Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Förbudet mot surrogatfödslar är politisk posörkonst”

Krönikor
Publicerad: 2019-11-06 08:17

KRÖNIKA – av Jan Kallberg, jur.kand. och fil.dr. verksam i USA

Den svenska lagstiftningen är anpassad till 1800-talets levnadsförhållanden. Enbart den som fysiskt föder barnet kan vara mor. I en tid där ägg inte kunde överföras, konstgjord befruktning existerade inte och det säkraste sättet man kunde fastställa faderskap var genom äktenskap – då var den lagstiftningen relevant. Innan det fanns motorfordon och Finland var ett storfurstendöme i tsarens Ryssland. Mycket har hänt sen dess.

Surrogatarrangemang kommer inte att försvinna, det är här för att stanna och ökar från år till år. Anledningarna är flera.

Möjligheterna att adoptera har minskat efter att flera länder som tidigare medgav internationell adoption av egna medborgare har stramat åt reglerna, eftersträvat inhemsk adoption före internationell eller helt stängt den möjligheten även om det skulle innebära en uppväxt på barnhem för de föräldralösa.

Sedan, för att adoptera, måste den som söker att internationellt adoptera gå igenom en process som börjar med att man är utdömd som förälder vid 42 års ålder, baserat på Socialstyrelsens rekommendationer, och man tvingas manövrera i en labyrint av moraliserande, godtycke och obsoleta regler inom ramen för den svenska socialtjänsten.

När jag föddes på 1960-talet var min mor 29 år. Det gjorde att jag hade den näst äldsta modern när jag började på lekis och lågstadiet. Om det inte varit för familjen Wiklund hade jag haft lågstadiets äldsta mor.

Idag är medelåldern för förstföderskor över trettio års ålder. Det är inget ovanligt att få barn när man är tidiga fyrtioårsåldern och med lite hjälp från vetenskapen kan det skjutas fram ytterligare några år. Men för att adoptera är man som 42-åring legalt slut som förälder och om socialnämnden tycker att man ser lite slö, slapp och ohälsosam ut är man utdömt redan tidigare. 

Visst kan en 43-åring och 44-åring ta striden och kriga i rättsliga instanser för att få ett medgivande att adoptera men vill man utsätta sig för det samtidigt som klockan går och man inte blir yngre?    

Surrogatarrangemang erbjuder ett alternativ. Familjen kan också då få en genetisk länk till barnet.

Anledning att man väljer surrogatarrangemang kan vara att man redan har barn men vill ha ett till men det är medicinskt problematiskt och riskfyllt, man kanske aldrig haft chansen att få ett barn och träffat en livspartner efter man (oy vei!) fyllt 42 år eller någon annan anledning eftersom varje familj väljer sitt eget livsspår.

Det är ett alternativ och det är verkligt. Man slipper även utsätta sig för socialtjänstens skönhetstävling i nordisk ungdom och vigör.

Nu erkänns inte surrogatarrangemang i Sverige och det är politiskt. Det är inte rationellt, det är inte för barnens bästa för de är redan födda och nekas anslutas till den familj de redan från befruktningen var ämnade för utan det är politisk posörkonst där det är viktigare att tala om för andra hur de skall forma sina familjer än värna om de skyddslösa små. 

Det blockerar en funktionell lagstiftning som skulle erkänna surrogatarrangemang och göra det smidigare att förenas som familj. Istället tvingas föräldrar och barn vänta i månader i utlandet, med svårigheter att få barnavård i ett land man inte känner till och ett språk man inte kan, och det är att utsätta barnen för fara och risk.

Det är även en oskäligt hög ekonomisk och psykisk belastning för föräldrarna. 

Avsaknaden av funktionell lagstiftning gör att rättssystemet onödigt belastas av mål som behövs för att få barn som fötts i surrogatarrangemang erkända som svenska medborgare och slutligen bli en del i den familj de redan från början var avsedda att bli medlemmar av.

Det surrogatfödda barnet skall stämma fadern för att fastställa faderskap, som leder till medborgarskap, medan surrogatmodern fortfarande har full vårdnad som tvingar fram att man överför vårdnad till de svenska föräldrarna och så fortsätter det till närstående adoption.  

Vad är den samhälleliga strategin bakom detta? I Sverige är det ett ständig debatt om det demografiska gapet och att det behövs fler barn för framtiden. Om ett par väljer att betala skattade 700 000 till en miljon SEK för att utvidga sin familj kan man inte på skälig grund anta att barnet sannolikt får en skaplig start i livet?

Jag inser att det är enbart materiellt och monetärt men likväl så börjar man livet i en familj som antagligen har resurser att säkerställa att det finns resurser när det behövs under uppväxten. Vad är den samhälleliga vinsten att förhindra detta?

Jag inser att förhindrade av surrogatarrangemang handlar mycket om förlorad politiskt makt över människors liv – och att surrogat ger en möjlighet för familjer att formas under stor frihet. Därför är den rätten värd att försvara. Samhället är till för människorna – inte tvärtom.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se