REPLIK: ”Toves mördare har förtjänat sina straff”
REPLIK – av Johannes Norrman, jurist och ersättare i Valnämnden i Kristianstads kommun (SD).
Sedan reglerna om ungdomsrabatt blev föremål för reform har svenska domstolar dömt ett antal unga lagöverträdare till livstids fängelse. I en debattartikel i Dagens Juridik (Att döma ungdomar till livstids fängelse är skamligt, 8 maj, 2023) kritiserar advokat Robert Klackenborn utvecklingen, och rider ut till ungdomsrabattens försvar. I vissa avseenden gör Klackenborn viktiga poänger, men på det stora hela är hans syn på problemkomplexet föga övertygande.
Inledningsvis finns det skäl att göra ett nedslag i faktan som Klackenborn presenterar i sin artikel. Klackenborn tar upp att ungdomsbrottsligheten på kvantitativ nivå har minskat på senare tid, och detta är sant, relevant och naturligtvis positivt. Det som Klackenborn inte nämner är emellertid att den kvalitativt värsta ungdomsbrottsligheten på senare tid har ökat påtagligt.
År 2016 var exempelvis 58 ungdomar (d.v.s. personer mellan 15-20 år) misstänkta för fullbordat mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång. År 2022 hade samma siffra stigit till 97 ungdomar, vilket motsvarar en ökning på ungefär 67% (för statistiken se BRÅ:s kriminalstatistik, misstänkta personer). Det faktum att färre ungdomar begår olovlig körning är en klen tröst när allt fler unga väljer att mörda.
Min huvudinvändning mot Klackenborns argumentation är också just detta: att det är skillnad på brott och brott. Jag delar i grunden Klackenborns uppfattning att särbehandlingen av unga lagöverträdare är motiverad. En tonåring som i ett svagt ögonblick stjäl en tröja från H&M eller råkar i handgemäng på krogen borde givetvis inte bestraffas på samma sätt som en vuxen. Likaledes tror jag – innerligt och uppriktigt – på vikten av förlåtelse, och av att ge människor en andra chans. Jag tror att de flesta som har begått allvarliga brott kan sona sina misstag och komma igen; och att de också borde få chansen att göra det.
Synnerligen grova vålds– och sexualbrott intar emellertid en särställning. Olika former av oprovocerade mord och tortyrdåd indikerar nämligen starkt att gärningsmannen har brister i sin karaktär som inte går att förbättra, och som gör honom farlig i frihet. Ytterligare en snabb titt i BRÅ:s statistik visar att uppemot 50% av de som dömts till sluten ungdomsvård återfaller inom ett år från frigivning, och mediantiden för återfall är löjligt korta 74 dagar (BRÅ, 2018, Återfall i brott, s. 9 & 13). Anledningen är inte enbart att våra SiS-hem håller undermålig kvalité, utan att den som tidigt debuterar i grov brottslighet typiskt sett är en farlig person som staten har befogad anledning att inkapacitera.
Nyckelordet är också just inkapacitering. Klackenborn bortser i sitt resonemangl från att straffrätten alltid måste finna den rätta balansen mellan å ena sidan humanism, och å andra sidan allmänhetens behov av skydd mot omoraliska eller samhällsnedbrytande handlingar. Statistiken kring återfall talar med kraft för att en viktig åtgärd är att oskadliggöra de allra grövsta förbrytarna; och detta kräver i sin tur en ungdomsrabatt som är differentierad efter brottet.
Påföljden som Toves mördare ådömts utgör ett utmärkt exempel på ett välavvägt och välförtjänt livstidsstraff. Mordet på Tove var förslaget, oprovocerat och brutalt; och samhället reagerade därför korrekt med ett tidsobestämt straff. Ett kvarvarande problem i systemet är dock att ungdomsrabatten för 15- till 17-åringar fortfarande gäller undantagslöst, vilket har fått till följd att påföljden bestämts till sluten ungdomsvård för andra minst lika motbjudande dåd. Det kanske värsta exemplet från senare tid är den 16-årige mördaren från Delta gym 2022, som fick provocerande milda 2 år och 11 månaders sluten ungdomsvård efter att ha skjutit ihjäl en modig familjefar.
Detta är, för att runda av och summera min ståndpunkt, fullständigt ohemult. En sund straffrätt hade tilldelat 16-åringen från Delta gym ett livstidsstraff direkt, ty till skillnad från vad Klackenborn gör gällande finns ingenting skamligt i att frånta unga mördare möjligheten att skada sina medmänniskor. Skamligt är däremot att Sverige fortfarande släpper ut sociopater på gatan efter några års meningslös sluten ungdomsvård, och därigenom sätter oskyldiga medborgares liv i fara. Min förhoppning är därför att Tidö-partierna slopar ungdomsrabatten för alla grova vålds- och sexualbrott. Sverige behöver framöver en straffrätt som är fördragsam med ungdomligt oförstånd, men omutligt sträng mot särskilt grov vålds- och sexualbrottslighet.
Alla åsikter som uttrycks i artikeln är mina egna, och återspeglar inte uppfattningen hos någon myndighet eller annan statlig institution.
