FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
I februari skrev jag att de svenska advokatbyråernas varumärken sannolikt är betydligt starkare än de enskilda affärsjuristernas egna. Undantag finns, men på totalen är det fortfarande byrånamnet som väger tyngst – i Sverige.
Jag avslutade krönikan med frågan om byråerna skulle tillåta att starkare personliga varumärken förändrar den maktbalansen.
Utvecklingen i USA ger anledning att återvända till denna fråga.
Enligt The Economist har den amerikanska advokatmarknaden utvecklats till något som liknar idrottens transfermarknader där tunga delägare – ibland hela team – hoppar mellan konkurrenter på de största byråerna. Det är ett skifte.
Traditionellt har storbyråerna rekryterat de största talangerna i ett tidigt skede, lärt upp dem och sedan skördat frukterna av deras arbete som delägare. Nu väljer byråerna istället att anställa delägare från konkurrenterna.
Det sätter de bästa advokaterna i bra förhandlingslägen. Erbjudanden kan matchas mot varandra och ”rainmakers” kan, enligt The Economist, förvänta sig årliga utbetalningar om upp till 30 miljoner dollar.
I detta sammanhang blir det intressant att återkomma till frågan om byråernas och advokaternas varumärken.
En advokat behöver inte vara ”känd” utanför en begränsad krets för att ha ett högt marknadsvärde. Det räcker att ett antal stora klienter vill arbeta med just den advokaten.
Det innebär i sin tur att byråns varumärke kan vara starkast, samtidigt som den enskilde delägaren har ett betydande inflytande över var största klienternas pengar hamnar.
Sverige är inget undantag. Även här har enskilda advokater stort inflytande över var klienternas pengar hamnar. Trots detta ser vi väldigt få rörelser bland delägare på de största byråerna.
Vilken är förklaringen till detta? Är svenska advokater mer lojala än sina kollegor på andra sidan Atlanten? Det har jag svårt att tro.
Förklaringen ligger sannolikt i att marknaden är betydligt mindre och att möjligheten för den rekryterande byrån att räkna hem ”transfern” är sämre. Det minskar incitamenten för såväl advokaten som den rekryterande byrån.
Färre ”transfers” behöver alltså inte innebära att de svenska advokaternas marknadsvärden är lägre. Det kan lika gärna betyda att en stor del av deras värde skapas tillsammans med resten av byrån.
