REPLIK – ”Välkommen till vårt lag, åklagare Larson!”
REPLIK – av Wanna Svedberg Andersson, doktor i straffrätt, Moa Bladini, doktor i straffrätt, Kristina Hultegård, doktorand i rättsvetenskap, David Jivegård, doktorand i rättsvetenskap, Tormod Otter Johansen, doktor offentlig rätt, Elin Sandegård, doktorand i offentlig rätt, Kristina Wejstål, doktorand i internationell rätt, Sebastian Wejedal, doktor i processrätt –
alla vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Historien har som bekant en tendens att upprepa sig. Ett ypperligt exempel härpå erbjuder Daniel Larsons debattinlägg om rättssäkerhetsbegreppet.
I sin artikel ställer Larson – på sitt sedvanligt polariserande sätt – två lag mot varandra: å ena sidan “Lag Brottsbekämpning”, som tydligen består av “vissa poliser, åklagare och politiker” (och gissningsvis en och annan s.k. “rättsdebattör”); å andra sidan “Lag Rättssäkerhet”, som inrymmer “advokater, akademiker och vänsterdebattörer”. De förra vill värna medborgarnas trygghet; de senare medborgarnas rättssäkerhet. Även om vi inte riktigt känner igen Larson laguppställning – det finns t.ex. en och annan polis, åklagare och politiker, men också domare och andra, som spelar i “Lag Rättssäkerhet” – kan vi i vart fall känna igen den av Larson identifierade intressekonflikten mellan rättstrygghet och rättssäkerhet. Vad som förbryllar med Larson artikel är all den tankemöda han sedan ägnar åt att försöka trolla bort denna konflikt, genom att omdefiniera rättssäkerhetsbegreppet till att också inkludera rättstrygghet.
I sitt inlägg vänder sig Larson emot vad han uppfattar som en rättspolitisk lojalitet med framförallt brottsmisstänktas intressen. Denna lojalitet härleder Larson både ideologiskt och semantiskt till rättssäkerhetsbegreppet, som han då följdriktigt gör ett försök till att omtolka – eller kanske snarare utmana – genom några nedslag i tänkta erfarenheter av ofrihet. “För den enskilde har det ingen betydelse för rätten till frihet om det är två statsföreträdare som kommer och för bort den enskilde eller om det är andra enskilda, t.ex. ett kriminellt gäng. Den enskildes frihet har begränsats”, menar Larson. Här är vi, minst sagt, oense.
Det kan inledningsvis sägas att striden om de rättsliga begreppen – deras faktiska, ursprungliga, moderna eller kanske legitima innebörd – pågår oupphörligen inom rättsvetenskapen och i den rättspolitiska debatten. Det är inget konstigt med det. Men begreppsliga innebörder befinner sig inte i ett vakuum. Den betydelseförskjutning som Larson föreslår har introducerats och utvärderats många gånger förut. Larson verkar tro att han uppfinner hjulet, men det gör han inte. Varje gång någon från Lag brottsbekämpning har försökt omtolka rättssäkerhetsbegreppet – ungefär på det sätt Larson nu gör – har försöken slagits ned. Och det finns starka skäl för det. Låt oss därför blicka bakåt, för att bemöta Larsons inlägg med historiens kunskap i ryggen.
År 1982 tillsattes den så kallade Ekobrottskommissionen med uppgift att föreslå lämpliga åtgärder för att förebygga och beivra ekonomisk brottslighet, vilket var dåtidens heta potatis för Lag brottsbekämpning – ungefär på samma sätt som dagens gängbrottslighet. År 1984 framlade kommissionen sitt slutbetänkande Ekonomisk brottslighet i Sverige, som i enlighet med direktiven innehöll ett antal (mer eller mindre kreativa) förslag på dylika åtgärder. För eftervärlden kom dock Ekobrottskommissionen att bli mest ihågkommen för sitt försök att – i likhet med Larson – omdefiniera begreppet rättssäkerhet.
I sitt betänkande konstaterade kommissionen att det “återkommande argumentet” mot olika åtgärder syftande till att bekämpa brottslighet i vid mening är att “de skulle utgöra ett hot mot rättssäkerheten”. 40 år senare säger Larson ungefär samma sak, fast betydligt mer raljant:
“‘Rättssäkerhet’ används som en magisk kraft för att trolla fram horn i pannan på kriminalpolitiska meningsmotståndare. Gärna saltat med oanständighet, mörka krafter, rättsstatens upplösning, demokratins nedmontering, och slutligen ett uns peppar genom referenser till diktaturer.”
I likhet med Larson noterade kommissionen att termen rättssäkerhet används med skiftande innebörd i den rättspolitiska debatten, och precis som Larson valde kommissionen därför att klargöra sin egen uppfattning i begreppsfrågan.
