REPLIK: ”Rör sig om ett opinionerat hafsverk”

REPLIK – av Daniel Stattin, Professor i civilrätt, ssk. associationsrätt.

Juristen Matilda Lindblad diskuterar EU:s studie om hållbar bolagsstyrning i Dagen Juridik den 8 mars 2021. Det är bra att EU:s hållbarhetsstudie diskuteras, men jag vill invända mot något av det som sägs.

Först några ord om bolagsstyrningsstudien i sig. Det rör sig om ett opinionerat hafsverk som inte skulle kunna läggas fram i en seriös akademisk miljö. Förslagen skulle vara skadliga för näringslivet i synnerhet och Europa i allmänhet. I detta sammanhang finns inte utrymme att diskutera studien i dess helhet, så jag hänvisar till ”Response to the Study on Directors’ Duties and Sustainable Corporate Governance by Nordic Company Law Scholars” som undertecknats av 21 nordiska forskare, huvudsakligen professorer i bolagsrätt.

Åter till Lindblads debattartikel. En invändning mot Lindblads text – och för övrigt EU:s studie – är att den verkar sätta likhetstecken mellan ”stakeholder theory” och hållbarhet. I själva verket är det olika saker. Hållbarhet handlar om hur verksamhet i t.ex. företag bedrivs och påverkar samhället. Stakeholder-teori är en teori om hur överskottet i ett företag skall fördelas. Stakeholder-teori, som avfärdades av Håkan Nial redan 1934, innebär inte ”snällare” företag som många tycks tro.

EU-studien bygger snarare på stakeholder-teori än på forskning om hållbarhet. Det kan riktas ganska allvarlig kritik mot bolagsstyrningsmodeller som bygger på stakeholder-teorier, vilket Lindblad berör men inte utvecklar, bl.a.:

· Om styrelsen skall beakta ”samhällsintressen i stort” (Lindblads terminologi) blir dess roll politisk. Det är nog inte många som vill att företag skall ta politiska beslut.

· Med ett panorama av olika intressen kan styrelsen motivera i stort sett varje beslut med att det gynnar någon intressent; då finns risk för att styrelsen blir omöjlig att kontrollera och att det inte går att utkräva ansvar.

· Om olika intressentgrupper prioriteras lika minskar aktieägarnas incitament att övervaka styrelse och ledning, men det blir knappast någon annan intressentgrupp som tar på sig den uppgiften.

I debattartikeln tar Lindblad upp den brittiska lagstiftningen om hänsyn till intressenter vid beslutsfattande i styrelsen (Sec. 172 Companies Act) eftersom den enligt hennes uppfattning är ”liknande” EU-studiens förslag. Jag vill påstå att det inte stämmer. Sec. 172 tillkom som ett resultat av Company Law Reforms arbete med att reformera den brittiska bolagslagstiftningen utifrån vad som kallas Enlightened Shareholder Value (”nyanserad aktieägarteori”). Sec. 172 ger styrelseledamöterna en plikt att beakta en katalog av intressenter när de fattar de beslut som de enligt sitt omdöme anser vara de bästa för bolaget och dess aktieägare som kollektiv. Det innebär inte att bolagsfrämmande intressenter skall överordnas aktieägarintressena. Konstruktionen påminner om kravet i takeover-regleringen att beakta effekterna av en takeover för olika intressenter. Sec. 172 har såvitt jag förstår tillämpats i praktiken vid ett tillfälle (Antuzis v. Houghton, 2019), så det är inte några dramatiska förändringar som skett i den brittiska lagstiftningen.

Jag håller inte med om att det skulle vara en fördel att införa ett krav att beakta bolagsfrämmande intressenter för att ge företag legitimitet, däremot är jag enig om att det inte skulle lösa alla problem – om ens något. Redan nu finns utrymme att, ungefär som den brittiska lagstiftningen kräver, beakta andra intressenter inom ramen för bolagets syfte i svensk rätt. Den viktigaste förutsättningen för detta är det s.k. uppenbarhetsrekvisitetet, som innebär att endast uppenbara överträdelser av vinstsyftet i 3 kap. 3 § aktiebolagslagen föranleder ansvar (se SOU 1941:9 s. 298 ff.). Det är dessutom kommersiellt nödvändigt för företag att inte satsa enbart på kortsiktig vinst. Vill man markera detta skulle lagstiftningen kunna förtydligas så att det framgår i aktiebolagslagen att syftet skall vara långsiktig vinst.