”I dagens samhälle är det viktigare att vara högljudd än att vara saklig”

REPLIK – av Salahuddin Aman, Jur.stud.

Det är dags att vi en gång för alla håller oss konsekventa inför avgöranden och beslut från rättsväsendets samtliga organ. Antingen avfärdar vi dessa eller så accepterar vi dem alldeles oavsett utgång. Verkligheten är emellertid inte så svartvit alla gånger och det går självklart att underminera eller ifrågasätta ett domstolsavgörande genom att rikta saklig kritik mot denna. I de flesta av fallen finns tyvärr en avsaknad av sakliga motargument och genomtänkta juridiska invändningar. Istället kan den allmänna hållningen, varje gång en våldtäktsanklagad man frikänns, sammanfattas som att det svenska rättssystemet är skit.

Huvudregeln bör därför vara att en brottmålsdom ska accepteras vare sig man vill det eller ej.

Med det sagt bör vi utan att närmare gå in på detaljerna i Göran Lambertz fall godta den av åklagaren beslutade nedläggningen av förundersökningen. Vi bör naturligtvis utgå ifrån att beslutet har fattats på objektiva grunder och av en kompetent person. Det förhållandet att antalet anmälda våldtäkter väldigt sällan resulterar i fällande domar kan inte sammanfattas så enkelt som Mathilda Bandarian påstår. Flera variabler tillmäts betydelse i den ekvationen – inte minst bevissvårigheterna i mål som rör sexualbrott. Det verkar dock som att varken brottsoffret eller den misstänkte blir särskilt nöjda med rättsväsendets hantering av sexualmålen, vilket är absurt om inte annat.

Me too-vågen har för utsatta kvinnor medfört en rad förändringar i positiv riktning. Samtidigt har ett för debatten lika intressant ämne fötts fram som ett resultat av Me too-vågen, nämligen den baksida som Göran Lambertz ger uttryck för.

I sin debattartikel lyfter Mathilda fram de svårigheter och bekymmer som målsäganden drabbas av i samband med en polisanmälan och dess efterspel. Det är dock ingen som ifrågasätter det psykiska påfrestandet som en sådan process innebär för brottsoffret. Därför är det enligt min mening lika viktigt att lyfta fram det andra sidan av myntet: den anmälde vars yrkeskarriär och sociala band till familj och vänner på ett påtagligt sätt riskerar att skadas livet ut. Man skulle kunna tänka sig att riskerna minskar vid en frikännande dom. Verkligheten är dock en annan. Vi har de senaste åren bevittnat ett relativt stort antal män vilka har frikänts från åtal avseende våldtäkt eller andra sexualbrott men som har, trots de frikännande domarna fått benen undanslagna av samhället. Vi har då hört argument som: ”en frikännande dom innebär inte att den tilltalade inte har gjort sig skyldig till den påstådda gärningen”.

Från samma håll har vi hört hur, ofta högljudda, woke-aktivister har påstått sig veta mer om rättsläget än erfarna och skickliga domare. Sanningen är att en man som har blivit anmäld för sexualbrott, vare sig han blir dömd eller ej, aldrig riktigt får en möjlighet att återfå ett ”normalt liv”. I Göran Lambertz fall är det alltså inte fråga om huruvida han förtjänar en andra chans av samhället utan snarare om en oskyldig man som har, trots en nedlagd förundersökning, ett mörkt moln hängandes över sig. Mathildas ansats i den här frågan är ett symptom på ett underliggande problem. I dagens samhälle är det viktigare att vara högljudd än att vara saklig.

Det är naturligtvis av stor vikt, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt, att ett misstänkt brottsoffer måste känna sig tryggt och skyddat nog att kunna göra en polisanmäl när skäl för en sådan finns. Det är samtidigt av lika stor vikt att rättsväsendets samtliga organ tillvaratar den anmäldes intressen och ser till att dessa inte äventyras till förmån för brottsoffret. Göran Lambertz riktade i sin presskonferens skarp kritik mot polis och åklagares sätt att hantera situationen på. Han påstod sig ha blivit hörd men inte lyssnad på. Han ansåg sig inte ha blivit rättvist behandlad. Han saknade en partsbalans i processen som han har en grundlagsskyddad rätt till. Jag undrar om den balansen någonsin kommer lyckas uppnås.