Inledningsvis uppehöll sig kommissionen vid det ”traditionella rättssäkerhetsbegreppet” som innehöll två centrala moment: förutsebarhet och likformighet. Detta begrepp hade utformats under senare hälften av 1700-talet “i en annan tidsålder och under helt andra samhällsförhållanden än de som nu råder” för att “skydda den enskilde individen mot en övermäktig och ofta grym stat”. Rättssäkerhet i denna bemärkelse betonade således “lagöverträdarens rättigheter” och var såtillvida “gärningsmannainriktat”. Mot detta traditionella rättssäkerhetsbegrepp ställde Ekobrottskommissionen en ”modern syn” på rättssäkerhet:
“När man i dagligt tal använder uttrycket rättssäkerhet … är nämligen innebörden en annan än den traditionella. Med ‘rättssäkerhet’ menar man ‘att inte behöva utsättas för brott’ dvs. rättsskydd. Ett rättssäkert samhälle är således ett samhälle där man effektivt skyddar medborgarna mot brott. Med samma språkbruk som ovan skulle vi kunna säga att folk i gemen i dagens samhälle tycks ha en offerinriktad grundsyn på rättssäkerhet.”
En sådan ”offerinriktad” definition av rättssäkerhet – i bemärkelsen en effektiv brottsbekämpning – menade kommissionen var “lika logisk och rationell” i dagens samhälle som den traditionella (gärningsmannainriktade) definitionen var i 1700-talets samhälle. Och därmed kunde kommissionen motivera inskränkningar i rättssäkerheten (i den traditionella bemärkelsen “att skyddas mot staten”) med hänvisning till, just det, intresset av rättssäkerhet (i den moderna bemärkelsen “att skyddas mot brott”). Eller med kommissionens egna ord:
“[D]en äldre rättssäkerhetssynen kan komma att utgöra ett hinder när man försöker förverkliga den moderna uppfattningen. […] Att en skyldig får gå fri och på det viset kan vålla ytterligare skada kan vara lika olyckligt [sic!] som att en oskyldig döms.”
I den efterföljande propositionen fick Ekobrottskommissionens synsätt visst genomslag. Till den formella uppfattningen om rättssäkerhet hänförde regeringen “att medborgarna behandlas lika inför lagen samt att lagen är så utformad att det är möjligt att förutse hur lagen kommer att tillämpas”. I anslutning till kommissionens betänkande ställdes, mot detta formella rättssäkerhetsbegrepp, ett materiellt sådant, som bl.a. innefattade ”att människor och samhället bereds skydd mot att utsättas för brott”, vilket också, enligt regeringens mening, ”kunde ses som en fråga om rättssäkerhet”. Mot detta moderna/materiella rättssäkerhetsbegrepp invände dock Justitieutskottet, som förklarade att det som i propositionen betecknades rättssäkerhet snarare avsåg rättsskydd, rättstrygghet eller effektivitet. Enligt utskottets mening var den traditionella definitionen av rättssäkerhet att föredra även framgent. Genom att inte blanda samman rättssäkerhet och effektivitet kunde nämligen dessa två (i viss mån konträra) begrepp även fortsättningsvis ställas mot varandra i syfte att försöka uppnå ändamålsenliga avvägningar mellan motstående intressen. Historien slutade också med att riksdagen anslöt sig till den “traditionella” definitionen av rättssäkerhet.
Det går att dra många paralleller mellan 80-talets rättssäkerhetsdebatt och Larsons direkt förvirrade debattinlägg. Den kanske mest tydliga parallellen är det begreppsliga likställandet av företeelser som sker mellan individer i samhället och mellan individer och staten. Enligt Larson tar nämligen rättssäkerhet “inte hänsyn till vem som begränsar den enskildes fri- och rättigheter”. Vi håller inte med.
Rättssäkerhet växte fram som ett värde i de gryende liberala demokratierna i Europa kring 1800-talets början. Begreppet tillkom alltså i en tid då rätten ombildades till att bli det vi känner den som idag. Precis som för några andra viktiga begrepp uppstod det genom att förledet rätts- kopplades till redan kända begrepp: rättsstat, rättssubjekt, rättskälla och rättssäkerhet. Samtliga begreppen hör samman med en stor begreppslig landvinning, den individuella friheten, eller, som den mer tekniska termen lyder, privatautonomi.
Privatautonomin – som ligger nära den frihet Larson uppehåller sig vid – är grundläggande för den liberala demokratin och betyder att den enskilde har friheten att styra sitt eget liv. De enda egentliga möjligheterna att ingripa i denna frihet är när den begränsar någon annans privatautonomi eller när den hotar det samhälle som möjliggör privatautonomi för alla. Hur möjligheterna att uttrycka och använda sig av denna privatautonomi ser ut kan diskuterats, och har så gjorts – flitigt. Det är exempelvis kring denna idé som diskussionen om lika villkor respektive lika möjligheter har skett.
