DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Den 19 april i år dömdes två unga kvinnor för mordet på Tove, vars öde vi har fått följa i media sedan Toves försvinnande natten mellan den 15 och 16 oktober 2022. Kvinnorna, som dömdes till livstids fängelse för brottet, var 18 år respektive 20 år gamla.
Ett år före det att Tove mördades beslutade riksdagen att slopa straffrabatten, vid allvarlig brottslighet, för gärningsmän i åldrarna 18-21 år. Lagen trädde ikraft den 1 januari 2022. De huvudsakliga skälen till lagändringen var att ”en ordning som innebär att myndiga personer kan begå allvarlig brottslighet och få sina straff nedsatta med hälften, kan riskera att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet” samt att ”ju allvarligare brottslighet det är fråga om, desto större vikt är det emellertid rimligt att tillmäta straffsystemets krav på en tillräckligt ingripande reaktion”.
Motiven till lagändringen ovan ställdes mot samma anledningar som gjorde att straffrabatten en gång i tiden infördes. I samma förarbeten som citeras ur ovan framgår följande:
[Straffrättslig särbehandling av unga] grundar sig på synsättet att unga personer typiskt sett har en outvecklad ansvarsförmåga vilket bl.a. påverkar förmågan till självkontroll. Unga är också generellt sett mer psykologiskt känsliga för bestraffning än vuxna. Samhället bör därför visa tolerans för den unges mognadsprocess. Det har också ansetts att frihetsberövanden, särskilt för unga lagöverträdare, kan motverka deras återanpassning i samhället och leda till att de fostras in i en kriminell livsstil och därmed öka risken för återfall i brott.
I underlaget som Riksdagen hade att besluta över, om den slopade ungdomsrabatten, fanns även statistik över ungdomsbrottslighetens utveckling. Statistiken sammanfattas på följande vis:
Det går alltså inte att urskilja någon påtaglig kvantitativ ökning av ungdomsbrottsligheten, i termer av misstänkta och lagförda, under de senaste åren. Den övergripande trenden, utifrån dessa uppgifter, är i stället att ungdomsbrottsligheten minskar över tid.
Av förarbetena att döma kunde alltså abstrakt risk och samhällets rätt till hämnd motivera lagändringen – medan statistik, neurologisk och psykologisk forskning som talade i motsatt riktning ignorerades.
Brottslighet där ungdomar är inblandade får alltid stor uppmärksamhet i media. Av den mediala uppmärksamheten skulle man kunna förledas till att tro att ungdomars brottslighet är en sentida företeelse, särskilt när gängkriminalitet nämns i samma andetag. Ungdomar i åldrarna 15–20 år är dock konstant överrepresenterade bland de som döms för brott. Under till exempel 2020 stod nämnda grupp för 20 procent av lagföringsbesluten medan de enbart utgör åtta procent av den straffmyndiga befolkningen. Eftersom ungas hjärnor inte är fullt utvecklade, i detta sammanhang främst när det gäller delarna som reglerar konsekvenstänk, så kommer de alltid att vara överrepresenterade bland lagförda. Det är vidare självklart att en person som inte är mogen att förstå risk inte heller kommer att bli mer laglydig vid högre risk.
Man skulle kunna läsa stycket ovan som skäl till att ungdomar ska inkapaciteras; de är ju uppenbarligen oproportionerligt farliga. Fast kärnfrågan handlar inte om huruvida brott ska leda till påföljd, utan om förståelse. Förståelse för att man delvis har sin biologi emot sig när man är ungdom och att det på populationsnivå kan förväntas att några års skillnad, under ungdomsåren, ger en radikalt annorlunda individ. Detta är vad ungdomsrabatten handlar om.
Sammanfattningsvis så är skälen för en generell ungdomsrabatt lika relevanta som tidigare. Detta gäller oavsett om brotten är ringa eller grova, fast att döma ungdomar till fängelse på livstid är skamligt.
