REPLIK: ”Vi jurister har inte rätt kompetens”

REPLIK – av Katarina Lind Jur.kand.

Jag anser mig nödgad att ta del i debatten kring barnets bästa i vårdnadstvister. Det har framkommit bättre och sämre förslag och lösningar på det som idag är en stor belastning för domstolarna dvs. vårdnadstvister.

Jag instämmer med Linda Ljungren att domstolstvister varken är konfliktlösande eller till barnets bästa såsom den nuvarande processen ser ut. Men i motsats till Linda Ljungren menar jag att frågan är av betydligt mer komplex natur och att det inte är juristens sakområde att uttala sig om huruvida vad som är barnets bästa i det enskilda fallet.

Från det perspektiv Linda Ljungrens artikel utgår från får jag uppfattningen att det alltid måste vara en jurist som ska tjäna pengar på konflikten, att affärsmodellen som hon kallar den alltid ska föregås av en process i domstol där en lagakraftvunnen dom presenteras.

I en verklighet där juristfirmor specialiserar sig på just vårdnadstvister och som Linda Ljungren nämner använder i princip vilka metoder som helst för att smutskasta den andra föräldern och där ombud uppmanar sina klienter att hålla inne med sanningen då det som sägs kan vändas mot klienten och då hamna i ett sämre läge, då är det dags att lyfta problematiken och se på saken för vad det är.

Vi jurister har inte rätt kompetens. Vad som behövs i processerna är och som lyfts av andra i debatten, ett ombud som företräder barnet. Det behövs sakkunniga såsom psykologer och barnpsykologer i dessa ärenden för att kunna säga att ärendet är utrett som dess beskaffenhet kräver. Rättssäkerheten i dessa ärenden kan idag starkt ifrågasättas. Anledningen till min kritik till att de beslut och domar som fattas håller låg kvalité i det hänseendet är den absoluta frånvaron av kunskap från rätt profession. Som ett exempel kan tas kring kvinnors position i ärenden där uppgift om våld förekommer. Det finns forskning på området som visar att män har ett normativt övertag både vid kontakt med socialtjänst och i vårdnadstvister. Kvinnor uppfattas inte trovärdiga. Hur är detta möjligt i Sverige som strävar efter att hålla sig långt fram i både vetenskap och jämställdhetsfrågor?

Samverkan, innovation, digitalisering och socialhållbarhet har enligt mig inget med att göra att vårdnad- boende och umgängesutredningar från socialtjänst och domar från domstolarna håller en skrämmande dålig nivå vad gäller rättssäkerhet och saklighet. Många gånger ses inte ens heller barnperspektivet i domarna utan det blir snarare föräldrars lika rätt till ett barn.

Jag instämmer med Linda att detta är särskilt viktigt då det handlar om våra älskade ungars rättigheter och välmående. Med det behöver hela processen ses över både vad gäller socialtjänst och rättsväsende. Båda dessa institutioner behöver kompetensutveckling vad exempelvis gäller våld i nära relation. Barnpsykologer har en given roll i en vårdnadstvist är och är den profession som är bäst lämpad att uttala sig i frågor rörande barn. En socionom kan inte likställas i kompetens och ändå är deras bedömningar många gånger avgörande i domstol. Barn ska ha ett ombud som företräder dem. Det är rättsäkerhet!

Men det främsta vi alla borde sträva efter är att preventivt arbeta för att det inte ens ska bli en vårdnadstvist. Visst är väl en sådan affärsmodell mer lönsam om vi ser andra värden än pengar, framförallt för våra älskade ungars rättigheter och välmående?