Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

REPLIK: ”Till försvar för 35:4 rättegångsbalken”

Debatt
Publicerad: 2021-02-26 10:45

REPLIK – av Thomas Ahlstrand, Åklagare, Riksenheten mot Internationell och Organiserad brottslighet, Göteborg

Det finns några domare, fler advokater och debattörer i Sverige som hävdar att Europakonventionen för mänskliga rättigheter förbjuder domstolar att i brottmål i bevishänseende beakta det förhållandet att en tilltalad, ställd inför märkliga omständigheter som åklagaren styrkt, väljer att vara tyst. Till exempel den där påträffas på gatan med kniven i fickan, åtalas för brott mot knivlagen, men avstår från att uttala sig. Kan den verkligen dömas? Tänk om nån annan lagt dit kniven?

Där har lagstiftaren satt ner foten. I rättegångsbalken 35:4 stadgas att om en part väljer att avstå från att yttra sig har domstolen möjlighet att beakta den omständigheten i bevishänseende. Det är en klok och viktig regel och det är inget konstigt med den. Den har dessutom indirekt stöd i konventionens text, och uttalat stöd i Europadomstolens stadgade praxis sedan många år. Den strider inte mot oskuldspresumtionen.

Ulf Lundqvist, konsult i juridiska frågor, är en debattör med motsatt åsikt. I Dagens Juridik 24 februari 2021 återkommer han med en text där han säger att 35:4 är obsolet. Hans uppfattning är inte i överensstämmelse med gällande rätt, men à la bonheure, den är hans. I samma text skriver han att 35:4 är en kvarleva från en inkvisitorisk processform (och sedan ger han en missvisande förklaring om vad en inkvisitorisk process egentligen är; det handlar inte om att domstolen ska pressa fram ett erkännande, det handlar om att domstolen ska utreda sanningen). Men hans beskrivning av rättshistorien är korrekt bara i den meningen att lagbudet är av äldre datum. Det går nämligen utmärkt att väga in vad den tilltalade varit tyst om, också i en ackusatorisk processform.

Vad som däremot inte borde gå inom ramen för en ackusatorisk brottmålsprocess, men som tillämpas ibland, är för domstolar att hitta på en invändning som inte framförts. Jag citerar ur en tingsrättsdom jag fick idag: ”Beviskravet och bevisbördans placering innebär att domstolen kan vara skyldig att pröva även sådana alternativa hypoteser som är till förmån för den tilltalade, även om den tilltalades egna uppgifter inte i sig ger direkt anledning till det.” Det är ju en tanke som vänder ut och in på lagbudet i rättegångsbalken 35:4. Här handlar det inte längre om att beakta tystnaden, här handlar det om att fylla ut den. Därmed frångår domstolen den ackusatoriska processordningen, som ju överlämnar till parterna att föra fram, eller inte föra fram, sin talan. Domstolen övergår till ett inkvisitoriskt tänkesätt, nämligen att själv aktivt utleta sanningen. Domstolen skall gissa sig till vad som kan ha hänt, och fundera på om åklagaren har motbevisat det.

Så kan man inte ha det. Har vi en ackusatorisk process är det parterna som väljer hur talan utformas; och väljer den tilltalade att vara tyst i rättegången skall det respekteras. Domstolen får, kan och skall beakta tystnaden precis som den beaktar allt annat som framförts; men domstolen får inte självständigt hitta på sådant som inte framförts. Domstolen har inte utredningsansvaret.

Att en inkvisitorisk ordning, eller en blandning av de båda, rätt utförd, sannolikt är bättre för materiellt riktiga domar, för rättssäkerheten och för rättstryggheten är en annan diskussion.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se