Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Att fria – trots att man själv tror att den tilltalade är skyldig”

Krönikor
Publicerad: 2019-10-07 13:00

KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f.d. rådman i bl.a. Blekinge tingsrätt

Under mitt år som t.f. revisionssekreterare i Högsta Domstolen 1985–1986 bodde jag som inackorderad i en liten jungfrukammare på Västmannagatan hos dåvarande chefsrådmannen Mikael af Geijerstam som jag snart kom att uppskatta som person. Han gick dessvärre ur tiden redan 1996.

Mikael fick som chefsrådman i Stockholms tingsrätt handlägga många tunga mål – ofta sådana som gällde rikets säkerhet – och på hans lott föll det också att tillsammans med dåvarande lagmannen i Stockholms tingsrätt, Carl-Anton Spak, hantera åtalet mot Christer Pettersson för mordet på Olof Palme.

Den huvudförhandlingen utmynnade ju i att de båda juristerna ville ogilla åtalet men nämndemännen fällde avgörandet och dömde den åtalade, som emellertid därefter frikändes i hovrätten (många minns nog en tidningsbild där Christer Pettersson triumferande poserar med famnen full av Baileys och Explorer vodka utanför dörren till sin lägenhet i Rotebro efter det att han friats).

Pettersson var nock ganska van vid att vara föremål för juridisk hantering och visste väl att det var en ”sinkadus” om han skulle fällas eller frias.

Jag har själv under mina nästan fyrtio år som domare faktiskt i en del mål upplevt att den verkliga sanningen förmodligen varit en annan än den jag måst ange i mitt eget votum. Mestadels har det då just handlat om att bevisningen inte räckt till för en fällande dom samtidigt som rena ”bondförnuftet”, så att säga, starkt talat för en sådan.

Det har då en och annan gång – guhjälpemig – hänt att jag med öppna ögon faktiskt ”låtit” nämndemännen bestämma den fällande dom jag inte själv ansett mig kunna meddela i det aktuella målet. Härmed avses naturligtvis inte att jag trott mig ha någon slags allmakt i rättssalen utan bara att jag avstått från fortsatta övertalningsförsök vad gäller skuldfrågan. En sådan dom har dock sällan stått sig i hovrätten.

En fråga jag aldrig hann ställa till Mikael är den om han själv egentligen trodde att Christer Pettersson förövat det mord han åtalats för. Den frågan förblir alltså dessvärre obesvarad, men för mig skulle det ha varit intressant att få ett -förhoppningsvis ärligt – besked  om Mikaels egen ”magkänsla” efter den rättegången.

Vittnesmålen från den med stor integritet försedda Lisbet Palme samt från den döende Roger Östlund, vilka båda ska ha pekat ut Christer P som gärningsman, har förmodligen övertygat nämndemännen, men alltså inte juristdomarna.

Vad det handlar om är ju här ytterligt väsentlig bevisning i ett brottmål – nämligen uppgifter från målsägande och vittnen, vilka faktiskt varit på plats när gärningen förövats. Närmare bestämt gäller det trovärdigheten hos sådana utsagor och det är något mycket svårdefinierbart.

Varför tror man på den ene men inte på den andre? Uttrycket ”tvägge manna vittne” finns ju i den svenska rättshistorien som något slags mått på tillräcklig trovärdighet hos sådan bevisning i specifika fall men torde idag vara föga gångbart, inte minst av så kallade genusskäl…

Själv har jag många gånger upplevt att en muntlig berättelse från en målsägande, ett vittne och ibland till och med en tilltalad framstått som så trovärdig att jag instinktivt har varit beredd att ”köpa den rakt av” – trots att andra omständigheter i målet kan ha talat i annan riktning.

Man ser och såg ofta i domskäl en notering om att en utsaga ”bär det självupplevdas prägel” men det är som sagt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som får en att övertygas om riktigheten i en sådan. Jag är dock ganska säker på att det handlar om en blandning av många olika intryck en muntligt avlagd utsaga faktiskt kan ge.

Gestik, mimik och andra fysiska reaktioner vid avgivandet av utsagan och vid besvarandet av ställda frågor är då icke att förglömma.

Som jag nyss antydde har det, trots sådana där mycket trovärdiga utsagor från målsägande och vittnen, dock genom åren förvisso hänt – inte bara en utan flera gånger – att jag meddelat frikännande domar i mål där jag egentligen varit ganska så övertygad om att den åtalade egentligen varit skyldig till den gärning hen åtalats för.

Det kan ju låta motsägelsefullt men handlar naturligtvis om de högt ställda beviskrav, vilka idag tyckes mig gälla för fällande dom i ett brottmål. Jag är tämligen förvissad om att domare idag ännu oftare hamnar i sådant beråd än jag tillförne gjorde.

Inte sällan har jag på senare år nämligen hajat till vid tidningsläsning om diverse friande domar i tingsrätt. Jag har även noterat att i en hel del fall har det sedan i hovrätten blivit fällande domar.

Ibland undrar jag om tingsrättsdomare idag – måhända på grund av en ökande rädsla för att fälla någon oskyldig till ansvar – nästan slentrianmässigt meddelar frikännande domar, kanske då alltså delvis mot sin egen övertygelse. Detta är dock bara en förflugen tanke… Fast någon lite djupare sanning ligger måhända trots allt ändå däri.

Och när det gäller Palmemålet: Att många – i likhet med mig – nock funderar på om inte nämndemännen i Stockholms tingsrätt dömde rätt den gången är ju en annan sak. För sådana funderingar ges dock inte plats i denna krönika…

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se