Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Är reglerna om parts passivitet i brottmål från 1942 obsoleta?”

Debatt
Publicerad: 2021-02-24 10:27

DEBATT – av Ulf Lundqvist, konsult i svensk och internationell rätt

En viktig utgångspunkt för straffprocessen är att den enskilde inte står i ”skuld” till samhället, vilket framgår av bl.a. artikel 6(2) i Europakonventionen. Där sägs att den misstänkte ska anses oskyldig till dess att hans skuld lagligen blivit fastställd. Åklagaren har bevisbördan för det påstådda brottet och den tilltalades ansvar, och beviskravet för fällande dom är ställt utom rimligt tvivel. Vid tvekan ska frikännande dom ges, och vid konkurrerande alternativ det lindrigare väljas.

Enligt RB är det parterna som ansvarar för bevisningen och domstolen får endast utöva en viss materiell och formell processledning, men däremot inte utreda målet. Domstolen får inte heller väcka åtal eller pröva annat eller mera än vad som framgår av den åberopade gärningen: den ackusatoriska processen innebär att åklagaren beslutar om åtal och vad som ska prövas vid rättegången. Det finns en bestämd rollfördelning i förfarandet.

Parternas likställdhet i partsprocessen har utvecklats över åren bl.a. genom att även riksåklagaren sedan en tid tillbaka behöver prövningstillstånd i Högsta domstolen. Den misstänktes ställning har stärkts även av att Europakonventionen gäller som svensk lag, införandet av 2:12 st. 2 RF om rätt till en rättvis rättegång och av det rättsskydd som EU-rätten ger.

En annat exempel på rättsutvecklingen är 6:1 BrB om att deltagande i en sexuell handling förutsätter frivillighet (samtycke) för att inte vara ett brott, och det kan framgå av ord eller handling eller på annat sätt. Den som tiger samtycker således inte. Givet Europakonventionens artikel 6 och rätten till equality of arms måste den tilltalade som är målsägarens naturliga motpart ha motsvarande rättigheter vid utförandet av sin talan som vad målsägaren har.

RB har också flera bestämmelser som gör undantag från skyldigheten att vittna utan att det medför negativa verkningar för den som hävdar sin rätt, t.ex. 36:3 om närstående till den tilltalade som avstår vittnesmål och 36:6 om vittne som riskerar att röja egen brottslighet. Dessa och andra liknande regler formas av humanitära skäl eller bevarandet av förtroendet för en viktig verksamhet.

Även förbudet i 23:12 mot att betvinga viljan hos den misstänkte att inte berika utredningen skyddar värden av en humanitär karaktär. Vid förhör med den misstänkte får nämligen frågor inte ställas som utgår från att den misstänkte är skyldig till vad han inte har erkänt. Stadgandet återspeglar den för straffprocessrätten centrala utgångspunkten att den misstänkte fritt får välja huruvida uppgifter alls ska lämnas och i så fall i vilka avseenden, och överväga konsekvenserna av det valet eller den egna självbevarelsedriften. Den principen återkommer som grund även för vittnets rätt att tiga för att inte röja eget brott utan att vittnet eller den tilltalade då lider nackdelar av att vittnet har åberopat sin rätt.

Det saknas därför skäl för en åtskillnad mellan verkningarna av att ett vittne har hävdat sin rätt att tiga för att inte bidra till sin egen fällande dom och när den tilltalade gör det, särskilt som rätten att vara passiv är ett uttryck för den kontradiktoriska partsprocessen. Som framgår av artikel 6(2) i Europakonventionen saknas det samband mellan den misstänktes rätt att vara passiv och tyst, och åklagarens skyldighet att bevisa åtalet bortom rimligt tvivel.

Till saken hör också att när den misstänkte innehar eller kontrollerar ett föremål eller dokument så utgör det inte grund för en skyldighet att yttra sig, utan rätten att inte behöva berika utredningen och vara tyst kvarstår. Indicier har därtill ett bevisvärde oavsett om den misstänkte väljer att uttala sig eller tiger. Men har den tilltalade yttrat sig vid polisförhör och avviker uppgifterna vid rättegången från vad som då uppgivits får förundersökningsprotokollet föredras i dessa delar. Emellertid utgör dessa uppgifter enbart ett hjälpfaktum, som inverkar negativt på trovärdigheten hos den tilltalade. Den konstaterade avvikelsen grundar således ingen slutsats om den tilltalades skuld eller icke-skuld.

Den misstänkte och tilltalade hörs i motsats till vittnet utan straffsanktioner för medvetet oriktiga uppgifter och kan utan fara för straff sträva efter att vilseleda myndigheter och domstolar, och ett erkännande kan vara taktiskt för att skydda den verklige gärningsmannen. Något straffbud avseende ett sådant val av handlande från hans sida finns inte. Det är därför en förtäckt presumtion om skuld till det åtalade brottet om hans tystnad tillåts att bidra till en fällande dom. En förmodad farlighet hos den tilltalade strider därtill bestämt mot rätten till en opartisk och oberoende prövning av gärningens farlighet enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Det är besvärligt att ge förståndiga skäl för existensen av ett direkt och kausalt samband mellan att den tilltalade har utövat sin rätt att inte tvingas att berika utredningen och vara tyst, och en slutsats om hans skuld till det åtalade brottet. Stadgandet i 35:4 är ett fragment av en sedan länge övergiven inkvisitorisk processform där det var angeläget att pressa fram ett erkännande, som var fullt bevis enligt den legala bevisteorin. Men 2021 års karta över det rättsliga landskapet ser annorlunda ut än 1942 då RB antogs. Bestämmelsen har blivit obsolet.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se