Det är alltså kring idén om privatautonomin som rättssäkerhetsbegreppet växte fram: Den enskilde har befogad anledning att förvänta sig att staten skyddar och upprätthåller dennes personliga frihet, men i de fall staten gör detta genom att begränsa den personliga friheten ska dessa begränsningar vara, just det, rättssäkra. Det vill säga, när den enskilde agerar på ett sådant sätt att andra individers personliga frihet (eller samhället i dess helhet) sätts ifråga kan staten ingripa, givet att den gör det på ett rättssäkert sätt. Mot bakgrund av detta framstår det som märkligt när Larson sätter likhetstecken mellan övergrepp utförda av vissa individer gentemot andra individer och övergrepp utförda av staten mot individer.
I kontrast till vad Larson gör gällande menar vi att det visst är en skillnad – både för den enskilde som drabbas av en oförrätt och, inte minst, för andra enskilda – om ett övergrepp sker i relationen enskilda emellan eller i relationen mellan staten och enskilda. Med Larsons logik skulle t.ex. ett olaga frihetsberövande vara “lika illa” som en felaktig fängelsedom, och 100 mord jämförbara med 100 felaktigt exekverade dödsstraff. Förvisso har den drabbade i samtliga fall fått sin autonomi kränkt, men mellan dessa olika exempel föreligger naturligtvis centrala skillnader. I det förra fallet har vi att göra med ett samhälleligt problem som påverkar rättstryggheten; i det senare fallet – i vart fall om det är institutionaliserat – föreligger ett rättsstatligt problem som påverkar rättssäkerheten. Mellan dessa två typer av problem råder skillnader i art – inte i grad. I egenskap av åklagare borde Larson, om inte annat, förstå att den vertikala relationen mellan stat och individ innebär helt andra maktmedel – och därmed en helt annan maktobalans – än den horisontella mellan individ och individ. Att en skyldig får gå fri och på det viset kan vålla ytterligare skada är förstås olyckligt, men detta är någonting helt annat än att den som är oskyldig döms.
Att skydda den privatautonomi som kränks av andra enskilda har traditionellt inte beskrivits med begreppet rättssäkerhet, utan med begrepp som effektiv brottsbekämpning, förebyggande jämlikhetspolitik, etc. Däremot har medlen med vilka staten skyddar den privatautonomi som kränks av enskilda beskrivits med begreppet rättssäkerhet – staten ska i sin brottsbekämpning agera rättssäkert. Att likställa de händelser som sker enskilda emellan med händelser som sker i relation mellan enskilda och stat är att blanda äpplen och päron.
Rättsstaten är ett i grunden liberalt begrepp som bygger på en idé om statens och samhällets väsensskildhet. Begreppet rättstrygghet hör till samhället – de individer som ingår i samhället och relationerna dem emellan. Begreppet rättssäkerhet hör till relationerna mellan individerna i samhället och staten. Det finns därför fog för argumenten, som Larson försöker slå åt sidan, att den som argumenterar för ett likställande av rättstrygghet och rättssäkerhet undergräver rättsstaten.
Bekämpning av brott av olika slag – såväl ekonomisk brottslighet som gängbrottslighet – innefattar svåra avvägningar mellan effektivitet och rättssäkerhet. För att dessa avvägningar sk kunna göras på ett transparent och analytiskt hederligt sätt måste begreppen hållas isär. Om vi vill göra ingrepp i rättssäkerheten kan vi inte kalla dessa ingrepp för rättssäkerhet. Så enkelt är det. Med Axbergers ord:
“Ordet rättssäkerhet har en allmänt positiv värdeladdning, som den som förespråkar ökad rättseffektivitet ibland kan vilja desarmera genom att blanda samman begreppen. Att sudda ut gränsen mellan rättssäkerhet och rättseffektivitet är emellertid olämpligt, eftersom det faktiskt är olika saker. När avvägningar skall göras mellan dessa intressen ligger det i klarhetens intresse att de ges olika benämningar. Distinktionen underlättar med andra ord den rättspolitiska debatten.”
Annorlunda uttryckt: Det kan mycket väl vara rättspolitiskt motiverat att göra ingrepp i rättssäkerheten men det är ett rättsstatligt krav att sådana ingrepp sker öppet, så att fördelar och nackdelar kan viktas mot varandra. Larsons artikel har det direkt motsatta syftet. Den vill likställa två väsensskilda fenomen i syfte att få åtgärder med potentiellt negativa följder för rättssäkerheten – och i förlängningen för rättsstaten – att framstå som nödvändiga ur just ett rättssäkerhets- och rättsstatsperspektiv.
Att en s.k. “rättsdebattör” påstår att rättssäkerhet och effektivitet i brottsbekämpning är två ord som beskriver samma företeelse är förstås inget problem. Att en åklagare, som i sitt yrke uppbär statens våldsmonopol, inte kan se skillnad på statens övergrepp mot individer, och individers övergrepp mot varandra, är däremot anmärkningsvärt. Larson hänvisas därför till Åklagarmyndighetens hemsida, där begreppen rättssäkerhet och rättstrygghet förklaras.
Larson är mer än välkommen att ansluta sig till “Lag Rättssäkerhet”, men lagnamnet är inte hans att göra anspråk på.
