hans underordnade eller en annan grupp enligt avtalet eller planen eller som hans underordnade samverkar med, till exempel flera mindre enheter som var för sig under en längre tidsperiod säkrar byar i en övergripande plan av etnisk rensning inom ett större landområde.

Det kan vidare finnas flera förmän som växelvis, direkt eller indirekt, deltar i handlingar inom ramen för ett eller flera avtal för att uppnå slutmålet. Ansvar kan då följa bland annat av att förmannen:

1) genom sin handling anses delta i gruppens handlingar eller brott,

2) har del i gruppens skuld för brott,

3) har del i gruppens ansvar för brott eller

4) blir delaktig i avtalet eller planen och därför ansluten till gärningen och attacken på angreppsobjektet eller (både och) rättigheten eller brottsresultatet.

Ställningen som förman är nämligen en indikation (indicium) på inflytande och förmåga att avge ett substantiellt bidrag till avtalets uppfyllande eller att nå planens olika del- eller slutmål som får betydelse för straffansvaret som medgärningsman.

Bidraget kan ta sig olika former, till exempel tystnad och en närvaro på brottsplatsen i närtid som rimligen bör förstås av de övriga som ett godkännande, acceptans eller tolerans av vad som förestår och därför utgör konkludent handlande som stärker deras benägenhet och uppsåt att begå brott.

Även om förmannen inte har varit en av grundarna av avtalet innebär bidraget med konkludent handlande hans efterföljande anslutning till överenskommelsen och de följder som det får enligt planen.

De bidrag som kan resultera i straffansvar kan naturligen inte anges i en uttömmande katalog.

Ansvar för förman ska enligt förarbetena vidare förstås med ledning av en förekommande struktur eller organisation (prop. 2013/14:136 s. 200). Men en sådan finns också vid ett avtal eller plan om att begå brott där olika personer över tid och rum ger i huvudsak koordinerade bidrag till dess förverkligande och resultat.

Det vertikala befälhavaransvaret möter här, och flyter samman med, en horisontellt-temporal princip och teorin om ett globalt och fördelat individuellt och personligt ansvar för handlingar och deras olika verkningar som ansträngningarna har åstadkommit.

Konturerna av en gemensam och inkluderande regel om straffansvar avtecknar sig och erinrar om reglerna i Brottsbalken om särskilt strängt straff för anstiftare och anförare vid upplopp.

Tillämpningen av reglerna om förmans ansvar blir därför beroende av omständigheterna och särskilt när ett samband finns mellan förmannen och en grupp som enligt ett avtal koordinerat begår brott vilket leds åter på förmannen som en deltagare i överenskommelsen.

Uppsåtets nedre gräns blir här viktig för ett straffansvar och dess utsträckning där i praktiken bevisfrågorna definierar när avtalet eller planen är uppfylld och utgör ansvarets bortre parentes.

Ansvaret som förman kvarstår däremot också i tiden därefter eller så länge förmannen har kvar sin makt och förmåga att kontrollera underlydande och garantera rättsskydd – det vill säga är kvar i sin befattning.

Givet karaktären av internationella brott med ett mycket stort antal kända och okända brottsoffer och gärningsmän och handlingar över en lång tid och över ett större geografiskt område är det tveksamt om teorier i nationell rätt om gärningskontroll (brottsbegreppet) utan närmare analys och övervägande bör läggas till grund för en evolution av det begreppet i internationell rätt och det bör gälla även när brott har förövats av flera gärningsmän enligt en överenskommelse och plan där förmannen deltar.

Kravet framstår som uttunnat (även för ansvar genom underlåtenhet) i de fall där prövningen avser artikel 7 i stadgan om andra inhumana handlingar som ett brott mot mänskligheten, eftersom brottsbeskrivningen är öppen för närmare innehåll och precision genom praxis.

En överlappning och möjlig konkurrens finns med kravet på effektiv kontroll för ansvar som förman enligt 2014 års lag, som förmodligen inte avser begreppet brott som sådant.

Karaktären av internationella brott och deras omfattning har bärkraft också rörande frågan huruvida förmans ansvar förutsätter en länk av kausalitet mellan hans förehavanden och brott som hans underordnade fysiskt har förövat. Stadgan för ICC har nämligen ordval som att bidraget ska ske i ett visst syfte eller ”with the aim of furthering the criminal activity or criminal purpose of the group” och internationell praxis nämner ”natural and foreseeable consequence” när brott har förövats av flera gärningsmän, vilket inte antyder kausalitet.

För folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som har begåtts i tiden före 2014 års lag måste förbudet mot retroaktiv strafflag prövas. Brottet har ofta ägt rum på en annan plats än i Sverige och i en rättslig kontext helt annan än vad den svenska rättsordningen utgör, och vanligen av en icke-svensk medborgare mot en annan icke-svensk medborgare.

Det synes i regel vanskligt att anta att den tilltalade vid tiden för gärningen hade insiktsfull kunskap om det kriminaliserade området och straffansvaret jämfört med om lagföringen hade skett i den stat där brottet förövades och gärningsmannen kan förmodas att vara bekant med.

Praktiskt sett besväras prövningen av straffansvaret av att ansökan om stämning ibland närmast är att likna vid parts sakframställan där en ymnighet av omständigheter och detaljer med varierande grad av vaghet och andra brister orsakar betydande olägenheter för motpart och domstolen, bland annat att rätt bedöma relevansen av omständigheter och bevis och – inte minst – vad den tilltalade har att försvara sig emot.

Andra svårigheter är om väckt talan får modifieras och utsträckningen av domens rättskraft sedan dom har meddelats i målet. Var i fältet mellan förbudet mot kollektiv bestraffning och strikt ansvar som åtalet placerar det individuella och personliga straffansvaret måste framgå tydligt och ha prövbara kriterier, men så sker inte alltid.

Åklagarens åtal ska givetvis vara utrett och klart innan ansökan om stämning ges in. Rättegången i första instans är inte en övning inför förhandlingen i hovrätten, som då blir första och sista instans med tanke på dispenskravet i HD.

Att utan stöd i författning eller annars godtyckligt eller summariskt beröva den enskilde hans rättigheter vid en anklagelse för brott är oförenligt med såväl bestämmelserna i regeringsformen som artikel 1 och artikel 6 i Europakonventionen, och särskilt rätten för den misstänkte att anses oskyldig till dess att skuld blivit lagligen fastställd.

För att avslutningsvis återknyta till det i början av artikeln noterade rättsfallet Bemba så dömde ICC i första instans till 18 års fängelse för mord, våldtäkter och plundringar i hans egenskap av förman, men frikändes helt efter överklagande.

Kammaren fann dels att första instans i ett stort antal fall hade dömt för gärning som inte var åberopad, dels att tillämpningen av reglerna om befälhavaransvar varit felaktig och dels att bevisvärderingen i resterande fall varit godtycklig eller uppenbart oriktig. Förfarandet hade då pågått i tio år där drygt 5 200 målsäganden anmält intresse att delta i rättegången.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:


Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se